Kampanjen #mittkors drar som en gräshoppssvärm genom sociala medier. Kristna och kulturkristna över hela Sverige visar upp sina kors i solidaritet med de utsatta kristna i Mellanöstern. Men det döljer sig en obehaglig agenda bakom kampanjen, skriver Mattias Irving.
Det finns debattörer som har gjort urspårandet till en konstform. De sitter ständigt med pekfingret darrande över avfyrningsknappen till ett batteri av indignerade motfrågor, närhelst frågor lyfts om till exempel mäns våld mot kvinnor (men våldet mot män då?), Black Lives Matter (allas liv är väl viktiga?) och våldtäktsstatistiken (det är invandringens fel!).
Men den som aldrig tar upp mäns våld mot män annat än när debatten nämner mäns våld mot kvinnor, är inte egentligen engagerad mot mäns våld mot män. Frågan görs bara till ett slagträ för att spåra ur diskussionen. Det går att komma långt med spelad indignation. För stunden kan urspåraren kanske till och med intala sig att hen uppriktigt bryr sig om frågan.
För att få syn på en sådan strategi hos ens motdebattör är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och betrakta hens texter och utspel i ett längre perspektiv, så att en bild kan framträda.
En googlesökning på den kristna bloggen Kristen opinion ger en fingervisning om vilka frågor som prioriteras. ”Islam” ger 65 sökträffar bland bloggens inlägg. ”Medelhavet”, ”flykting”, ”flyktingar”, ”flykt” ger noll. Det var minst sagt förvånande, så jag gjorde en närmare läsning och fann till slut ett enda inlägg från i mars i år, som argumenterade emot att vi ska ta emot högutbildade människor på flykt eftersom dessa behövs bättre i sina hemländer.
Denna kristna blogg har alltså knappt omnämnt den mest allvarliga humanitära katastrofen i vår samtid med ett ord. Däremot har de skrivit väldigt, väldigt mycket om hur dåligt de tycker att islam är, varvat med texter om förföljandet av just kristna i Mellanöstern. ”Som kristna har vi ett särskilt ansvar att skydda våra kristna syskon när de förföljs”, skriver prästen Helena Edlund.
Men sanningen är att Daesh främst mördar muslimer/, inte kristna. Som Daeshs tidigare gisslan, journalisten Didier Francois beskrivit, så är terrorgruppen mer intresserad av politik än av religion. Bland annat behandlas franska fångar betydligt värre av fångvakter med rötter i före detta franska kolonier. Daeshs ledare Abu-Bakr al-Baghdadi rekryterar genom att ställa sunniklaner mot shiiter, yezidier och kristna, och spä på redan existerande politiska och etniska konflikter.
Mot den bakgrunden blir det kanske mer begripligt varför många kyrkliga företrädare har ställt sig tveksamma när Kristen opinion plötsligt går ut i ett upprop för solidaritet med IS offer. Frågan infinner sig, är det verkligen äkta solidaritet, om den bara riktar sig till de som tillhör den egna gruppen? Och gör de inte då precis samma sak som Daesh själva – ställer grupper mot varandra?
Sedd över längre tid, blir Kristen opinions agenda tydlig. De bryr sig inte om den humanitära katastrofen. De skriver knappt en rad om den. Men om de kan, så använder de gärna människor på flykt som slagträ i deras ständigt återkommande hets mot islam och mot religionsdialog. Det är smaklöst, cyniskt och i mina ögon djupt okristet.
Det är lätt att känna glädje och inspiration inför folkliga kampanjer för solidaritet, men medlen helgar inte ändamålet, och korset är en symbol med många bottnar.
