Startsida - Nyheter

Kosmopolitiska utmaningar och konsten att förstå ”den andre”

Makt är flytande och politik lokalt fixerad, så lösningen på globala problem kan enbart åstadkommas med globala medel. När den polske sociologen Zygmunt Bauman föreläste i Stockholm förra helgen tog han upp vår tids stora frågor, citerade påven och pläderade för förståelse. Arazo Arif var på plats och reflekterar över en fascinerande föreläsning och vad som hände runtomkring.

När jag för över två år sedan läste sociologi på universitetet var det Zygmunt Baumans teorier om det postmoderna samhället som gjorde starkast intryck på mig. Hans insiktsfulla filosofier om social orättvisa, konsumtionssamhället och individualismen fungerade som ett slags verktyg för att förstå livet i världen som den ser ut idag. Nu sitter jag på tunnelbanan med boken Collateral Damage i väskan, på väg till ett evenemang där Bauman har bjudits in för att föreläsa. Programmet anordnas av föreningen Judisk kultur i Sverige i samarbete med Dagens nyheter.

Jag promenerar till Berns salonger i centrala Stockholm där evenemanget äger rum och reflekterar över ironin i detta val av plats för en föreläsningskväll om och med Zygmunt Bauman, vars arbete till stor del avhandlar social orättvisa i den kapitalistiska världsordningen. Ironiskt eftersom Berns salonger var 2010 föremål för en facklig blockad av syndikalisterna. Blockaden motiverades utifrån flera punkter som redovisas på SAC:s hemsida. Jag tänker att Zygmunt Bauman säkert inte känner till detta, kanske gör inte arrangören det heller.

I entrén ringlar sig en ostrukturerad och stimmig kö. Entusiasmen bland besökarna är påtaglig. Salongen är redan fylld till hälften trots att det är en halvtimme kvar till programmet ska börja och fler strömmar in. Det är svårt att få ett grepp om publiken som grupp. De flesta är i pensionerad ålder eller högre. Många från den svenska kultureliten rör sig i rummet, författare, skådespelare, regissörer. Det hela känns mer som inför en konsert än en högintellektuell föreläsning. På en storbildsskärm över scenen visas klipp ur en film om kosmopolitism av Erik Gandini, vilken sänds på SVT i veckan.

Jag tar plats på första raden. Till höger om mig sitter två äldre kvinnor vars namn jag glömmer anteckna, ett bittert misstag. Vi småpratar under hela kvällen, de båda kvinnorna är överlevare av förintelsen och har bland annat deltagit under en seminariekväll som föreningen Judisk Kultur i Sverige anordnade tidigare under våren. På min vänstra sida sitter Natan Sznaider, professor vid universitetet i Tel Aviv och inbjuden panelist för kvällen. Är du också forskare, frågar jag honom innan vi har presenterat oss för varandra.

– Jag är sociolog, jag skulle inte kalla mig själv forskare.

Vad är sociologi om inte ett forskningsområde?

– Det är konst, svarar Sznaider.

Och med de orden blir det dags för en av sociologins största konstnärer att ta plats på scenen, efter att ordföranden för Judisk Kultur i Sverige, Lizzie Oved Scheja, samt moderatorn Björn Wiman inlett kvällens program.

”Kosmopolitiska utmaningar”

Jag vill men kan inte låta bli att kommentera Zygmunt Baumans själva uppsyn. Han kommer ut på scenen iklädd en löst sittande grå kostym, skjortan är inte instoppad och slipsen hänger trött runt halsen. Han ställer sig framför ett notställ mitt på scenen, under föreläsningen lutar han sig mot det om vartannat, hållningen är charmig och egendomlig. I samma stund som han inleder sin föreläsning börjar han tala om världens tillstånd och den kosmopolitiska utmaningen med en komplexitet som är svår att översätta.

Kosmopolitism, menar Bauman, är en konsekvens av globaliseringen. Den kosmopolitiska situationen vi står inför präglas av utmaningar.

– Vi lever i en upplösningens och diskrepansens tid (disruptions and discrepancies reds anm.). Med upplösningens tid menar jag en tid då lösningar som vi känner dem, sätten på vilka vi har lärt oss att saker ska genomföras, är sätt som inte fungerar längre. Det finns nya, bättre lämpade sätt att hantera utmaningar, men vi är ännu i ett experimenterande skede. Med diskrepans menar jag ett avstånd mellan många saker som tidigare varit sammanhållna, säger Bauman.

Han exemplifierar diskrepans med en referens till sociologen William Fielding Ogburn som 1922 myntade begreppet cultural lag, vilket syftar till fördröjningen mellan förändring av materiella tillstånd och efterföljande kulturella anpassningar. Sedan refererar han till Karl Marx med citatet ”vi, folket, skapar historia, men inte under självvalda omständigheter”. Tingens tillstånd följer en egen logik, menar Bauman. Saker sker, sedan måste vi komma ikapp dessa förändringar rent kulturellt.

Zygmunt Bauman talar vidare om hur integration rent historiskt åstadkommits genom separation.

– För att kunna integrera en grupp behövde man dra en gräns; ”vi” och ”dem”. Utan ”dem” vore det inget ”vi”. Utan att definiera vilka som inte ingår i ett ”vi”, skulle det inte vara möjligt att tänka sig vad som förenar det ”vi”:et.

Bauman tar upp den nyligen avlidne författaren Umberto Eco som strax före sin bortgång skrev om skillnaden mellan olika kulturer, och skapandet av en fiende; ”Det verkar som om vi inte kan överleva utan en fiende”, citerar han Eco. ”Fienden som figur kan inte utplånas från civiliseringsprocessen. Civiliseringsprocessen var även integrationsprocessen på en högre nivå.” Han fortsätter sitt resonemang med hjälp av Umberto Eco, ”moralitet inblandas, inte när vi låtsas som om vi inte har en fiende, utan vi försöker förstå fienden”.

Zygmunt Bauman uppehåller sig vid denna text av Umberto Eco och fortsätter citera denne. Han bläddrar i sina anteckningar för att hitta det exakta citatet. Anteckningarna använder han enbart när han ska citera någon, själva föreläsningen tycks han hålla ur minnet.

– Jo, det han sa var följande (Umberto Eco, reds anm.); ”Att försöka förstå andra människor, betyder att förstöra stereotyper, men utan att förneka eller ignorera deras annorlundaskap”. (otherness, reds anm.)

En ytterligare pågående diskrepans, menar Bauman, rör gapet mellan vår förmåga att utveckla den nya konsten att förstå – utan att för den sakens skull förgöra – den andres annanhet, otherness, och den globaliserade världens tillstånd av ömsesidigt beroende. 
In-ter-de-pen-dence, betonar Bauman och trampar samtidigt med högra foten vid varje vokalljud.

Han citerar den tyske filosofen Ulrich Beck om kosmopolitism; ”Vi lever redan, vare sig vi vill det eller inte, under kosmopolitiska förhållanden. Men vi har ännu inte utvecklat en kosmopolitisk medvetenhet”.

Det tillstånd vi befinner oss i, menar Zygmunt Bauman, kräver integration utan separation.

– Alla tidigare medel att nå integration utgjordes av någon form av separation från de vi utsett som De Andra. Om vi vill vara kosmopolitiska, måste vi glömma separation, vi måste gå vidare från apartheid-system och olika juridiska system för olika kategorier av människor, och så vidare.

Suveränitet och autonomitet

Han går tillbaka till 1600-talet och avgränsandet av territorium avsett för vissa invånare och beskriver detta som en brytpunkt, en tidpunkt då vissa invånare inom ett specifikt territorium var önskade och andra inom samma område därmed blev oönskade. Idén om ett hem skapades, menar Bauman, och tar hjälp av filosofen Agnes Heller: idén om hemmet som en plats i vilken invånarna förstår varandra, en plats där dialog inte är nödvändig. År 1848 realiserades detta genom vad som kom att bli ”nationernas vår” förklarar Zygmunt Bauman.

– Varje nation reste sig mot sin egen suveränitet och autonomitet. Detta åstadkom dels möjligheten att kunna tala om sig själva i termer av ett ”vi” och vilka detta ”vi” består av.

Två historiskt avgörande punkter, menar Bauman, är idén om suveränitet, samt den invecklade kopplingen mellan suveränitet och territorium. Han talar om en triangel:

– Nation, stat, territorium. Detta är, föreslår jag, en djävulsk mix och resultatet av den politiska utvecklingen. Väldigt få människor ville bryta länken mellan suveränitet och territorium, och mellan kultur och territorium.

Han nämner filosofer som Otto Bauer, som kämpade för principen om avterritorialisering av nationer, ett upplösande av nationsgränser.

– Nationer, okej, vackert. Kultur, underbart! Mångfalden av kultur, toppen, varför inte! Men varför ska allt detta kräva territoriell separation? Det är ett problem.

– Nationsstater var ett utmärkt sätt att förespråka autonomitet, men de är värdelösa i vårt tillstånd av ömsesidigt beroende. De är skapade för att hålla ett ömsesidigt beroende på avstånd, själva idén om nationalstaten är idén om att separera sig från de omgivande andra.

Vi lever mitt i ett pågående krig mellan det ömsesidiga beroende mellan världens länder som i dag är ett faktum, och det gamla instrument för politisk handling som vi har ärvt: nationalstaten, menar Zygmunt Bauman. Från detta konstaterande kommer han in på distinktionen mellan makt och politik:

– Om vi definierar makt som förmågan att genomföra saker, och politik som förmågan att välja vilka saker som ska prioriteras att genomföra, […] så är makt flytande, och politik något som är lokalt fixerat.

”Vad behöver göras?”

Politiken kan hantera problem som uppstår i den lokala regionen, säger Bauman, men den sanna lösningen på globala problem kan enbart åstadkommas med globala medel.

Bauman beskriver vidare hur den stora politiska frågan har förändrats från den tid då han var ung och formuleringen ”Vad ska vi göra?!” till denna tids avgörande fråga ”Vem ska göra det?”.

– Vi ställde oss frågan, vad behöver göras? Men vi undrade aldrig vem som skulle göra det, eftersom alla var övertygade att staten skulle genomföra det som krävdes. I dag är frågan; vem ska göra det.

Migrationen

Mot slutet av sin föreläsning kommer Zygmunt Bauman in på vår tids stora politiska fråga; migrationen. Med hjälp av poeten Bertolt Brecht beskriver han flyktingar som människor vilka nyligen hade sina hem, sina tillgångar, sina landvinningar, men som nu är människor vilka har förlorat allt detta. Och dessa människor innebär dåliga nyheter för oss, eftersom deras förluster finns rakt framför oss.

Han beskriver vidare den idé som fått allt starkare fäste, idén om en retrotopi. Retrotopia, som han kallar det, är en utopi som inte är fixerad i framtiden, utan i det förflutna. Det innebär ett slags fantasi av typen ”det var bättre förr”. Zygmunt Bauman återknyter till det han tidigare under sin föreläsning tagit upp, om Umberto Eco och nödvändigheten att förstå ”den andre”.

Helt otippat kommer Bauman avslutningsvis in på påven Franciskus , och citerar denne om vikten av dialog för ett fungerande och friskt samhälle, och som medel för att respektera och förstå ”den andre”.

Zygmunt Bauman avslutar citatet och därmed sin föreläsning med ett ”amen” och lämnar publiken med en stor dos food for thought. Efter hans föreläsning spelar Christian Svarfvar och Henrik Måwe piano och fiol, sedan blir det dags för ett panelsamtal på temat kosmopolitism och judendom. Efter panelsamtalet bjuds Zygmunt Bauman upp på scenen igen av Björn Wiman, som vill sammanfatta kvällens resonemang.

Björn Wiman frågar Bauman huruvida globala institutioner är lösningen på dagens globala problem. Zygmunt Bauman svarar, att det kan han inte svara på eftersom han inte är en profet. I nästa sekund inledde han vad som kom att bli en 15 minuter lång monolog, med ytterligare djupa och intellektuella reflektioner kring kvällens tematik och världens tillstånd. När han har slutat tala får han rungande applåder av publiken.

Jag passar på att springa fram till Bauman när han klivit av scenen, för att få en signatur. Han hade tidigare kommenterat sin dåliga hörsel och jag ser på ansiktsuttrycket att han inte hör när jag frågar om en autograf. Men han förstår ändå och tar fram pennan. Jag räcker över den uppslagna boken. Han stänger den för att kolla vilken bok det är innan han skriver i den.

När jag går därifrån tar jag med mig nya insikter, en tacksamhet och fascination jag inte känt på länge.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV