Susanne Boethius har intervjuat män som frivilligt har sökt sig till verksamheter som vänder sig till män. De män som deltog hade alla använt våld i heterosexuella parförhållanden, och hon har tagit del av deras rapporter om våld och förklaringar av moraliska övertramp. Det är en grupp som sällan varit föremål för forskning och Boethius avhandling är en del av den största studie som har gjorts av mansverksamheternas behandlingsarbete i Sverige.

– Det finns en paradox, som följde som en röd tråd genom berättelserna, nämligen att det är män som har sökt sig till en verksamhet på grund av att de använder våld i sina relationer men trots det ändå inte vill identifiera sig som kvinnomisshandlare, menar Boethius.

Å ena sidan har de här männen sökt sig till en verksamhet som arbetar med våld i nära relationer för att de ser ett problem, men å andra sidan vill de inte ta fullt ansvar för vad de har gjort utan försöker hitta bryggorna för att få sig själva att framstå som moraliska individer. I ett tredje steg lyfte de in att de faktiskt försökt få stopp på våldet.

Oprovocerade bortförklaringar

Det har funnits verksamheter riktade mot män som använder våld i nära relationer sedan 1980-talet. År 2010 kom den första utvärderingen av dessa utförd av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Forskaren Susanne Boethius var en av dem som deltog i insamlingsarbetet och satt med när männen fyllde i ett frågeformulär om våld i relationen.

– Under tiden märkte jag att de hela tiden ville förklara för mig varför de hade fyllt i så som de hade gjort när det kom till just de frågor som gällde våld. ”Nu fyller jag i här att jag har dragit henne i håret, men det var ju faktiskt så att det började med att hon knuffade till mig och så fick jag tag i det när jag skulle gå iväg”, berättar hon.

Det var förklaringar som de gav fast de inte behövde och de fokuserade runt just våldet.

– Däremot berättade de aldrig, till exempel: ”nu skriver jag att jag har fyra barn, men egentligen har jag bara tre för den fjärde är bonusbarn”, fortsätter hon.

Hon bestämde sig därför för att fördjupa just de moraliska framställningarna som männen gav genom djupintervjuer. Av de totalt 188 män som fyllde i frågeformuläret vid behandlingsstarten och 144 som svarade igen ett år senare, djupintervjuade hon 16 av dem.

Boethius säger att många av männen beskriver våldet som en ömsesidig interaktion, exempelvis ”hon knuffade mig och sen knuffade jag henne”. Det var enligt henne mindre vanligt att våldshandlingen förklarades som en reaktion, exempelvis som ett resultat av en provokation.

Normaliserar våldsförekomsten

Resultatet visar att ett år efter behandlingsstart är det främst de fysiska våldshandlingarna som har minskat, men även frekvensen av det psykiska våldsutövandet var signifikant lägre. Men även om våldsrapporteringen minskar så svarar ett stort antal män att det fortsatt använda psykiskt, fysiskt och sexuellt våld även efter behandlingsstart.

– Så vad är egentligen ett resultat i den här typen av undersökning? funderar Boethius.

Hon fortsätter:

– Att våldet har minskat? Eller måste det ha upphört? Det finns en våldskedja, en knackning i bordet kan innebära ett hot om vad som skulle kunna hända.

Behandlingen upplevdes av de flesta män som något positivt, och de beskrev det som skönt att få berätta och ha någon att prata med om sina problem. De beskriver att en effekt av behandlingen som innehöll både gruppträffar och individuella samtal var att de fått bättre relation till andra människor, bland annat barnen. Många av dem framställer sig som förändrade.

Boethius såg också att det skedde en viss normalisering av förekomsten av våld i nära relationer.

– Jag fann beskrivningar från männen som tydde på att detta skedde. Man ansåg att det var mer vanligt än man tidigare trott, man menade att det var ”vanliga killar” som tog del av behandlingen, säger hon.

Det kan vara bra att vara medveten om att denna typ av identifikation och normalisering kan äga rum, så när man möter dessa män är uppmärksam på hur de andra männens berättelser kan tolkas.

Mannens ansvar

Studien kan inte fastställa om det finns ett direkt samband mellan behandlingen och det rapporterade minskade våldet i relationerna, eftersom en kontrollgrupp saknas. Däremot framkommer det mönster i hur männen framställer sina handlingar.

Boethius hoppas att verksamheterna ska komma att omsätta studien i praktiken.

– Resultatet skulle kunna användas i praktiken för att känna igen olika mönster för vilken typ av begripliggörande som männen använder sig av och på så vis arbeta aktivt med att flytta över ansvaret till mannen.

Boethius menar också att om vi lyfter blicken visar studien även vilka kulturella förklaringar som accepteras i vårt samhälle i dag. Detta utifrån vilka förklaringar männen anser vara okej i den svenska kontexten.

– Det förekommer inga beskrivningar av att anledningen till våldshandlingen till exempel var att ”hon inte hade städat”, vilket är en förklaringsmodell som har framkommit i tidigare internationella studier, bland annat från USA. Det säger något om vår samtid, menar hon.

Erkännande utan identifikation

Det framkommer även att många av de intervjuade männen trevande har försökt söka hjälp via andra instanser såsom hos läkare, psykolog och studenthälsan. Något de är måna om att lyfta fram för att visa att de har tagit ansvar för att försöka få stopp på våldet i relationen.

Just paradoxen – att de å ena sidan erkänner våldshandlingar men å andra sidan tar avstånd från att identifiera sig som kvinnomisshandlare – kan ha varit anledningen till att de har haft svårt att hitta ett ställe att få hjälp, menar Boethius.

– Svårigheten att identifiera sig leder till att de vill luckra upp bilden av vad en kvinnomisshandlare är och inte är. För att på så sätt kunna skilja sig från den, säger hon.

Forskning visar på ett liknande resultat för kvinnor, nämligen att många kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer inte identifierar sig som offer. Detta sammantaget gör att man kanske inte söker sig till de verksamheter som arbetar med den målguppen, säger Boethius.