I helgen diskuterade fackligt och politiskt aktiva kvinnor från olika delar av världen utmaningarna och framgångarna i sina kamp. Denna ambitiösa internationella feministkonferens, Aktivism för förändring, pågick under två dagar som anordnades av Vänsterns internationella forum (VIF) på ABF-huset i Stockholm. Feministiskt perspektiv var på plats och har bland annat intervjuat Selay Ghaffar, språkrör för det oppositionella Solidaritetspartiet i Afghanistan.
Under ett seminarium med rubriken ”Kamp för politisk och facklig kvinnomakt” medverkade Alejandra Cabrera från nätverket Remade i Guatemala, Wahida Baharuddin Upa, kvinnorättsaktivist från Indonesien, Farzana Mokhtar från Labour Education Foundation i Pakistan och Cecize Weidby från Handelsanställdas Förbund i Sverige.
Wahida Baharuddin Upa berättade att andelen kvinnor i Indonesiens parlamentet har ökat de senaste åren, till 17 procent, men att våldet mot kvinnor kvarstår som ett stort problem i samhället. Kampanjer pågår för att öka medvetenheten och nya lagar mot våldet börjar ge effekt.
Vänsternätverket Remade i Guatemala består av 29 olika organisationer som arbetar för att stärka kvinnors position i den politiska och fackliga kampen i sitt land. Enligt Alejandra Cabrera diskrimineras kvinnor på alla nivåer och har begränsad tillgång till sysselsättning. Därför utgör de största delen av de fattiga i landet.
– Landet består av fyra olika folkgrupper och 25 etniska grupper med olika kulturer och mentaliteter. Därför är integrationen av dessa olika grupper viktig så att de kan organisera sig för sina rättigheter med fokus på kön och jämlikhet. Kvinnor tvingas arbeta långa timmar för en minimilön som de inte kan försörja sig på. Vi aktivister talar om behovet av reformer och lagar som garanterar fri utbildning och vård, men de multinationella företag som styr landet och förtrycker folket förhindrar detta.
Krav på bättre villkor
Farzana Mokhtar från Labour Education Foundation i Pakistan redovisade de framgångar som hennes organisation uppnått genom att organisera cirka 5 000 hemarbetande kvinnor i lokala oberoende fackföreningar i syfte att höja löner och förbättra arbetsvillkoren.
– Majoriteten av Pakistans arbetskraft sysselsätts inom den informella sektorn och utanför arbetsmarknadslagarnas räckhåll. Kvinnor i denna informella sektor är den billigaste arbetskraften, saknar rättigheter och har arbetsdagar på 12-16 timmar. Vi utbildar och stödjer kvinnorna att kunna stå på sig, förhandla samt uppmuntrar dem att ställa upp i lokala val för att få politiskt inflytande i sina regioner.
Cecize Weidby från Handelsanställdas förbund konstaterade att kampen för lika lön i Sverige inte vunnen än, trots den relativt höga nivån av jämställdhet i landet.
– I Sverige jobbar kvinnor på samma arbetsplats som män med kollektivavtal men får inte samma lön som männen.
Kvinnors kamp mot fundamentalism
I ett annat seminarium under namnet ”Kvinnor mot fundamentalism” deltog Amanda Mansara studentaktivist på Västbanken och medlem i vänsterpartiet KPPP. Hon berättade att hon föddes och växte upp i en flyktingförläggning.
– Den som växer upp i en flyktingförläggning blir vänsteraktivist! Jag är radikal när det kommer till kampen mot religiös fundamentalism, patriarkat och imperialism.
När det gäller orsakerna bakom den islamiska fundamentalismens uppgång menade Mansara att rörelsen är resultatet av världspolitiken.
Shahnaz Iqbal förklarade rötterna till fundamentalism i Pakistan med start under 80-talet då general Zia anpassade lagarna till sharialagar och stärkte religiösa krafter.
– När jag gick på universitetet under 80-talet var det få kvinnor som bar hijab. Feminister i Pakistan värnar om kvinnors val. Det ska vara upp till kvinnorna själva att välja om de vill bära hijab. Men i dag är det få kvinnor på universiteten som vågar gå utan hijab, det handlar inte längre om något val. Eftersom i dagens Pakistan tycks det bara vara ”dåliga” kvinnor som inte bär hijab.
När det gäller hedersrelaterade mord, som ofta förekommer i Pakistan, berättade Iqbal att debatten för att stoppa morden pågår inom kvinnorörelsen, i likhet med Europa.
– Diskussionen handlar om huruvida kriminalisering av fenomenet skulle räcka för att stoppa hedersmorden, om de beror mest på religion eller tradition. Den feministiska rörelsen diskuterar om de ska bekämpa hedersmorden genom att söka reformistiska förklaringar i religionen, som till skillnad från den närsynta tolkningen inte sanktionerar mord, eller söka argument i de universella rättigheterna.
Lösningen för Afghanistan
Afghanistan är landet med de modigaste kvinnorna och Selay Ghaffar, språkrör för Solidaritetspartiet, är utan tvivel en av dem. Ghaffar framträder ofta i afghanska tv-debatter mot de mest reaktionära och mäktiga i landet och vinner för det mesta genom sina passionerade och välartikulerade motargument. Hon har hotats till livet, men som många aktiva kvinnor i Afghanistan, fortsätter hon bestämt sin kamp utan att visa rädsla. Hon framträder utan slöja och detta har bidragit till ökade hot mot henne.
Selay Ghaffar är också ett flyktingförläggningens barn. Hennes föräldrar deltog i det väpnade motståndet mot Sovjets invasion och flydde landet, först till Iran och sedan Pakistan. De återvände efter talibanernas fall.
– Livet i flyktingförläggning gjorde att jag ville kämpa för mitt lands befrielse sedan 13-årsåldern. Jag ville vara en medborgare med rättigheter inte en rättslös flykting, sade hon i panelsamtalet på söndag.
Men det viktigaste hindret för Afghanistans framtid, utveckling och befrielse är enligt Haffar ockupationen. Sedan handlar det om interna konflikter som inkluderar islamisk fundamentalism.
– Det finns olika former av fundamentalism – hinduisk, judisk med flera. Men den islamiska fundamentalismen är ett verk av imperialisterna och kapitalisterna som fungerat som ett verktyg för att legitimera ockupationer och förtryck. Det skulle vara svårt att fortsätta styra regionen om vänstergrupper och progressiva grupper blev starkare i Mellanöstern och Asien. Islamisk fundamentalism skapades och stärktes för att försvaga de progressiva rörelserna, anser Chaffar.
Selay Ghaffar har också ett budskap till Feministiskt perspektivs läsare:
– Jag vill säga till svenska folket att enbart en liten del av de pengar som kommer till Afghanistan genom Sida och andra biståndsgivare når folket. Största delen försvinner hos de korrupta, som utnyttjar bistånden.
Vad är lösningen för Afghanistan enligt Solidaritetspartiet?
– Vi anser oss det enda riktiga oppositionella partiet i landet. Det första och mest avgörande för landet just nu är att sätta stopp för ockupationen och utländska intressen i landet. Utan att bli en självständig stat kommer vi aldrig kunna nå demokrati och kvinnors rättigheter. Vi måste kunna ställa alla de krigsherrar och politiker som har begått brott mot vårt folk i flera decennier inför rätta, men det kan vi inte göra medan de samarbetar med USA och allierade och skyddas. Vi måste ha en övergångsregering som väljs i ett transparent och demokratiskt val. Enda lösningen för Afghanistan är en demokratiskt vald, stark, oberoende och folklig regering.
För ett politiskt parti i opposition kan detta vara ett långsiktigt mål men många av kvinnorörelsens aktivister menar att i dagslägget blir situationen ännu värre om väst lämnar Afghanistan, de fruktar helt enkelt för sina liv och menar att talibanerna kommer att ta över och ingenting blir bättre.
– De kvinnor som kämpar för sitt land och dess kvinnors befrielse kan inte ställa sig bakom ockupationsmakten och imperialistiska stater. De som lever på amerikanska dollar är förstås oroliga för att utländska makter ska lämna vårt land. Det finns de som samarbetar med det korrupta systemet och menar att ockupation och kolonialism är i Afghanistans intresse. Att fler kvinnor nu går i skolan och lyxiga byggnader byggs löser inte landets grundläggande problem, det krävs en betydligt omfattande förändring. Det lilla som har hänt nu är ytliga förändringar, det är bara kvinnors egna kamp som kan leda till kvinnors befrielse, inte kosmetiska åtgärder.
Vi anser inte att de kvinnor som i dag sitter i parlamentet eller regeringen representerar afghanska kvinnor eftersom de är inblandade i det korrupta systemet och legitimerar ett parlament som godkänner de mest reaktionära lagarna mot kvinnor. Jag tycker att de kvinnor som, oberoende av nuvarande regim och utländsk finansiering, arbetar i små byar för att utbilda kvinnor är afghanska kvinnors representanter.
Låt oss säga att den nuvarande svaga regeringen kollapsar för eller senare och USA lämnar Afghanistan helt. Hur kan de svaga progressiva krafterna stoppa talibaner, Al-Qaida och nu för tiden även terrorgruppen Daesh/IS som blir allt starkare?
– Ett regimskifte kommer att ske genom en folkrörelse och historien har visat att folkrörelser skapar sina ledare. Men vi vet att det inte blir lätt, de progressiva rörelserna är svaga. I 40 år har väst kuvat progressiva och sekulära motståndsgrupper och främjat reaktionära och fundamentalistiska krafter i Afghanistan. Allt för att inte lämna utrymme för folkliga förändringar och utveckling. Detta har de lyckats med. Allt detta har lett till att afghaner nu är besvikna och inte litar på politiska partier som historiskt varit agenter för andra länders intressen. Därför försöker vårt parti att återfå folkets förtroende för politiskt arbete. Vi jobbar bland människor och försöker att föra kampen den långa vägen tillsammans, för vi tror att den enda lösningen för Afghanistan är att afghaner styr över sina liv och sitt land.
