Finns det någon som står ut med grekiska tragedier? Denna ständiga upprepning av kvinnor som offras, mördas eller som själva förvandlas till mördare. Jag minns hur den feministiska teatervetaren Sue-Ellen Case uppmanade teaterstudenter att sluta spela klassiker. Det kan möjligen tyckas drastiskt, men jag tänker på Cases råd varje gång jag konfronteras med grekiska tragedier. Orkar vi med en Medea till?

Daniel Börtz version av Medea uruppfördes på Kungliga Operan i lördags och den baserar sig på Agneta Pleijels och Jan Stolpes svenska tolkning av Euripides tragedi. Berättelsen om Medea som överges av sin make Jason för ett bättre parti och som i desperation hämnas genom att döda deras två gemensamma barn aktualiserar bilden av svikna förhoppningar och våldsamma skilsmässor. Suzanne Ostens och Per Lysanders moderna klassiker Medeas barn från 1975 följer upp temat med Lill-Medea och Lill-Jason som upplever föräldrars skilsmässokamp ur ett barnperspektiv. Vad hände, undrar barnen när mamma gråter och pappa aldrig är hemma? Euripides svar är att mamma tar livet av sina barn.

Uppsättningen av Medea på Stockholmsoperan börjar med en projektion av vågor som för tankarna till Medelhavet som dödens hav. Även Medea har fått korsa detta hav på väg till Jasons land Grekland. Att hon lyckas ta sig över havet gör inte livet i det nya landet lyckligt. Tvärtom. Jason väljer Glauke, en kvinna som för honom närmare makten och det livet han vill leva, och överger Medea.

Medea är en främling i Jasons Grekland och hotas som övergiven hustru av utvisning. Euripides tragedi är ingen kvinnovänlig historia även om Börtz opera visar en förståelse för hennes desperation när hon vrålar fram sitt ”Nej!” strax innan hon tar livet av sina barn. Medea har nått gränsen på samma sätt som arbetarkvinnan Maud i Sarah Gavrons film Suffragette som tröttnat på sexuella trakasserier och trycker strykjärnet på sin arbetsgivares hand för att sedan lämna det hårda livet tvätteriet för gott.

Medea, Suffragette och filmatiseringen av Patricia Highsmiths lesbiska kärleksberättelse Carol följer alla upp melodramens grundläggande princip, barnaoffret. Medea går längst genom att döda sina barn för att hämnas på sin make och bokstavligen släcka livets låga. I Suffragette kastas Maud ut av sin man sin man som inte tål hennes frigörelseförsök och engagemang i kvinnofrigörelsen. Barnet adopteras bort och Maud har inte en chans eftersom hon inte har någon laglig rätt till sitt barn. Om lagarna är emot oss bör de förändras, konstaterar suffragetterna, men för den enskilda kvinnokämpen är offret ohyggligt. Även den lesbiska kärleken kräver ett barnaoffer. Carol har förvisso möjligheten att skilja sig och leva ett eget liv eftersom hon har både pengar och status, men likväl kräver steget till ett självständigt liv att hon överger barnet. Hon får behålla kontakten med sitt barn, men förvandlas till en helgmamma.

Både tragedins och melodramens barnaoffer drabbar åskådaren helt oavsett om hen har egna barn eller inte. Alla är vi någons barn och tanken på att bli övergiven som barn eller att överge sina egna barn är fasansfull. I tider då äktenskapet i åratal varit tillbaka på agendan och konservatismen dikterar dagordningen tänker jag ofta hur intressant det är att brudmarschen ur Wagners Lohengrin ofta används vid bröllop. Operan Lohengrin är nämligen är grym berättelse om kvinnlig utsatthet och den brudmarsch som där förekommer leder inte till ett fullbordat äktenskap utan till att huvudpersonens förlorar förståndet och att maken försvinner från denna värld tillbaka till det gudomliga gralriket. Då är det en fördel att kunna sin teater- och operahistoria och veta något om klassiker för att veta vad en ska undvika i livet.