När Amnesty International i våren 2015 presenterade ett nytt policyförslag om avkriminalisering av sexarbete lät inte debatten vänta på sig. Men hur ser verkligheten ut för prostituerade i ett land där staten agerar välvillig bordell, bordellmammor är vanliga entrepenörer och könssjukdomar en yrkesskada? Mikaela Somnell och fotografen Tyra Ebbersten har besökt Amsterdam och samtalat med personer som säljer sex på ett lyxbordell.
Amsterdam: lite som Paris, lite som Venedig, lite som Nytorget, fast Amsterdam. En tillrättalagd hipsteridyll där allt är vackert och bevarat, välmående och rikt. Här ligger de ekologiska kaféerna vägg i vägg med små antikvariat längs kanalerna där Amsterdam-bor puttrar fram i vackra gamla träbåtar iförda mysiga stickade tröjor och rayban-brillor. Det är inte förrän man finner sig i det ökända Red light district och ser den öppna prostitutionen med egna ögon som fasaden börjar krackelera.
Som gammal hamnstad har Amsterdam traditionellt sett alltid haft en stark närvaro av prostitution, och dess nattliv är mytomspunnet. Förr i tiden var det mest sjömän som kom till staden och söp och köpte sex, men sedan 2000 är prostitution avkriminaliserat och drar till sig sexturister från hela världen. Amsterdams Red light district är världsberömt, och unikt i den mån att det är en av få platser i världen där gatuprostitution är legalt. Tar man en promenad genom sexkvarteren kan man förstå varför de flesta väljer att hålla det olagligt; hur man än vrider och vänder på det ser det helt enkelt inte bra ut. Kvinnor står i skyltfönster likt köttbitar i charkdisken medan turister går förbi pekandes och skrattandes samtidigt som en och annan man trillar ut från nåt av rummen och lite skamset drar upp gylfen och går därifrån.
Vi frågar några av kvinnorna i skyltfönsterna om de skulle vilja bli intervjuade, men alla
avböjer. I de flesta fallen känner ingen i deras närhet till vad de jobbar med, och de vill behålla det så.
Club LV, “Amsterdams bästa bordell”. Foto: Tyra Ebbersten
“Amsterdams bästa bordell”
I en annan del av Amsterdam ligger Middenweg. Ett rikt område med stora vackra villor
där det tycks bo mycket barnfamiljer. Här finns det några trevliga lokala krogar, en stor matbutik och på gatorna går mest till synes välmående holländare.
I en av dessa villor ligger Club LV, “Amsterdams bästa bordell”, om man ska tro Lotte Ahlberg som ansvarar för verksamheten. En lummig trädgård kamouflerar ingången till klubben och det finns ingenting som skvallrar om att något ovanligt skulle försiggå innanför husets bruna tegelväggar.
Lotte Ahlberg tar emot oss i köket bakom baren och frågar om vi inte vill ha lite vin samtidigt som hon själv röker en cigarett och dricker Red Bull. Runt omkring oss springer prostituerade runt på skyhöga stilettklackar och ordnar lite med makeup:en.
Vi pratar med Ahlberg i ett av rummen där “tjejerna” tar emot klienter. Vi sitter på en stor säng och mittemot oss finns en jacuzzi. Belysningen är svag. Hon talar med en djup, sensuell stämma som tydligen var hennes biljett in i branschen:
– Tack vare min röst lyckades jag få jobb som bokare på en call girl-verksamhet. Jag jobbade där i ett antal år tills jag blev erbjuden att ta över firman. Då bestämde jag mig för att lägga ned verksamheten och starta en bordell istället. Vi kom över den här lokalen och har hållit till här i tio år nu.
Själv har hon aldrig varit sexarbetare, utan håller sig till det administrativa. Hon säger att hon älskar sitt jobb eftersom att det låter henne se sidor hos människor som de inte kan visa annars.
– Hit kommer det rika affärsmän, kungligheter och framstående politiker som många har de underligaste fetischerna man kan tänka sig. En del gillar att klä ut sig, bli dominerade eller ha någon som slickar dem på fötterna. Samtidigt som de i det vardagliga livet går runt i kostym och är gifta med tre barn.
Hon berättar att hon är väldigt mån om kunderna. Hon menar att hon förstår sig på män,
och vill kunna erbjuda dem det de vill ha men inte kan få på annat håll. Hon beskriver verksamheten som väldigt affärsmässig. Hon försöker vara professionell gentemot kunderna och upprätthålla en professionell relation till tjejerna som jobbar för henne. Priset sätts per timme och kunden får själv välja vilken typ av sexuell aktivitet som ska utföras, förutsatt att tjejen går med på det. Med ett pris på 300 Euro i timmen så är Club LV bland en av de dyraste bordellerna i Amsterdam. Men det är inte alla som är ute efter sexuellt umgänge: en del kunder betalar bra bara för att få umgås socialt med tjejerna under en kväll.
Utseende, charm och pengar
För tillfället jobbar 45 tjejer på Club LV, och det verkar inte vara svårt att hitta flera:
– Jag får in CV:n och samtal hela tiden från tjejer som vill jobba här. Jag får ofta säga nej.
När Lotte Ahlberg anställer någon så får man som på många arbetsplatser först komma in på
intervju. Sedan blir tjejen bedömd utifrån sitt utseende och sin charm. Ahlberg vill veta att
hon som blir anställd kommer klara av att få kunder.
– Sen är det viktigt att de jag anställer kommer klara av de påfrestningar jobbet kan innebära mentalt. Tjejerna måste vara minst 21 år, ha skinn på näsan och förstå vad det här innebär.
På frågan vad den vanligaste anledningen till att tjejer vill jobba på Club LV är svarar Lotte Ahlberg bara “pengarna”. Och tjejerna verkar tjäna bra. En tjej berättar att hon tjänar 7000 euro i månaden, en annan uppger att hon tjänar hela 15000.
Trots att det är lagligt med prostitution och att bedriva bordellverksamhet i Holland tycker
Lotte Ahlberg ändå att reglerna är för strikta. Sedan 2009 har den holländska regeringen jobbat
med att utforma en lag kallad WRP (Wet regulering prostitutie en bestrijding misstanden seksbranche. Ungefär: “Reglering av prostitution och bekämpning av övergrepp i sexindustrin”), som innebär skärpta krav på saniteten och kontrollen av besökarna. Nu för tiden måste samtliga gäster visa upp sitt pass för att bli insläppta på bordellen, och hygienkontrollerna har blivit fler och hårdare.
– Vi är redan ordentliga med att kontrollera våra besökare och att sköta renligheten. Men
de skärpta kontrollerna innebär en massa extra jobb och stress.
Mår dåligt
Lotte Ahlberg berättar att hon till viss del mår dåligt över sitt jobb.
– Det är jobbigt att veta att man tjänar pengar på att tjejer har sex med män de kanske inte
vill vara med. Men jag kan inte tänka på det längre, ska jag göra det här jobbet måste jag stålsätta mig.
Vi undrar om hon har barn.
– Ja… säger hon.
– En dotter på fem år.
Hon berättar att dottern ännu inte vet vad hennes föräldrar jobbar med, att hon är för ung
för att förstå. Men det är inte bara dottern som inte vet hur det ligger till. För att skydda
henne från skvaller bland barn och föräldrar på skolan så öppnade Lotte Ahlberg under en tid en
numera nedlagd barnklädesaffär som täckmantel för sitt verkliga jobb.
– Det är inte socialt accepterat. Jag vet att det har förekommit löst prat om vad jag och min man jobbar med och det var därför jag öppnade barnklädesaffären att ha som alibi när vi
fick vår dotter. Men nu är den stängd och jag försöker vara så öppen som möjligt med vårt arbete.
”Aldrig min dotter”
Men skulle hon vilja att hennes egen dotter jobbade i sexindustrin?
– Aldrig, säger hon.
– Möjligtvis att jag skulle acceptera det om hon hade mitt jobb. Men om hon skulle vara en av “tjejerna”… Lotte Ahlberg skakar på huvudet.
Ute i baren har de första kunderna börjat dyka upp och i logen som ligger bakom köket är
tjejerna redo för kvällen. Tjejerna skrattar och flamsar med varandra och det råder förfeststämning. Ett moln av cigarettrök blandat med godisdoftande parfym hänger tungt över omklädningsrummet. Det är känsligt att fota inne på bordellen, men plötsligt kommer Lotte Ahlberg och säger att tre tjejer gärna vill vara med på bild helt synliga. “De vill bryta stigmat”, säger hon. De heter Kelly, Vanessa och Jamey och har alla jobbat på Club LV i några år.
– Jag skulle inte vilja ha något annat jobb, säger Vanessa medan hon poserar för oss
tillsammans med sina kollegor i logen.
– Jag är så trött på alla fördomar som finns mot oss, om man nämner att man är sexarbetare så utbrister alla bara att man är äcklig och har aids, tillägger hon.
– Jag vill bli känd i Sverige så att alla svenska kunder kommer till mig!, säger hennes
kollega Kelly som är en transkvinna från Brasilien.
– Mina bröst är från Sao Paulo, min näsa från London och min fitta är från Amsterdam, fortsätter hon entusiastiskt samtidigt som hon poserar ihärdigt för kameran.
Vi följer med dem in i ett av de privata rummen. På vägen passerar vi några kunder. De
flesta är män i kostym i 50-60-årsåldern som ser ut att bli nervösa när vi går förbi med en
systemkamera. De sitter i baren smuttandes på champagne omgivna av kvinnor som ser ut att vara hälften av deras ålder.
Det finns åtta rum på bordellen, alla utrustade med king size-sängar, stor jacuzzi och en
telefon så att man kan beställa champagne. På nattduksborden står skålar med kondomer. Jag tänker att luftkonditioneringen måste fungera väldigt bra på rummen eftersom att det inte luktar någonting.
– Nere i baren får man ragga upp kunder och så får man ta med dem till ett ledigt rum. Är
det upptaget får man vänta, förklarar tjejerna.
Precis som Lotte Ahlberg. så tycker de att legaliseringen är bra.
– Det gör det mer säkert för oss och lättare att göra vårt jobb, menar de.
Debatten om sexköpslagen
Rosie Rothstein är ordförande för Svenska Europarörelsen och gick med i Amnesty redan på 60-talet. Hon är en av de som efter vårens uttalande valt att hoppa av.
– Amnesty International motiverar uttalandet med att det skulle vara ett sätt att bättre
respektera mänskliga rättigheter och det synsättet delar inte jag. Hon menar att kopplingen mellan avkriminalisering och ökade mänskliga rättigheter inte är logisk.
– Mänskliga rättigheter omfattar alla oavsett om du är läkare eller prostituerad, så det är inte relevant.
Istället är hon en stark förespråkare av den svenska sexköpslagen som gör det kriminellt att köpa sex men inte att sälja. Hon tror inte att prostitution är ett fritt val utan något man av olika anledningar tvingas till.
– Inget barn drömmer om att bli prostituerad. Man går inte till syokonsulenten och säger
att man så gärna skulle vilja bli prostituerad. Man ska respektera varje person oavsett om
det är en programledare eller en prostituerad men jag tycker inte man ska respektera prostitution som yrke. Rosie vänder sig också mot argumentet att en lösare lagstiftning skulle leda till en tryggare situation för sexarbetare.
– Jag tror inte att man skyddar de här människorna genom att avkriminalisera alla aspekter, tvärtom tror jag att man får svårigheter med att hjälpa folk ur prostitution. Hon menar att det är viktigt att samhället markerar vad som är acceptabelt.
– Det är som på sjuttiotalet när man förbjöd barnaga och motståndarna sa att det inte var
lönt eftersom att man ändå inte kommer komma åt förrövarna; det är ändå inte acceptabelt. Samhället måste markera.
Mindre stigmatiserande forskning
Flera debattörer menar samtidigt att det krävs en mindre stigmatiserande forskning och en
debatt som är mer inkluderande för sexarbetarna själva.
Petra Östergren är antropolog och författare och menar att antiprostitutionslagar inte skyddar sexarbetarna på bästa sätt.
– Sexindustrin är den enda branschen där man väljer att inte lyssna på vad arbetarna
själva och deras fackförbund säger. Det krävs en öppnare dialog mellan arbetarna och lagstiftarna.
Hon anser att man bygger lagstiftningen på gamla stigman, korta nedslag och förutfattade
meningar utan att egentligen sätta sig in i hur man bäst värnar om prostituerades mänskliga rättigheter.
– Det finns inget dokumenterat som visar att den svenska lagen på något sätt skyddar den
som säljer sex. Snarare försvårar den för sexarbetare som vill anmäla sexuella övergrepp, gör dem till måltavlor för polisen och gör att de riskerar att bli vräkta från sina hem eftersom att det inte är lagligt att sälja sex i sin lägenhet.
Men den sociala biten då? Och den mentala? Går det att bortse från att det finns ett flera tusenårigt stigma kring sex i vårt samhälle? Och går det verkligen att jämställa sex mot
ersättning med att få massage mot ersättning? Kan prostitution någonsin bli ett yrke som alla andra?
– Det kan inte jag svara på, säger Petra Östergren.
– Det där kan man ha en lång filosofisk diskussion
om men jag har inte svaren.
Gråter på Club LV
Innan vi lämnar Club LV så pratar jag med Susie S.. Hon är 24 år och kommer från Rumänien och har bara jobbat som sexarbetare i åtta månader. Innan hon kom till Amsterdam bodde hon i Italien där hon arbetade i en bar, men lönen där kommer inte i närheten av summan hon kan få ihop under en månad på bordellen.
– Hemma tjänar jag kanske 200 euro i månaden. Det kan jag inte gå runt på, berättar hon.
Vi är i ett av rummen, Susie S. sitter på sängkanten i en röd spetsdräkt med öppning för
dekolletaget och väger på sina glittriga tolvcentimeters-klackar. Hon säger att hon hatar sitt jobb. Det får henne att känna sig smutsig. Hon berättar att hon ibland gråter medan hon är med kunder, och att hon måste blunda för att slippa se vilka som har sex med henne. Ibland tar hon kokain eller dricker sig full inför ett möte med en kund.
– Det blir mycket lättare onykter. Men jag försöker att låta bli det så gott som möjligt. Jag är mån om min hälsa och vill inte bli beroende eller något.
Varenda gång hon kommer hem från jobbet runt fem på morgonen så är det första hon gör
att tvätta sig.
– Jag måste skölja av beröringen av händer från äckliga gamla män som jag egentligen inte
vill ha något att göra med. Men vad ska jag göra? Jag behöver pengarna.
Förutom hennes kusin som hon bor med och som också är sexarbetare så är det ingen hon
känner som vet. Till familjen hemma i Rumänien säger hon att hon jobbar i en bar.
– Mina föräldrar älskar mig så mycket och för dem så är jag deras lilla blomma. Om de visste att jag blev besudlad på det här sättet skulle de bli förkrossade. Jag kommer aldrig kunna berätta om det här för dem.
Susie S. berättar att hennes yrke gör det svårt för henne att ha vänner.
– Eftersom att jag inte vill att någon ska veta så är det enklast att inte skaffa några nya
vänner. Jag får ägna mig åt det när jag är klar med det här. Men jag har min kusin. Och min hund som är som mitt barn. Jag önskar att människor var mer som hundar, de älskar en oavsett.
Susie S. drömmer om att öppna en egen hårsalong. Hennes plan är att jobba på bordellen i
fem år och spara pengar så hon kan förverkliga sin dröm. Tror du att du kommer kunna lägga det här bakom dig efter fem år, undrar jag.
– Ja. Eller nej. Det blir nog svårt. Men jag hoppas det.
En annan tjej på bordellen, Eva E., håller också på att spara pengar för att kunna starta på
nytt. Hon skrattar lite åt mig när jag ställer henne samma fråga, om hon tror att hon kommer kunna glömma.
– Nej. Det gör man inte. Det är som Hotel California, “you can check out any time you like but you can never leave.”
Sussie S. och Eva E. heter egentligen något annat.
