”Det råder partipolitisk konsensus om jämställdhet i Sverige.” Ungefär den formuleringen har jag ofta använt i föreläsnings- och utbildningssammanhang. Som om detta vore något otvetydigt gott. På senare år har jag dock delvis distanserat mig från jämställdhetsbegreppet, eller rättare sagt mer tydligt börjat problematisera det, till förmån för ett intersektionellt, normkritiskt perspektiv.

Att jag här tydligt vill positionera min egen ståndpunkt i en recension av två nödvändiga nyutkomna böcker – Feminism som byråkrati av Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom samt Feminism som partipolitik av Maud Eduards – beror på att jag menar att konceptet jämställdhet är begränsande och inte förmår behandla komplexiteten av samverkande maktordningar. Ur mitt perspektiv tenderar jämställdhetsbegreppet också att vara fastlåsande av två, socialt skapade kategorier. För mig är feminismen större än jämställdhet. Denna position betyder inte att jag bortser från värdet med statistiskt och socialt skapade enkla könskategorier i akt och mening att synliggöra könsmakt som en av flera maktordningar.

Jämställdhet är ett rådande politisk paradigm i Sverige och måste behandlas därefter. Det gör de här skarpa författarna med besked. Lite kort om dem: Kerstin Alnebratt är genusvetare och bland annat föreståndare för Nationella genussekretariatet vid Göteborgs universitet. Malin Rönnblom är docent i statsvetenskap vid Umeå centrum för genusstudier. Maud Eduards är professor emerita i statsvetenskap vid Stockholm universitet. Deras böcker kom som i ett paket, snyggt formgivna, nätta, pedagogiskt framställda och tar sig an hur feminism omhändertagits av politiken och statsapparaten.

Just att det råder partipolitisk konsensus om jämställdhet och dess förverkligande med jämställdhetsintegrering som strategi borde mana till kritisk eftertanke, menar Alnebratt och Rönnblom i Feminism som byråkrati. De hävdar bland annat att denna synbara enighet i själva verket döljer feminismens inneboende systemkritik och dessutom avpolitiserar området jämställdhet.

Ambitiös strategi

För alla som vill veta hur jämställdhetsintegrering gått från att vara en god idé i teorin till att bli haltande praktik är denna bok ett måste. Nu ska det sägas, och det gör författarna också i en not, att ”gender mainstreaming” är sedan mitten av 1990-talet utsedd av FN som en global strategi för jämställdhet. Jämställdhetsintegrering är den svenska versionen av strategin. I Sverige hade arbetet påbörjats tidigare men med annat språkbruk, exempelvis ”arbete för jämställdhet”. Som förlaga för arbetet för jämställdhet fanns jämlikhetstanken, en bärande samhällsidé i Folkhemssverige. Jämlikhet skulle genomsyra alla politikområden och syfta till att omfördela resurser och skapa jämlika förutsättningar för medborgarna att skapa sig goda liv. På ett motsvarande sätt tänktes att jämställdhet skulle kunna införlivas överallt, skriver författarna, för att åtgärda orättvisor som grundar sig på kön.

Jag associerar till sociologen Jürgen Habermas i Den rationella övertygelsen: En antologi om legitimitet, kris och politik. Kön, precis som klass, kan med hans ord konstituera strukturella brister och mönster av ojämlikhet i den liberalkapitalistiska välfärdsstaten. Arbete för jämlikhet, såväl som för jämställdhet, blir då redskap för att korrigera dessa ojämlikhetsmönster. En kan kalla det reformer inom det rådande systemet, vilka i bästa fall långsamt kan förändra systemet men likaväl bevara det.

En del av Feminism som byråkrati ägnas åt analys av de svenska jämställdhetspolitiska målen. Författarna ser en förändring; från politiskt formulerade mål utifrån en könsmaktanalys, till dagens vagare, närmast avpolitiserade målliknande skrivningar där maktförhållandena mellan könen är oartikulerade. Också konkreta problemställningar saknas i målen. Ett exempel: ”Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.” Det låter i förstone som ett bra mål. Men, undrar författarna, var är kopplingen till de könade orättvisor som politiken ska råda bot på? De problem som ska åtgärdas med jämställdhetspolitiken framstår som outtalade.

Magra resultat

Alnebratt och Rönnblom menar att politiken delvis har abdikerat från politikområdet jämställdhet och överlåtit jämställdhetsintegreringen – görandet – i hög utsträckning till projektbyråkrati, entrepenörer och konsulter. Jag får räknas till en av alla dessa som under åren utfört projekt, eller delar av projekt, och utbildat. Området är numera en bransch, ett expertområde. Det är ganska vanligt att exempelvis en myndighet ska jobba med jämställdhetsintegrering, enligt regleringsbrevet. Ofta har den person eller de personer på myndigheten som ska lägga ut uppdraget vaga begrepp av vad som ska utföras. Som konsult är det legio att ”hjälpa” myndigheten att formulera uppdraget. Säkert inget unikt för jämställdhetsområdet – men det visar att jämställdhetsintegreringen ofta befinner sig utanför den domän där den ska ske.

Trots att upprepade större projekt har sjösatts under de tjugo år integreringsstrategin använts är inte politikområden, myndigheter – eller för den delen resten av samhället genomsyrat av jämställdhet. Under åren 2007 till 2014 satsades 2 283 miljoner kronor på jämställdhet utan att några påvisbara resultat på samhällsnivå finns, enligt den senaste jämställdhetspolitiska utredningen. Projektformen fungerar uppenbarligen dåligt i ett systematiskt och konsekvent förändringsarbete, konstaterar författarna.

Som de vetenskapare de är intresserar sig Alnebratt och Rönnblom för hur kunskap har blivit ett ledord i jämställdhetsmaskineriet. Det är, och har varit, viktigt att slå fast att jämställdhet inte är en åsiktsfråga utan en kunskapsfråga. Jämställdhet är verkligen ett kunskapsområde – samtidigt har jag för egen del använt kunskapsargumentet som ett retoriskt grepp för att ladda av jämställdhet som maktfråga i sammanhang där ämnet är känsligt – där motståndet finns. I bland har det varit nödvändigt men förmodligen har jag medverkat till att avpolitisera feminismen, att förminska just maktdimensionen i jämställdheten. Och kunskap förändrar inte nödvändigtvis något i sig själv, som författarna skriver.

Abstraherande mätningar

Ytterligare en sak som jämställdhetsintegreringen var tänkt att avhjälpa var eldsjälsfällan; att enstaka personer kan området, driver frågan och utför arbetet, ungefär som i en ideell förening. Så tycks det till viss del ha förblivit, skriver Alnebratt och Rönnblom. På hög nivå spårar de en handfull politiker, tjänstepersoner och experter som varit pådrivande i politiken.

Sverige toppar trots allt alla listor som ett av de mest jämställda länderna i världen. Så himla illa kan det väl inte vara, kan en tänka. Men även dessa mätningar ifrågasätts i Feminism som byråkrati. De visar på instrumentalisering och elitfokus, vilket medverkar till att göra jämställdhet till en abstraktion. Jämställdhetsintegrering framstår som en indikatorstyrd teknokratisk åtgärd som varken har med politik eller människor att göra.

Simrishamn kan tyckas långt ifrån detta metaperspektiv. Där utspelar sig boken Feminism som partipolitik av Maus Eduards och är en skildring av Feministiskt initiativ (Fi) under mandatperioden 2010 till 2014. De båda böckerna taggar fint i varandra oberoende av läsordning. Faktiskt bekräftar de varandra.

Omfördelande kategorier

Feminism som partipolitik är ett värdefullt dokument över Sveriges första feministiska partis ansträngningar att göra praktisk lokalpolitik av ett politiskt manifest. Därutöver är boken en historik över själva partiets första tio år. Samtidigt ges en god inblick i lokalpolitik överlag. Nyckfullheten, maktstriderna, trögheten och inte minst samförståndets cementerande effekt.

De etablerade partierna i Simrishamns kommun jublade inte direkt över Fi som nytt parti, inte heller över de frågor som partiet drev. Fi bemödade sig redan från starten 2005 att anlägga ett brett feministiskt perspektiv. Partiet vill arbeta med flera maktordningar invävda i könsmaktordningen. I förhållande till begreppet jämställdhet känns partiets formuleringar om normkritik, antidiskriminering – såväl individuell som strukturell – moderna. Samtidigt, visar realpolitiken i Simrishamn, att partiets stora anslag till syvende och sist kokade ner till att kämpa för exempelvis en jämställdhetsstrateg i kommunen. I det praktiska förminskas den större feministiska idén till jämställdhet. Annat är kanske inte att vänta under en mandatperiod i minoritet, så som den kommunala demokratin fungerar.

Maud Eduards diskuterar huruvida det antidiskriminerande greppet – så kallad erkännandepolitik – kantrar över i identitetspolitik, som enligt en del inte syftar längre än till enskilda individers rättigheter. Borde inte i första hand klass och kön betraktas som materiella kategorier, som gör omfördelning av makt och tillgångar möjlig, frågar sig Eduards.

Jag undrar varför endast dessa kategorier skulle vara utgångspunkt för omfördelning. Det är ingen direkt nyhet att exempelvis kategorin personer med funktionsnedsättning har usel tillgång till makt och tillgångar.

Konstruerad motsättning

Både Feminism som byråkrati och Feminism som partipolitik nuddar vid ämnet identitetspolitik, eller snarare faran över att ett antidiskriminerande och intersektionellt förhållningssätt riskerar att hamna i liberal identitetspolitik.

I mitt tycke finns i debatten ibland en konstruerad motsättning mellan olika maktordningar och perspektiv, där ofta klass och kön omnämns som primära. Jämställdhet ställs mot intersektionalitet och normkritik. Anspråk på komplexa maktanalyser avfärdas med att de är identitetspolitik, något förkastligt som anses höra hemma i en liberal ideologi. När sådana argument förs fram tänker jag att feminismen också har en erkännandepolitisk, möjligen identitetspolitisk, bakgrund och beståndsdel som handlar om kategorin kvinnors frigörelse. Minns kvinnorörelsen, till exempel. Den handlar bland annat om att synliggöra och erkänna kvinnor som människor.

Personligen tycker jag inte att det är hotfullt, utan av godo att möjliggöra kritik mot konceptet jämställdhet ur ett normkritiskt perspektiv. Att till exempel påvisa att det tenderar att fixera två binära och homogena könskategorier. Detta skillnadsgörande har åtminstone min version av feminism försökt att luckra upp. Här finns också också en omfattande queer- och genusforskning som visar att kön och könsuttryck är föränderliga och påverkas av livsvillkor.

Välbehövlig systemkritik

Jag tänker vidare att feminismen alltid tagit spjärn emot patriarkala normer och strukturer. Maskulinitetsnormer som själva maktbasen i patriarkatet. Femininitetsnormer som begränsar och dikterar kvinnors liv. Hur dessa normer disciplinerar fram kön. Dessutom tänker jag att jämställdhetskonceptet, som det beskrivs i Feminism som byråkrati, kan ses som ett praktexempel på en liberalkapitalistisk skapelse, avsedd korrigera ojämlikhetsmönster som grundas i kön, för att återvända till Habermas.

Böckerna nämner som sagt diskussionen om hur olika perspektiv kan ställas mot varandra men gör ingen större konflikt av ämnet. Till exempel används det könsneutrala ordet ”tjänsteperson” i stället för ”tjänsteman” – vilket tyder på öppenhet.

I inledningen skriver jag att de här böckerna är nödvändiga. Feminism som byråkrati är det bland annat därför att den utgör välbehövlig systemkritik. Feminism som partipolitik skildrar den knaggliga och unika väg som ett nytt feministiskt parti trampar upp. Läs och lär.