”Även om jag förstår de paralleller som dragits till länder som Iran eller Saudiarabien, där moralpoliser liksom i Frankrike delar ut böter för att kvinnor klär sig ’fel’ eller icke-normativt, så måste vi likväl förstå att lagligt sanktionerad kontroll av kvinnors kroppar tillhör en lång europeisk tradition”, skriver Bilan Osman, och konstaterar att den traditionen sträcker sig ända till en badplats i Nice.
Det finns någonting särskilt anmärkningsvärt i den bild som kommit att bli föremål för ännu en trött debatt om muslimska kvinnors kläder. De flesta har sett den vid det här laget. En fransk mor, på en badstrand i Nice, som omringad av män – och till ljudet av människor som skriker ”åk hem” – klädde av sig som en konsekvens av förnedrande omständigheter. I bakgrunden står hennes dotter. Hon gråter. Det är en omöjlig scen att försöka föreställa sig om en inte har genomlevt en antimuslimsk vardag. Det var där, på en badstrand, ett barns barndom kan ha slutat.
Frankrikes radikala nationalism har satt sina spår. Ett land som har fostrat generationer till att vörda nationalkänslan. Som har använt skolor och andra institutioner till att upprätthålla en konstruerad kärlek till republiken. Att en kvinna på en badstrand fått en bot för att hon gjort sig skyldig till att ”bära en utstyrsel som inte respekterar god moral eller sekularism” blir symptomatiskt för en nation som sedan länge bestämt sig för en nationalistisk tillvaro. För nationalismen är mer än olämpliga uttalanden och en smaklös kärlek till fosterlandet, det är en vision om hur ett samhälle ska se ut. Och denna vision ska avspeglas i en kvinnokropp. Hennes renhet, hennes moral och hennes kropp är avgörande för nationens självbild.
Moral har i alla tider använts som ett argument för att inskränka kvinnor och icke-mäns rättigheter. Nu börjar en slags sekulär fundamentalism försöka lagstifta med moral som utgångspunkt. En ofta rasistisk neoateism – för att parafrasera den amerikanska professorn i religionskunskap Reza Aslan – som paradoxalt nog är lika villig att använda moral som ett argument för att begränsa kvinnor, som de religioner de kritiserar för att göra detsamma.
Även om jag förstår de paralleller som dragits till länder som Iran eller Saudiarabien, där moralpoliser liksom i Frankrike delar ut böter för att kvinnor klär sig ”fel” eller icke-normativt, så måste vi likväl förstå att lagligt sanktionerad kontroll av kvinnors kroppar tillhör en lång europeisk tradition. Våld, repressalier och förtryck av kvinnor är en självklar del av europeisk historia. Det finns en kontinuitet i föreställningen om kvinnans moraliska skuld. Den återfinns i historien, i vardagen där kvinnor förväntas vara mer ordningsamma, lydiga och ”duktiga”, då hon enligt en patriarkal logik sitter på en slags moralisk överlägsenhet. En kontinuitet som sträcker sig ända ut till en badstrand i Nice.
I en nationalistisk kontext är kvinnan en symbol för nationen. Och för ett samhälle där nationalism såväl som kolonialism, genom exploatering av icke-vita, spelat en sådan stor roll, anses kvinnors benägenhet att agera ”moraliskt” berätta något om hur moraliskt samhället i övrigt är. Kvinnors kroppar är nationalismens temp. De är det yttersta beviset för det goda samhället.
Förra veckan kunde AFP rapportera att Frankrikes högsta förvaltningsdomstol Conseil d’État upphävt burkiniförbudet. Domen gäller kommunen Villeneuve-Loubet, och vad det kommer att innebära för de 30-tal städer som infört förbudet återstår att se. Att domstolen fastslog att förbudet ”allvarligt och uppenbart olagligt brutit mot grundläggande rörelsefrihet, religionsfrihet, och individuell frihet” är ett steg i rätt riktning.
Men faktum kvarstår; det finns en folklig opinion för att avklä kvinnor. Med tvång, om så krävs. En maktdemonstration som sänder en signal om att moralen, och därmed hedern, ligger hos en kvinna. Att kvinnor som inte följer normen därmed också är maktlösa. Eller som forskaren Dalia Mogahaden sade i en intervju på det amerikanska programmet Daily show; ”genom att säga att en kvinna är förtryckt om hon är täckt, så säger vi också att källan till en kvinnas makt är hennes upplevda sexualitet”.
Det som utspelade sig på en badplats i Nice är ännu ett uttryck för hur kvinnor blir till nationens symboler. Deras kropp är nationens. Deras ”goda” moral är nationens. Och om inte det som utspelade sig på den badplatsen, och det som lär utspela sig på fler badstränder framöver, är legitimerat hedersförtryck, vad är?
