”Låt en oberoende myndighet utreda poliser som misstänks för brott – ett stopp för alla dessa internutredningar som läggs ned. Detta motionerade Gudrun Schyman (Fi), då partiledare för Vänsterpartiet, om redan på 1990-talet. Fi fortsätter driva frågan, liksom även V. Sedan återstår mycket arbete med att göra upp med sexism och rasism och utbilda inte minst polis och rättsväsende om våld.” Det skriver Linnéa Bruno som med anledning av att polisens internutredning av det så kallade Kvinnoregistret nu har lagts ner.
Så händer det igen. Polisens internutredning om brott begångna av polisen läggs ned. I över tio år höll sig Stockholmspolisen med ett hemligt och enligt Datainspektionen olagligt kvinnoregister, där kvinnor som uppgav sig våldsutsatta beskrevs i inadekvata och kränkande termer. Ett slags systematiskt administrerande av våld, snarare än motverkande av det, en victim-blaming som kan sorteras i två huvudsakliga kategorier. Psykologiserande: hon är hysterisk, mytoman, har troligen borderline. Kulturaliserande: hon är muslim, Jehovas vittne. Tankemönstren är alltför välbekanta.
Inom våldsforskning, inte minst om sexuellt våld, är victim blaming ett etablerat begrepp. Den som berättar om utsatthet och problem görs till bärare av och orsak till problemet. Litteraturen om hur könade offer- och förövarpositioner konstrueras i relation till varandra i olika diskurser och sammanhang, som inom straffrätt, populärkultur, ungdomars samtal om våldtäkt, förövares och våldsutsattas egna tolkningar och så vidare, är omfattande.
Den första nordiska doktorsavhandlingen om misshandel inom äktenskapet lades fram av medicinaren Bo Bergman 1988. I studien söks orsakerna till våldet i männens alkoholmissbruk, men även hos de utsatta, på ett sätt som kan beskrivas som psykologiserande victim-blaming. De våldsutsatta kvinnorna sorteras i tre kategorier: inadekvata, provokativa och högpresterande. Etnologen Gabriella Nilsson analyserar i sin avhandling från 2009, om motstridiga artikulationer kring mäns våld mot kvinnor, bland annat debatten och den mobilisering hos kvinnojoursrörelsen och kritiska forskare som följde på Bergmans avhandling. Även Jenny Westerstrand har i en tidigare artikel i Feministsikt Perspektiv påmint om Bergman i diskussionen om kvinnoregistret.
Exempel på kulturaliserande victim-blaming återfinns i en avhandling i socialmedicin av Cecilia Fernbrant från 2013. Svenska mäns våld mot fruar från Thailand föreslogs där bero på de våldsutsatta kvinnornas ojämställda kultur i ursprungslandet, inte på förövarens normer och värderingar. Var förövaren däremot från Irak var hans kultur problemet. Vad som pågår – som vi ser exempel på varje dag – är ett selektivt kulturaliserande av våld, ett selektivt tillskrivande av ansvar och en selektiv repression av förövare och utsatta.
I min aktuella avhandling Ofridstid – Fäders våld, staten och den separerande familjen är det inte främst de komplexa och ofta ambivalenta psykologiska processerna i positionerandet av sig själv och andra i förhållande till bilder av förövare och offer, som undersökts, utan de professionellas positioneranden och representationer. De empiriska resultaten bildar sedan en grund för en diskussion om ofridens institutionella och intersektionella villkor i välfärdsstaten. Mitt huvudsakliga fokus är barnpositioner, snarare än könad konflikt, men feministisk teoribildning behövs för att förstå den diskursiva praktiken kring fäders våld.
Det explicita skuldbeläggandet för våldet är här dock mindre framträdande än det återkommande mönstret av indirekt tillskrivande av ansvar. Kanske kan det tolkas som att mödrarna i materialet endast i viss utsträckning tillskrivs ansvar för våldets orsaker, men däremot i egenskap av första eller enda omsorgsgivare (utövare av faktisk vårdnad) genomgående tillskrivs ansvar för våldets effekter på barnen. Mamma har misslyckats i att skydda barnen från pappas våld. Vad vi mer specifikt har att göra med är således mother blaming, också uppmärksammat i internationell forskning. Att vissa familjerättssekreterare uttalat räknar med att modern ska fungera som en buffert mellan en potentiellt farlig far och hans barn belyses även i Maria Erikssons avhandling från 2003. Detta asymmetriskt könade tillskrivande av ansvar för våldets orsaker (och/eller effekter) menar jag i vissa fall kan understödjas av de ovan nämnda två huvudtyperna av victim blaming; psykologiserande respektive kulturaliserande.
Så vad bör göras? Låt en oberoende myndighet utreda poliser som misstänks för brott – ett stopp för alla dessa internutredningar som läggs ned. Detta motionerade Gudrun Schyman (Fi), då partiledare för Vänsterpartiet, om redan på 1990-talet. Fi fortsätter driva frågan, liksom även V. Sedan återstår mycket arbete med att göra upp med sexism och rasism och utbilda inte minst polis och rättsväsende om våld.
