Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet, skriver läsforskaren Lars Melin i DN debatt. Artikeln är ett svar på forskningsrapporter som visar att läsningen av skönlitteratur minskar. Men enligt Melin behöver vi inte oroa oss, eftersom andra kulturformer har utvecklats där konsumenterna (!) är i större fokus. Ingenting tröstar mig mer än tv när jag är heartbroken. Och hade jag varit av den sportigare typen hade jag säkert jagat pokemons. Men att försvara skönlitteraturens funktion, bortom det kommersiella, gör mig i Melins ögon antagligen till en trehundraårig tant med moralpanik. Han är inte heller ensam om att fäktas mot ”moralen”. Också Carl-Michael Edenborg anklagar i Aftonbladet litteraturdebatten för att vara moraliserande, dock av helt andra grunder. Att mena att det skulle vara relevant i en litteraturtolkning om en författare är rasist likställer han med att vara för bokbål.
Litteraturdebatten den senaste åren har pendlat mellan en idiotisk nyliberalism och en lika idiotisk antimoralism. Nyliberalerna, som Melin, menar att det är fackprosa, inte skönlitterärt språk som är bra för arbetslivet. I hans värld, där vi är konsumenter eller effektiva arbetare blir dikten plötsligt revolutionär och utan att mena det gör han mig hoppfull över poesins framtid, just för att dikten i sin bästa form, är en seg liten arbetsvägrare som med sin långsamhet kan stå emot ett arbetssamhälle vars krav på effektivitet tar sönder både kroppar och psyken. ”I skönlitteraturen är detaljerna dekorativa eller symboliska, i fackprosan är de led i resonemang.”, skriver Melin och det är svårt att inte koppla hans dröm om litteraturen till en fantasi om hur också människan borde vara.
När Melin resonerar är det utifrån detaljer som konsumenter och tillväxt och allting som inte går att sälja hamnar i det symboliska värdet. Sakprosan, som lika många gånger som tv:n har fått mig att orka ännu en kväll i livet med allt från sextips till hunduppfostran, är inte heller alls så blind för det symboliska och estetiska som Melin syftar på. Däremot är den ofta gjord i en marknad som kräver snabb förståelse, snabb konsumtion, snabb njutning. Alla vet att en maträtt inte kommer att se ut som kokböckernas bilder. Ändå tittar vi på bilderna, eftersom de, på ett symboliskt plan, representerar drömmar om vilka lyckliga, duktiga människor vi hade kunnat vara. Det är inga led i ett funktionellt resonemang utan en detalj för drömmar, precis lika irrationella som Melin anklagar poesin och skönlitteraturen för att vara.
Antimoralismen skiljer sig på många sätt från nyliberalismen, ändå springer den delvis dess ärende. Antimoralismen menar att litteraturen är fri från all form av ansvar. Men blir inte konsekvensen i längden av att tänka att det som står i en bok inte betyder något också en slags frihet/saknad från all form av meningsskapande? Edenborg skriver: ”Konsten är motsägelsernas plats, den skall stå fri från moralism, den skall vara fri. Varje demokrati måste slåss för denna rättighet, för en fri konst, för konsten har ett egenvärde, den är den frizon där alla får vara barn och leka med allt som är hemskt och ondskefullt och fult.” Kanske tävlar han, i sann liberalistisk anda, om vem som kan säga ordet fri flest gånger på kortast tid. Ändå försvarar han litteraturen utifrån en konservativ kultursyn, där det är kulturens egenvärde och okuvliga status som gör den fri att användas till vad som helst.
Han vet mycket väl att alla inte får vara med och leka på litteraturens lekplats. Och det är just det som gör litteraturen och konsten till så förlåtna medium. Edenborg skriver att vi älskar massa böcker fastän deras författare har varit sexister eller nazister. Det är sant. Det han förbiser i denna argumentation är hundra år av litteraturvetenskapligt postkolonialt och feministiskt arbete att synliggöra och förstå klassiker just utifrån deras ideologiska positioner, utan att för den sakens skull underkänna dem eller bränna dem på bokbål. Att göra litteraturen ofri är inte att döda den utan ge den vikt, som en vacker, slingrig, motsägelsefull del av den symboliska ordningen. Och något viktigt känns i kroppen, hur mycket det än kommer ifrån ett tangentbords snattrande.
Kanske är det just det som Edenborg och Melin har gemensamt, trots att de annars tar olika roller i det som är litteraturdebattens ganska tröttsamma skådespel. De vägrar att erkänna att litteratur känns. Med samma faktum som Melin avfärdar skönlitteraturen höjer Edenborg upp den bortom det politiska, men egentligen vilar de på samma beröringspunkt. En vägran att förstå att det är en kropp som läser boken. En kropp som med skönlitteraturens långsamma sinnlighet kan få styrka att inte svara på jobb sms:et direkt. En kropp som som med skönlitteraturens rasistiska bilder av äckel ligger vaken på nätterna och speglar sig själv i det äckliga. En kropp som precis som skönlitteraturen är så mycket mer mångtydig och vacker än arbetslinjens krav på att vi ska underkuva oss till arbete och konsumtion i kapitalets jakt på ännu mer värde.
