Blanca Chancosa, en av de främsta urfolkskvinnoledarna från den amerikanska kontinenten är på besök i Sverige. Hon är inbjuden av Vänsterns internationella forum (VIF) till en internationell kvinnokonferens och kommer även att delta i aktiviteter anordnade av Latinamerikagrupperna, tidskriften Mana och Färnebo folkhögskola. Carmen Blanco Valer porträtterar denna centralfigur i de senaste decenniernas sociala kamp till urfolkens, kvinnornas och naturens försvar.
Blanca Chancosa är från Cotacachi, Imbaburaprovinsen i Ecuador. Hon tillhör Otavalofolket, del av kichuanationen där hon föddes för snart 60 år sedan och växte upp i en fattig småbrukarfamilj. Redan som liten fick hon av den äldre generationen höra om urfolkens sekellånga kamp mot haciendaägare, alltså storgodsägare. Som urfolkskvinna inspirerades hon särskilt av kampberättelserna om Dolores Cacuango och Transito Amaguaña. Dessa kvinnoikoner och urmödrar till den ecuatorianska urfolks- och smårukarrörelsen banade väg för att Blanca Chancosa fick lov att gå i skolan – trots att hon var ”indian” och kvinna – och så småningom blev lärare, de materiella och praktiska svårigheterna till trots.
Hennes förebild, Dolores Cacuango, levde 1881-1971 och led i egenskap av kvinna, fattig och tillhörande urfolket av överlappande förtryckande maktstrukturer. På den tiden fick inte urfolk gå i skolan så hon förblev analfabet. Men just därför kämpade hon fram till sin död för urfolksbarnens rätt till utbildning, samt urfolkens rätt till mark. Det sägs att hon hade lärt sig jordlagen utantill, trots att hon inte kunde läsa, och läxade upp jordbruksministern som försökte luras kring dess innehåll.
På så sätt har Blanca Chancosa haft Dolores Cacuango som ledstjärna i sin organisatoriska bana. Redan vid 20 års ålder var Blanca med och organiserade FICI, urfolksfederationen i hennes provins samt medlemsorganisation inom ECUARUNARI, bergsurfolkens nationella konfederation. Hon blev så småningom två gånger ordförande för konfederationen och är den hittills enda kvinna som varit ordförande för en urfolksorganisation på nationell nivå i Latinamerika. I mitten av 1980-talet medverkade hon även till bildandet av CONAIE, den nationella urfolkskonfederation som inkluderar amazonasregnskogens och kustens urfolk. CONAIE har troligtvis varit den största i medlemsantal, med bäst organisatorisk kapacitet och politisk påverkan, som urfolk haft på den amerikanska kontinenten.
Kamp i motvind
Blanca Chancosas liv som ensamstående mor och urfolk i den organiserade kampen har inte varit lätt. Hon har drabbats av den strukturella rasismen även från allierade ”kamrater” och av patriarker i både ”latino”-varianter och urfolksvarianter, samt självklart från klasssamhället. I synnerhet som hon ofta prioriterat rörelsen framför ett tryggt yrkesliv.
Under urfolksmobiliseringarna under 90-talet då urfolken reste sig som politisk samhällsaktör och krävde omvälvande samhällsförändringar var Blanca Chancosa en central figur. Nu kretsade inte kraven enbart kring rätten till territorier utan även förändringar som skakade de rasistiska strukturer som nationalstaten Ecudaor grundats på. Urfolken krävde nu människovärde, ett slut på osynligörandet av urfolkens tiotusentalsåriga historiska bidrag och upprättandet av Ecuadors mångnationella och därmed mångkulturella karaktär.
För första gång på fem sekler synligjordes de rasistiska och eurocentriska strukturer som nationalstaterna i Latinamerika grundats på. Dessa krav var inte så populära ens inom vänstern, vars ideologiska rötter kom från Europa och föredrog att se samhället endast med klassperspektiv.
Men Blanca Chancosas och urfolksrörelsens kamp var inte bara av etnisk karaktär. De insåg redan på Dolores Cacuangos tid att det var viktigt med interetniska allianser mot det kapitalistiska oket. Därför krävde de reformer och ekonomisk rättvisa för alla när urfolksrörelsen år 2000, med sin massiva mobiliseringsförmåga, såg till att en nyliberal regering störtades. De hade parollen ”Inget bara för indianer”, det vill säga alla som drabbats av nyliberala nedskärningar och åtstramningsåtgärder betraktades som inkluderade i kampen.
Blanca Chancosa har även varit en central figur i organiseringen och mobiliseringen av globala sociala forum. Hon var samordnare av Amerikas första sociala forum i Quito 2004 och en av huvudgästerna under det europeiska sociala forumet i Malmö 2008. Utifrån insikten om vikten av kamp mot åtgärder som drabbar fler än urfolk har Blanca Chancosa även varit konsekvent engagerad mot frihandelsavtal. Hon var ledande inom den kontinentala kampanjen mot ALCA, frihandelszonen som USA ville inrätta i Latinamerika och i dag är hon aktiv mot de handelsavtal som Ecuador vill ha med EU. Avtal som i mycket påminner om TTIP-avtalet som EU vill ha med USA, som mer eller mindre skulle sätta staters suveränitet ur spel.
Mobiliserar kvinnor
Chancosa, har aldrig övergett sin pedagogiska ådra och precis som Dolores Cacuango ser hon folkbildning som central i organisationsbyggen. Därför var hon initiativtagare och samordnare av ”Urfolkskvinnors politiska ledarskapsskola – Dolores Cacuango” – en systematisk kvinno- och urfolksseparatistisk folkbildningsinsats som förutom att lära kvinnor basämnen, även orienterar i samhällsfrågor och har lagt grunden till ett mer aktivt kvinnoengagemang inom urfolkrörelsen.
Blanca Chancosa anser sig inte vara feminist, eftersom hon ser feminismen som ideologi alltför knuten till det västerländska tanketraditionen som sätter individen för kollektivet, människan i centrum i förhållande till naturen, och så vidare. Men detta till trots är hennes kamp i allra högsta grad kvinnomobiliserande och rätt så feministisk till sin karaktär.
Till exempel var det hon som 2009, via CAOI, organiserade ett andinskt urfolksnätverk som samlade 1 500 kvinnor till Urfolkskvinnors första internationella toppmöte år 2009 i Puno, Peru. Till skillnad från andra liknande möten som samlar främst högutbildade urfolkskvinnor bland delegaterna var mötet i Puno av massiv karaktär. Urfolkskvinnor från över tolv olika länder och avlägsna urfolkssamfälligheter i Amazonasregnskogen, de andinska bergen och högplatåerna samt kusterna närvarade. Unga, gamla, analfabeter, högutbildade, med barn eller utan, mestadels jordbrukare men även urfolkskvinnor med andra yrken diskuterade under två dagar olika frågor som berör urfolk utifrån kvinnoperspektiv.
Blanca Chancosa fortsätter i dag med att mobilisera kvinnor, denna gång till försvar av naturen och sig själva. Denna försvarskamp är särskilt viktigt i Ecuador, där urfolksrörelsen 2007 lyckades få till en grundlag som var den första i världen som erkände naturens juridiska rättigheter. I dag hotas dock detta framsteg av grundlagsändringar utifrån en realpolitik som sätter ekonomisk tillväxt baserad på utvinningsindustrier inom exempelvis gruvnäringen och oljebranschen före miljö och klimat. Därför är Blanca Chancosas kamp i dag fokuserade på att försvara Moder jord, via urfolksorganisationerna ECUARUNARI och CONAIE och genom ett kvinnoseparatistiskt, miljöengagerat interetnisk nätverk: ”Sarawarmimanta” som betyder Majsens döttrar.
Blanca Chancosa. Foto: Carmen Blanco Valer
