”Den är läcker, lättillgänglig och ger handfasta råd till alla som avser att publicera bilder av människor.” Mediekritikern och journalisten Maria Jacobsom niger, bockar och bugar för Genusfotografen Tomas Gunnarssons nya bok Bilder som förändrar världen reflekterar över 20 års normkritisk aktivism, förnimmer ett visst uppsving för det kritiska sinnelaget och påminner om det så kallade informerade ointresset.
Det är bara att niga, bocka och buga för Gävle kommuns och Genusfotografen Tomas Gunnarssons bok Bilder som förändrar världen som nyligen kom ut. Den är läcker, lättillgänglig och ger handfasta råd till alla som avser att publicera bilder av människor.
På senare tid har inkluderande kommunikation kommit i ropet. I år har också exempelvis länsstyrelsen i Skåne gett ut boken Alla ska med. Själv utförde jag en normkritisk granskning av och rapport om Regions Skånes webbplats under förra året. Med det så kallade Normblocket och handledningen Vem är normal? visade Göteborgs stad för fyra, fem år sedan inkluderande ambitioner.
Jag förnimmer ett uppsving för det kritiska sinnelaget och en längtan bort från det mest traditionella i bildväg som dominerar medier och annan kommunikation. Att avspegla befolkningen i sin kommunikation börjar bli trendigt, även om det kan tyckas vara en självklarhet. Den ambitionen har säkerligen funnits under lång tid och många publicister har nog trott att det är så. Men som granskningar och analyser visar är det snarare rådande makthierarkier som gestaltas i bild- och medieflödet.
Lika aktuellt
Snart är det 20 år sedan jag medverkade till min första handbok – Allt är Möjligt, En handbok i mediekritik. Den behandlar framförallt gestaltningen av kön i massmediernas bilder – genus var på 1990-talet vad normkritik och intersektionalitet är i dag – och som Bilder som förändrar världen visar är könsperspektiv lika aktuellt i dagens bildkultur.
Tomas Gunnarssons bok ger intryck av – och det är av godo – att det kan vara lekande lätt att skildra mångfald. Då ska en komma ihåg att det har tagit två år att ta fram boken, till skillnad från snabba webbpubliceringar i nyhetsform, och till skillnad från kommuners och myndigheters prenumerationer på amerikanska bildbanker med sin speciella estetik.
Bakom anspråk på vad som i dag ganska neutralt kan kallas inkluderande kommunikation finns också åratal av politisk kamp från olika grupper i samhället. Kamp för att räknas, synas, att få ta plats och få sin röst hörd. Att få sina rättigheter tillgodosedda. Dessa kamper fortsätter. Varje ny bok, varje ny undersökning och granskning medverkar till att det blir svårt för publicister att komma undan med att säga att det saknas kunskap. När det gäller inkluderande kommunikation finns det i Sverige i dag hyggligt god kunskap, både när det gäller text och bild.
Attityder och människosyn
Frågan är om den används – eller om det råder ett informerat ointresse för frågor som handlar om visuell synlighet av befolkningskategorier som är historiskt diskriminerade och medialt marginaliserade. Informerat ointresse är ett begrepp som folkbildnings- och feministnestorn Berit Larsson ibland använder för att sätta fingret på att rättigheter och rättvisa inte enbart är en kunskapsfråga. Minst lika mycket är det fråga om attityder och människosyn. Privilegierade och majoriteter är förbluffande ofta ointresserade av minoriteter såvida de inte kan betraktas som exotiska och bekväma. De ses som besvärliga, högljudda särintressen.
Titeln Bilder som förändrar världen kan låta lite storvulen och överdriven. Men de snygga fotografierna i boken tillskriver en mängd olika människor – och bakom dem hela befolkningsgrupper – makten att ta plats. Betraktaren av dessa bilder kan få fatt i något inom sig som varit dolt. Bilderna handlar både om att förskjuta samhällsmakt genom blicken och om individers och gruppers frigörelse.
Zozo.
