Hon kallas Afghanistans modigaste kvinna och har nyligen varit på Sverigebesök. Malalai Joya är kvinnan som inte är rädd för att säga vad hon tycker, vare sig i Afghanistan eller någon annanstans. Hon talar mot krigsherrar, narkotikaproducenter, fundamentalister, afghanska staten och amerikansk ockupation med samma stämma. I ett samtal med Brinda Gangopadhya Lundmark lyfter Joya våldet mot kvinnor, bristen på demokrati samt Natos roll i att stärka fundamentalister och krigsherrar.
Malalai Joya är kvinnorättsaktivisten och förre detta politikern som under ett loya jirga (afghanskt rådslag) öppet vågade anklaga sina parlamentskollegor för att vara krigsherrar med blod på händerna. Hon blev utslängd från parlamentet, men hennes stämma är lika stark i dag som den var då, 2005. Kritiken mot krigsherrarna har gett henne många fiender och hon har utsatts för en rad mordförsök. I dag lever hon gömd och sover sällan på ett ställe mer än någon natt i rad.
Likväl är Malalai Joya en lika högljudd kritiker av den USA-ledda invasionen av Afghanistan. Ockupationen, som inleddes 2001, har varit negativ för landets politiska utveckling, menar hon. Många trodde att den militära invasionen skulle resultera i politisk och social förändring men i själva verket har USA och Nato stärkt fundamentalister och krigsherrar, förklarar Joya. De miljontals dollar som har strömmat in i landet har hamnat i deras fickor, betonar hon skarpt. Många sitter på beslutsfattande positioner i dag och enligt Joya har klimatet när det gäller kvinnors rättigheter i landet försämrats – en konsekvens av den urartade politiska situationen. En ny rapport från Afghanistans oberoende människorättskommission visar att 4 250 fall av våld mot kvinnor har rapporterats under de senaste nio månaderna.
– Situationen för kvinnor i Afghanistan är rena helvetet i dag, säger Malalai Joya med vrede i rösten.
– Självklart har förändringar skett och fler kvinnor i stora städer som Kabul och Herat har fått ökade möjligheter till arbete. Men i stort är det ett spel för gallerierna. På landsbygden i de flesta provinser har våldtäkter, våld i hemmet, stening och piskrapp som straff ökat avsevärt.
Orättvisan är enorm, enligt Joya. Inte minst kvarstår ekonomiska och sociala skillnader.
– Visst finns det universitet där kvinnor har rätt att studera; men vad gör det när majoriteten inte har råd att betala studieavgiften? undrar hon.
– Privatiseringen av skolor är en ny fiende för kvinnors rättvisekamp i landet, då den har bidragit till att öka gapet mellan fattiga och rika.
Joya räknar upp en rad, numera globalt uppmärksammade, exempel på kvinnor som under det senaste året fallit offer för det utbredda våldet. Hon nämner bland andra Farkhunda som brändes till döds på öppen gata i Kabul efter att ha anklagats för att bränna koranen. Enligt Joya finns det mycket som tyder på att enskilda händelser varit organiserade. Att krigsherrar eller fundamentalister har legat bakom, med syfte att kontrollera kvinnor och göra dem rädda, berättar hon.
Trots att flera har blivit åklagade går många också fria, säger Joya. ”Några fiskar bakom lås och bom, visst, men inte de stora hajarna”, säger Joya uppgivet. Även hon har hotats med att bli våldtagen för att hon öppet vågat kritisera krigsherrar.
Feminism som krigsretorik
Jag frågar Joya hur hon upplever att diskussionen om feminism och kvinnors rättigheter uppfattas i dagens Afghanistan. Vi pratar om hur invasionen sades vara en feministisk sådan. Om hur världsledare som George Bush gick ut och sa att man militärt skulle invadera landet för att rädda landets kvinnor från förtryckande talibaner. En diskussion som nyligen blossade upp igen då det hävdades att situationen för kvinnor kunde förvärras när utländska trupper lämnade.
Vad säger du om sådana uttalanden med tanke på den massiva kritik som från feministiskt håll riktats mot att invasionen gick under en feministisk paroll? Man kan inte bomba sig till kvinnors frigörelse, menade många. Andra underströk att den inte ska prackas på utifrån, utan måste växa och gro inom landet.
– Jag minns så väl retoriken bakom invasionen, när Laura Bush skamlöst menade på att USA och länderna som ingick i alliansen skulle exportera kvinnors rättigheter till Afghanistan. Har ni inte sett bilder på Afghanistan innan krigen? Laura Bushs bild av frigjorda kvinnor fanns redan i Kabul på 60-talet. På den tiden hade kvinnor i alla fall begränsade rättigheter. Men efter 15 år av ockupation, och de flertal krig som kantat landets historia de senaste decennierna, har de flesta knappt kvar mänskliga liv.
Mobilisering i skymundan
Feminism har fått en negativ klang i dagens Afghanistan, förknippad med västerländsk militär invasion av landet. Många kvinnorättsorganisationer kämpar i skymundan. De mobiliserar unga kvinnor att protestera mot våld, förtryck och diskriminering. Och det görs på många olika plan: via konst, politiskt aktivism eller genom litteratur.
Är en demokratisk övergång möjlig i dagens Afghanistan?
– Jag föreställer mig Afghanistans politiska klimat som ett träd. Rötterna är ockupationen och rädslan för omvärlden (både för västvärlden men även grannländerna) det har burit med sig. Men också fundamentalisterna som är grundorsaken till de kränkningar av mänskliga rättigheter vi bevittnar i landet i dag. När rötterna till problemet börjar lösas upp kan vi sakta börja ta tag i andra frågor och växa.
– Man talar ofta om att de politiska problemen – som kvinnoförtryck – ligger i kulturen eller i religion, säger Malalai Joya med en stämma som vittnar om att hon är trött på att behöva tala om det här. Problemet är politiskt, så låt oss därför tala om hur religion utnyttjas just politiskt. Och inte minst, låt oss tala om demokrati i dess rätta namn, säger hon.
– Demokrati är demokrati, poängterar hon därefter häftigt. Varför ska vi prata om en specifik afghansk demokrati? Demokrati handlar i grund och botten om makt som utgår från folket. Men fundamentalisterna och krigsherrarna har svikit det ordet, förvrängt det inför den stora outbildade massan i Afghanistan. Så mycket orätt har begåtts i demokratins namn. Om det som händer i dagens Afghanistan kallas demokrati vill vi inte ha det, säger hon tvärt.
Demokratisk grogrund
Men än finns hoppet kvar hos Malalai Joya.
– Det är alla frivilligorganisationer och aktivister som får mig att tro att det kan ske en politiskt förändring, säger Joya med eftertryck.
– Jag önskar bara att västvärldens regeringar började stödja dem istället för den korrupta regeringen vi har i dag. Här finns en demokratisk grogrund. Kvinnoorganisationer som arbetar hårt. Var är stödet till dem när det behövs som mest?
