I estradpoeten Nino Micks dikt som publicerats i Feministiskt perspektiv skriver Mick bland annat ”queers får inte permanent uppehållstillstånd, det får inte straighta heller”. Detta var något som hen också återkom till under samtalet om queer kultur som RFSL Ungdom hade anordnat under Pridetorsdagen. Hur förhåller sig en radikal queerrörelse till en samhälle som inte bara innehåller diskriminering mot queers utan också strukturell ojämlikhet som drabbar många andra? Hen menade att det är viktigt att ifrågasätta myndigheters (som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen) närvaro under Pride, och om nödvändigt också fundera på att bojkotta om det fortsätter vara så kommersialiserat som det är i dag. Kanske behövs det i stället någonting annat än en veckas festival i Stockholms innerstad, något på mindre orter där gemenskapen är ännu mer grundläggande för människors liv?

Vilka rum skall vi verka i?

Xenia Klein, konstnär och konststudent, höll med om problemen med Pride som Mick tog upp:

– Pride är likt Almedalen, på det sättet att idéer kring vad som inte är okej gällande företags närvaro inte verkar gälla här.

Saga Becker, skådespelare och manusförfattare, deltog också i samtalet. Hon fokuserade istället på hur kulturaktörer kan göra motstånd i de etablerade rummen och arbeta på att skapa trygga rum samtidigt.

– Pride borde vara vårt, även om det inte är så i dag. Därför tyckte hon även att det är viktigt att som kulturutövare vara medveten om vilka man arbetar med i sina projekt och vad projekten egentligen innebär. Att släppa in andra i rummet och att inte cementera maktpositionerna är ett enkelt sätt att ta politiskt ansvar vad gäller det kulturella arbetet.

Också hon återkom till hur den queera kulturen används under prideveckan – att få synas under en vecka samtidigt som företag skall tjäna massa pengar. Motsägelsefullt i förhållande till vad kulturutövarna fick, som alla hade deltagit gratis med sitt arbete som poeter och skådespelare under veckan.

Poeten Mimie Märak pratade inte bara om pengar som utestängning, utan också som verktyg för att anpassa kulturen och hoppades på att kunna bygga kritiska sammanhang där kulturutövare kunde hjälpa varandra utan samma beroende av bidrag och företag. Hon kritiserade också Pride-rummet för att upprätthålla segregation och vithetsnormer, inte bara genom att låta nazister vara på kulturhuset utan också genom valet av plats och kostnaden för att komma in. Kulturen och aktivismen håller ihop genom berättelsen, hon kan bara berätta sin egen historia och föra sin egen kamp, men hon kan (och vi måste) backa andras kamper, menade hon på och höll därmed med Becker om vikten av att vara medveten kring vem man arbetar med.

Kulturens ansvar

Den nazistiska närvaron dagen innan samtalet var hela tiden något som deltagarna återkom till. Klein ställde viktiga frågor kring kulturens roll i att medvetandegöra kring ansvar, apropå en kritik om att de ansvariga skyllde på varandra, efter att antirasisten som gjorde motstånd hade blivit utkastad. Hen problematiserade också kompromissen som norm. Man kan inte kompromissa med en grupp som vill utrota en annan grupp, sa Klein, vilket fick folk att skratta, delvis med gråten i halsen. Som konstnär måste man ta ställning. Märak höll med:

– Med mikrofon följer ett ansvar.

Yolanda Aurora Bohm, poet, var moderator under samtalet och lyckades på den korta tiden som erbjöds ställa viktiga frågor om relationen mellan kultur, politik och aktivism. Det som skulle handla om form blev i stället ett upprört politiskt samtal, något som kanske säger någonting om vilken roll kulturen allt mer kommer börja spela som politiskt aktör i dag.