I morgon, måndag, besöker påven Franciskus Sverige för framträdanden i Malmö och Lund. Han är en påve som blivit känd för sina uttalanden mot orättvisa och fattigdom, men samtidigt har inga stora förändringar för fattiga och kvinnors villkor som katoliker skett sedan han tillträdde. Christin Sandberg har läst Kristina Kappelins bok Påven som kom ner på jorden och även intervjuat Maria Caterina Cifatte, feministisk teolog i Italien, om vad en progressiv religion hade kunnat vara.
I morgon kommer han, påven Franciskus,en av världens mäktigaste och kanske den medialt mest exponerade mannen som i dag vandrar på jorden. Som ledare för den katolska kyrkan har han runt 1,2 miljarder följare och det är långt ifrån alla bland dem som ser med blida ögon på måndagens besök i Lund, där påven kommer att närvara när den lutherska kyrkan inleder femhundraårsjubileet av reformationen. Ekumenisk dialog är en pelare i hans arbete för social rättvisa och fred. Men var är kvinnorna?
Beskrivs som revolutionerande
Journalisten och författaren Kristina Kappelin har bott i Italien sedan 80-talet. Under den här tiden har hon upplevt tre påvar, Johannes Paulus II, Benedictus XVI och nu Franciskus. Säkert har hon bara väntat på rätt tillfälle att skriva boken Påven som kom ner på jorden, om den före detta ärkebiskopen i Buenos Aires som vill se en fattig kyrka för de fattiga. Alltsedan dagen 2013 då Jorge Bergoglio, som han då hette, röstades fram har påvens symbolhandlingar förändrat bilden av katolska kyrkan. Valet av namn var en sådan: Franciskus, efter den helgonförklarade tiggarmunken från Assisi, de fattigas, naturens och fredens beskyddare. Och det är vältajmat, boken kom ut bara några veckor innan det första påvebesöket i Sverige sedan 1989.
Traditionalister motsätter sig ett närmande mellan de katolska och de protestantiska kyrkorna, vilket Franciskus i sin tur vill uppmuntra. På så vis är besöket talande för hur den mediala påven Franciskus uppfattas. Den sekulariserade världen ser honom som en fredsmäklare som bryr sig om klimatet och ser till den lilla människan, vilket väcker varma känslor för honom. Detta medan relationerna till påven är betydligt frostigare i Vatikanen. Men så har påven också påpekat att Vatikanen mer liknar en maktapparat än ett andligt centrum och läxat upp de biskopar, kardinaler och präster som passerar där.
Det är så, som en nagel i ögat på de giriga kardinaler och tjänstemän som befolkar Vatikanen, som Kappelin beskriver påven. Och det är där det största förändringsarbetet pågår, enligt henne. Hon beskriver det som att påve Franciskus har vänt upp och ner på påvetronen genom att förespråka kollegialt styre, administration med transparens och nolltolerans mot maktmissbruk, pedofili och sexuella övergrepp.
Något som kan tyckas vara självklarheter i vilken organisation som helst, beskrivs här som revolutionerande. Det är också möjligt att det är på det viset, vilket i så fall är ett tydligt bevis på hur sluten och föråldrad den katolska maktsfärens innersta patriarkala kärna är.
Påven och kvinnorna
Det mest slående i boken, vid sidan av några roande serieliknande intriger i Vatikanstaten, är kapitlet om påven och kvinnorna. Precis som i boken Berlusconi: Italienaren, som Kappelin skrev för några år sedan, har hon just ett sådant kapitel. Där inleder hon med att berätta att det finns 702 529 nunnor i världen medan männen, munkar, präster och biskopar inräknat uppgår till 474 760. Jag fastnar i den läsningen och hyllningarna av påven får liksom en fadd smak. Var är alla dessa kvinnor och när får de komma till tals?
Jag ringde upp Maria Caterina Cifatte, som sedan fyrtio år tillbaka är del av en Comunità cristiane di base (CdB) i Genova och tillhör den feministiska teologins främsta tänkare i Italien. Vad tänkte hon att påven Franciskus har gjort för de katolska kvinnorna?
– Påven Franciskus har, precis som påven Johannes Paulus II, uttryckt en öppning mot att uppvärdera kvinnorna i kyrkan, och har även nyligen godkänt inrättandet av en kommission för att se över möjligheten att införa kvinnliga diakoner. Men, enligt min bedömning, är det mycket litet jämfört med de behov som finns av en djupgående förändring av teologisk reflektion, kultur och mentalitet, beteende och organisation inom den katolska kyrkan.
– I själva verket anses kvinnorna alltid vara på en lägre nivå i den kyrkliga hierarkin, präster kan de inte bli, inte heller kardinaler och kvinnliga överordnade i olika religiösa församlingar finns endast i vissa fall representerade i kyrkoförsamlingar och har mycket små påverkansmöjligheter på den kyrkliga organisationen i stort.
– Det faktum att antalet kvinnliga professorer i teologi och bibelstudier ökar är relevant, liksom att det utanför de traditionella sammanhangen utvecklas en feministteologisk kultur som når ut till katolska kvinnor och som sammanflätas med och binder starka band till systrar från andra kristna kyrkor.
– Därtill finns det otaliga kvinnor som handlar i konkret solidaritet världen över. Där är kvinnorna alltid i majoritet och därmed utgör de den kristna gemenskapens solida och omfattande bas, även om de sällan erkänns eller omnämns.
Några reformer räcker inte
Vad skulle du vilja se för förändringar och vilka förväntar du dig att få se?
– Som sagt tycker jag att det är mycket viktigt att det sker en genomgripande förändring både på ett kulturellt och teologiskt plan, svarar Cifatte. I dag är vi kallade att uttrycka oss på ett modernt språk, med avancerade tekniska system och metoder för kommunikation som både överraskar och är effektiva. Därmed har vi som kvinnor möjlighet att via dessa instrument sprida en annan uppfattning om vår tillhörighet till det kyrkliga samfundet, en feministisk omtolkning av skrifterna, de så kallade ”heliga” kanoniska texterna, men även av icke-kanoniska texter och arkeologiska undersökningar, som skulle vara till hjälp för en fullständig omvärdering av det genusspecifika.
– Det behövs en teologi, som syftar till att övervinna den patriarkala synen på gudomlighet, slå sönder det uteslutande manligt gudomliga och dekonstruera de byggnadsställningar som inte tillåter oss att förstå evangeliets sanning.
– Vi behöver frigöra oss från absurda dogmer som hindrar oss från att faktiskt se hur livet för Jesus från Nasaret och hans mor och hennes vänner, bland annat Maria Magdalena, var. Det är viktigt än i dag för att göra upp med diskriminering på grund av kön.
– Vi kvinnor i Comunità Cristiane di Base (grupp troende som sammanstrålar utanför de etablerade kyrkliga institutionerna för att diskutera evangeliet red. anm.) förväntar oss dessa radikala förändringar som vi vet inte kommer från den aktuella kyrkliga organisationen, men som förekommer bland de kristna baserna och som med tiden kommer att nå framgång.
– Med respekt för de kvinnor som aspirerar på en prästroll, tror jag personligen inte att det är viktigt för kvinnor att få tillgång till prästerskapet så som det är tänkt i dag. Jag tror däremot att den kulturella-, teologiska- och doktrinära förändring, som jag tidigare nämnde, vore bra. eftersom det per automatik skulle innebära ett erkännande av ett värdigt utrymme för kvinnor i den kyrkliga gemenskapen.
– Utvecklingen av miljöteologi i världen, feministrörelsens instanser, nya relationer mellan kvinnor och mellan män, nya familjekonstellationer och nya former av sexualitet är än i dag förbjudna enligt den katolska kyrkans nuvarande anda: tabun måste rivas, och en ärlig konfrontation mellan generationerna måste kunna beredas plats, liksom det behöver skapas utrymme för en öppen och förstående mentalitet vad gäller mångfald och alla skillnader med början i könsrollerna.
Även om påven Franciskus betonar barmhärtighet och tolerans och verkar för en uppmjukning av den fördömande linje som den katolska kyrkan historiskt har haft, så är det tveksamt om han kommer ens i närheten av den omvandling som Maria Caterina Cifatte efterlyser.
Om han gjorde det skulle han nog göra den politiska aktivisten Esther Ballestrino de Careaga, som kom att grunda organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo, vilken samlade argentinska mödrar vilkas barn ”försvann” under militärdiktaturen (1976-1983) stolt. Esther Ballestrino de Careaga som var den unge Jorge Bergoglios överordnade på ett av hans första arbeten som ung nyutexaminerad livsmedelskemist, var en politiskt och socialt medveten kvinna som han såg upp till. Bredvid farmor Rosa lär hon ha varit en av de kvinnor som inspirerat honom under uppväxten.
Kanske är det också tack vare henne som Franciskus har tagit sig an svåra men angelägna frågor för den katolska kyrkan, såsom familjekonstellationer, homosexuella katoliker, kvinnor i beslutande organ och, som många gissar, snart även prästers celibat. Men det verkar ändå bara vara på ytan. Någon kursomvändning i den katolska högborgen verkar inte vara i sikte. Och mediebilden av den enormt populäre påve Franciskus är enligt Kristina Kappelin missvisande. Det är inte ens säkert att världens katoliker faktiskt önskar gå mot en mer öppen och tolerant väg inom kyrkan, menar hon.
