I maj är det president- och parlamentsval i Filippinerna. Under årets första månader har nationalförsamlingen, där Liberala partiet är i majoritet (och presidenten Begnino Aquino III är medlem), beslutat att ta bort subventionerna för preventivmedel för att i stället använda pengarna till militär upprustning. Den har också beslutat att Cagayan de Oros flygplats Lumbia, på ön Mindanao, ska bli förvaringsplats för amerikansk krigsmateriel i Stillahavsområdet.

Bai Ali Indayla är Gabriela kvinnopartiets talesperson på Mindanao. Hon är även generalsekreterare för Kawagib, en organisation som arbetar med att främja mänskliga rättigheter för filippinska morer, och har varit talesperson för Suara Bangsamoro, en frivilligorganisation som arbetar med utbildning och mobilisering för morers självbestämmande på Mindanao. Bai Ali Indyala menar att EDCA, det av högsta domstolen nyligen godkända militära samarbetsavtalet mellan USA och Filippinerna, inkräktar på landets territoriella integritet och nationella suveränitet:

– Gabriela kvinnopartiet anser att EDCA bryter mot den filippinska konstitutionen, som inte tillåter utländska militärbaser i landet. Avtalet utgör även en fara för landets fred och säkerhet. Med EDCA plöjer Aquino och Obama mark för amerikanska militärbaser att vara i alla delar av landet och utan tidsbegränsning.

– I dag är amerikanska trupper stationerade i Zamboanga, med Western Mindanao Command, i Maguindanao, med Camp Siongco Awang och i Marawi, med Camp Ranao och nu har regeringen beslutat att låta amerikansk militär bygga förråd på flygplatsen Lumbia i Cagayan de Oro, vilket i praktiken betyder att det kommer att finnas en bas för amerikanska militärer även där, säger Bai Ali Indayla och tillägger:

– För morerna är det svårt att glömma massakern i Bud Dajo och Bud Bagsak som utfördes av de amerikanska trupperna under 1900-talet, och att de amerikanska militärerna ingick i regeringens stridande trupper 2001 och 2002 i Basilan och Sulu. Det var strider som ledde till många civilas död. Och med anledning av de överenskommelser som den filippinska regeringen har ingått med den amerikanska, överenskommelser som favoriserar de amerikanska militärerna, har morer och andra filippinska medborgare varken fått upprättelse eller upplevt rättvisa.

Kvinnor har fördrivits från sina hem och tvingats att leva och föda i tältläger i och med att civila samhällen har gjorts till språngbräda för militära operationer, säger Bai Ali Indayla, Gabriela kvinnopartiets talesperson på Mindanao.

Historisk bakgrund

Filippinerna består av elva stora öar och över 7000 mindre öar. I början på 1500-talet ockuperade Spanien de stora öarna Luzon och Visaya, men mötte större motstånd på ön Mindanao och de mindre öarna i närheten som styrdes av sultanerna Maguindanao och Sulu. Dessa lyckades stoppa spanjorernas ockupation och befästa morisk kultur i området medan spansk (europeisk) kultur och katolicism började spridas på de spanskkontrollerade öarna.

I slutet av 1890-talet gjorde befolkningen i Filippinerna uppror mot den spanska ockupationen med stöd från USA. Det slutade med att Spanien och USA ingick en överenskommelse enligt vilken Spanien överlät Filippinerna till USA. Men att besegra sultanaten var svårt även för USA, de flesta ville inte erkänna amerikanskt styre. USA:s krig mot morerna och urfolken i öriket Mindanao varade i 13 år – 1913 tog USA kontrollen även över dessa öar. Därpå följde en inflyttning från öarna Luzon och Visaya, och urfolken, lumaderna, samt den moriska befolkningen blev nu minoriteter på Mindanao.

Under 1960-talet var befolkningstillväxten stor i det sedan 1946 självständiga Filippinerna. Regeringen bedrev kampanjer för att få människor att flytta till Mindanao. Denna nya tillströmning av människor, med flera tusen nya invånare per vecka, ökade den sociala oron bland lumader, morer och den stora majoriteten katoliker. En kristen milisgrupp, stödd av regeringen och i folkmun kallad Ilaga, bildades, liksom moriska väpnade grupper, och 1971 satte regeringen in militära styrkor på Mindanao.

Fredsavtal

Många fredsavtal har förhandlats fram och förkastats sedan dess, det första var 1976. Avtalet säkrade visst självstyre för morerna på Mindanao, men Marcoregimen annullerade fredsavtalet och striderna fortsatte. Under åren som följde var det väpnade konflikter mellan de moriska grupperna som stred för en självständig stat och mellan dem och regeringens polisiära, militära och paramilitära styrkor. Fler avtal förhandlades fram och förkastades, fram till 27 mars 2014 då ett fredsavtal mellan Moro Islamic Liberation Front (MILF) och regeringen både förhandlades fram och blev officiellt underskrivet av Miriam Coronel-Ferrer. Coronel-Ferrer är den första kvinnan i världen som har signerat ett omfattande fredsavtal i modern tid.

Avtalet är tänkt att bana väg för Bangsamoro (Morernas nation) – en autonom region med självstyre i Mindanao. Enligt det signerade fredsavtalet skall Filippinerna reducera sin militära och polisiära närvaro, MILF avväpna sina trupper och en regional polisstyrka etableras i det autonoma Bangsamoro. MILF började lämna in vapen i juni 2015, men regeringen har låtit vänta på sin del av avtalet. För att fredsavtalet skall bli lagstadgat och regeringens parter – polisen och militären – skall kunna lämna Mindanao, krävs att Bangsamoros grundlag godkänns av bägge kamrarna i kongressen. Förhoppningar fanns om att det skulle ske under denna regerings mandatperiod men så har inte skett.

En del morer oroar sig för att terrorsekten Daesh/IS nu kan vinna mark i och med den frustration som kongressens misslyckande har lett till. De menar att terrorsekten har försökt rekrytera dem som tidigare ingick i MILF:s väpnade styrkor, men att företrädarna för organisationen hittills har lyckats övertyga de frustrerade om att fredsavtalet är en bättre lösning. Regeringens relativt långsamma arbetstempo sedan 2014 har dock fått till följd att en ny, liten morisk grupp har utfört attentat efter att fredsavtalet har ingåtts, vilket i sin tur har lett till en väpnad offensiv från regeringsstyrkorna. Enligt FN:s kvinnoorgans nationella kommitté i Filippinerna har ”85 565 individer, eller 17 113 familjer, påverkats av regeringens väpnade offensiv mot Bangsamoro Islamic Freedom Fighters på Mindanao i mars 2015. Av dessa är 64 925 individer, eller 12 985 familjer nu fördrivna från sina hem”.

Det finns de i kongressen som säger att de vill ha fred, men har röstat emot grundlagsförslaget eftersom de anser att lagen är ”konstitutionellt bräcklig” och att ”det inte kan råda två grundlagar och två rättsväsenden i ett land”. En del inrikes kommentatorer säger att vissa tjänar på att godkännandet av Bangsamoros grundlag dröjer och agerar därefter. De menar att ett självständigt Bangsamoro – utan filippinsk militär och polis – skulle leda till mindre våld på Mindanao i stort och att en mer fredlig miljö skulle försvåra för de paramilitära trupper som går utvinningsbolagens och de korrupta politikernas ärenden och fördriver urfolken, lumaderna, från de delar av ön som är naturgas- och oljerika.

Det är denna del av Mindanaos historia som Bai Ali Indayla syftar på när hon säger att morer och andra filippinska medborgare varken har fått upprättelse eller upplevt rättvisa, och mot denna bakgrund som Aquinoregeringen har beslutat att upplåta flygplatsen Lumbia till förvaring av amerikansk krigsmateriel.

Demonstration i Manila, mot våld och för fred under internationella kvinnodagen 2016.

Budgetbistånd från EU

För att öka rättvisan och minska hoten mot mänsklig säkerhet, som till exempel fattigdom, sexuella övergrepp, brist på rörelsefrihet och brist på sexuell och reproduktiv hälsa, har Filippinerna, under de senaste tio åren, bland annat fått budgetbistånd från EU. I budgetbiståndet ingår stöd till att införa allmän hälso- och sjukvård samt stöd till att stifta och implementera lagen om familjeplanering och reproduktiv hälsa, inom vilken gratis preventivmedel till fattiga par är inräknat. År 2010 lanserade regeringen ett allmänt hälso- och sjukvårdsprogram ”för att minska orättvisorna i hälso- och sjukvårdssystemet och nå alla medborgare, särskilt de fattiga, sårbara och missgynnade” och 2012 fattade den filippinska kongressen beslut om att preventivmedel skulle bli lagliga och subventioneras. Beslutet överklagades och började gälla först 2014. I januari 2016 beslutade kongressen dock att istället använda pengarna till militär upprustning.

Förra hälsoministern Esperanza Cabral twittrar att de folkvalda genom lag är bundna att fullfölja de avtal som de har ingått med internationella givare gällande reproduktiv hälsa. Vilka folkvalda, den förra regeringen, den nuvarande eller de kommande regeringar?, undrar de som anser att budgetbistånd är fel sätt att minska hoten mot mänsklig säkerhet i ett land med utbredd korruption.

Bai Ali Indayla säger att det inte endast handlar om preventivmedel och reproduktiv hälsa. Hon hänvisar till de vårdinrättningar som har privatiserats inom ramen för det så kallade allmänna-privata partnerskapsprogrammet och inte längre erbjuder subventionerad vård. Programmet har även kritiserats av sjukvårdspersonalens intresseorganisation Ang Nars (medlem i offentliganställdas internationella organisation Public Service Labor Independent Confederation), som anser att den allmänna hälso- och sjukvården inte längre är allmän, att ”regeringen i och med privatiseringen har utestängt miljoner medborgare från den allmänna hälso- och sjukvården” och i februari 2014 uppmanade senaten att utreda regeringens hälso- och sjukvårdspolitik. Insynen i statsfinanserna och beslutsförfarandet är begränsad, men enligt flera oppositionspartier har regeringen minskat budgeten för allmän hälso- och sjukvård i takt med att den har låtit privatisera den.

Vapen i stället för preventivmedel

– Avskaffandet av subventionerna för preventivmedel i 2016 års budget är en bekräftelse på att Aquinos regering har övergivit sitt ansvar att förse kvinnor med tillgänglig och kvalitativ vård. Den har drivit igenom en lag gällande reproduktiv hälsa, men visar nu att reproduktiv hälsa inte är något den prioriterar. Regeringen har också minskat budgeten för allmän hälso- och sjukvård i sin helhet, till förmån för modernisering av regeringsstyrkorna. Den har sålt ut den allmänna hälso- och sjukvården till privata företag, men grundläggande sociala tjänster som vård och skola är regeringens ansvar, inte de privata företagens, säger Bai Ali Indayla. 

Samtidigt, vid firandet av fredsavtalets årsdag, meddelade regeringens och MILF:s företrädare att de är fast beslutna att fullfölja fredsavtalet, trots bakslagen och hindren som uppstått den senaste tiden. I sitt tal till de närmare 500 gästerna sade Teresita Quintos, presidentens rådgivare i frågor gällande fredsavtalet, att Bangsamoros grundlag är intakt trots att regeringen inte har fått igenom den under sin mandatperiod, samt att ”kommande regering måste se till att göra det juridiska och politiska löftet verkligt och införa lagen tidigt under sin mandatperiod”.

Filippinernas nuvarande politiska ledning har i bästa fall skyndat långsamt med att godkänna det framlagda förslaget till Bangsamoros grundlag och avskaffat subventionerna för preventivmedel för att istället modernisera sina militära styrkor, parallellt med att den har ökat den militära närvaron på Mindanao genom att lämna tillträde till amerikanska trupper. Därmed har den gått emot andemeningen i fredsavtalet, underlåtit att fullfölja det biståndsavtal som landet har ingått med EU gällande allmän hälso- och sjukvård och ökat hoten mot mänsklig säkerhet. 

Bai Ali Indayla kommenterar utvecklingen med att lyfta fram konsekvenserna av den förda politiken.

– Den minskade budgeten för allmän hälso- och sjukvård kommer att påverka många, särskilt moriska kvinnor som är bland de mest marginaliserade. Merparten lever på landsbygden där det redan är brist på vårdinrättningar och mediciner, vilket har lett till hög dödlighet bland kvinnor. Fattigdomen har ökat på Mindanao i och med att civila samhällen har militariserats och gjorts till språngbräda för militära operationer. Moriska kvinnor har under en lång tid nu tvingats att lämna sina hem, att leva och föda i tältläger.

– Den nu avskaffade finansieringen av familjeplanering kommer att leda till att fler filippinska kvinnor blir gravida, vilket kommer att leda till att fler kvinnor kommer att behöva mödravård. Men eftersom regeringen nu har minskat budgeten för allmän hälso- och sjukvård kommer fler kvinnor att utsättas för fara.