I ett läge där ”klimatproblematiken är långt ifrån löst, antidemokratiska krafter i Europa stänger gränser och bygger murar, mänskliga rättigheter är under attack, terror och militarism driver människor på flykt i en omfattning som vi aldrig tidigare sett och de mänskliga tragedierna är outhärdliga” borde säkerhetspolitisk analys sträcka sig bortom spekulationer om Rysslands oberäkneliga uppförande, anser Gudrun Schyman (Fi).
Vi har just passerat den 11 september och media har fyllts med artiklar om det fasansfulla som hände för femton år sedan – terrorattacken i USA. Al-Qaeda chockade världen genom koordinerade attacker mot World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret, Pentagon, i Washington DC. Bilden av vad som är säkerhetspolitiska hot ändrades drastiskt. Konflikter, terror och våld kom plötsligt nära. Ingen gick längre säker. Svaret, främst från USA:s dåvarande president George W Bush, deklarationen om ”krig mot terrorismen”, där ingen kunde stå utanför, där ett land antingen var med eller mot, blev startskottet för en omfattande islamofobi, understödd av en kraftfull militarisering av säkerhetspolitiken.
Resultatet är ett och ett halvt årtionde av militära interventioner i den muslimska delen av världen, skriver Robert Egnell, professor vid Försvarshögskolan och Mänsklig Säkerhets chefredaktör. Över en miljon människor beräknas ha mist livet till följd av krigen i bland annat Afghanistan, Irak, Somalia och Syrien. Sedan andra världskrigets slut har världen inte sett så stora flyktingströmmar med fruktansvärt mänskligt lidande som följd. Dessutom har arbetet mot terrorism fått legitimera att grundläggande fri-och rättigheter inskränkts i flera länder. Det råder inga tvivel om att kriget mot terrorismen är ett fullständigt misslyckande, konstaterar Egnell.
Just före den 11 september tog den svenska regeringen emot den NATO-utredning som regeringens särskilde utredare Krister Bringeus gjort. Enligt den svenska utredningen är det största hotet mot Sverige den ryska regimens oförutsägbarhet. En militär konflikt ”må vara osannolik, men konsekvenserna, OM den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala”, står det i utredningen.
Tanken är väl att vi alla ska associera till den gamla liknelsen med brandförsäkringen. Vi betalar för den trots att det är osannolikt att vi kommer att behöva utnyttja den. Jämförelsen haltar. Vi betalar inte så dyra försäkringspremier att vi inte kan bo i det. Vi lägger hellre pengar på att förebygga.
Den militära upprustning som nu blivit en del av regeringens strategi, under namnet ”Uppgradering av den svenska militära förmågan”, och som bland annat innefattar etablering av stridsgrupp på Gotland (!), försvaras med att den militära förmågan försvagats under många år. Faktum är att den politiken, med en viss nedtrappning på den militära sidan, fördes mot bakgrund av en analys som identifierade att det i själva verket fanns andra, ickemilitära hot, särskilt inom miljö och klimatområdet. Just den politiska tillnyktringen, som innebar en breddad syn på säkerhetspolitiken, är den linje som nu borde utvecklas än mer.
Klimatproblematiken är långt ifrån löst, antidemokratiska krafter i Europa stänger gränser och bygger murar, mänskliga rättigheter är under attack, terror och militarism driver människor på flykt i en omfattning som vi aldrig tidigare sett och de mänskliga tragedierna är outhärdliga. I det läget borde den säkerhetspolitiska analysen vara betydligt mer komplex än att den enbart ska utgår från spekulationer om Rysslands oberäkneliga uppförande.
En feministisk regering borde ha tagit tillfället i akt att tydligt ta avstånd från den krigshets som präglat den senaste tidens säkerhetspolitiska debatt. En omvärldsanalys borde ha gett vid handen att det inte är genom värdlandsavtal med Nato och ökad militär övningsverksamhet med Nato och USA som Sveriges politiska oberoende och självständighet kan manifesteras.
Sverige har aldrig kunnat försvara sig militärt och kommer aldrig att kunna göra det. Vår möjlighet ligger i en accelererande avspänning, inte i alarmistisk krigshets. Ska vi möta Rysslands oförutsägbarhet måste vi göra det med fredliga och icke-militära medel. På 80-talet var fredsrörelsens paroller bland annat ”Norden kärnvapenfri zon” och ”Östersjön – fredens hav”. Jag tror det är dags att veckla ut banderollerna igen. Också de med ”Nej till Nato” och ”Stoppa svensk vapenexport”. Och så gör vi en ny där det står ”Militär nedrustning för mänsklig säkerhet!”.
