”Fixeringen över kvinnors kroppar och hur vi ska se ut måste på allvar ta slut. Nu. Toppless, burkini eller baddräkt är mitt val. Hijab, kortkort, keps eller jeans är mitt val. Hår eller inte hår. Mitt val. Och oavsett val så berättigar inte det övergrepp eller trakasserier”, skriver Rossana Dinamarca i veckans inrikespolitiska krönika.
Mitt barn står framför spegeln. Hon är fem år gammal. Sedan kommer hon ut till mig i köket.
– Är jag fin nu?
– Du är alltid fin, svarar jag.
– Men blir jag söt om jag har det här diademet?
Det är nog mitt första minne av när mitt barn blir medveten om att hon inte räcker till som hon är. Jag känner mig misslyckad och motarbetad. Jag har inte lyckats stärka henne tillräckligt för att motstå andras åsikter om hur hon ser ut eller är. Samtidigt vet jag att det inte är barnen som kommit på det. För var vi går, sitter, står så talas det om för oss hur vi ska se ut.
Saudiarabien, Iran och Frankrike är de länder som reglerar i lag hur kvinnor ska/inte ska klä sig. Men kommentarerna får vi leva med oavsett var vi befinner oss. Och rättsväsendet använder inte sällan vår klädsel som skäl till varför trakasserier och övergrepp är legitimt. Det finns många sätt jag själv inte skulle välja att klä mig, men det är ju också det som är det viktiga, att det är mitt val. Kan du bara ta och skita i vad jag har på mig och hur jag ser ut?!
– Hur tar man bort hår på armarna och benen?
Det är med de orden min sjuåring möter mig på skolgården en varm dag i maj.
På skolan har hon fått höra att det var fult med hennes mörka hår på armar och ben. Vi står i skolkorridoren och jag visar henne mina armar.
– Vi är lika du och jag.
Helst av allt vill jag springa med huvudet mot skolans gula tegelvägg och jag håller tillbaka tårarna av raseri och sorgsenhet. För jag minns plötsligt hur det var. Jag har aldrig haft mycket hår varken på armarna, under armarna eller på benen, men de hår jag hade var svarta. Fjunen på läppen var också mörkt och jag fick ofta höra: Har du mustasch?! Du har mustasch ju!
När jag gick på högstadiet fick jag nog. Jag hittade blekmedel som sved så in i helvete, men fjunet på läppen blev blont och smärtan gick över efter ett tag, liksom kommentarerna om mustaschen.
Fixeringen över kvinnors kroppar och hur vi ska se ut måste på allvar ta slut. Nu. Toppless, burkini eller baddräkt är mitt val. Hijab, kortkort, keps eller jeans är mitt val. Hår eller inte hår. Mitt val. Och oavsett val så berättigar inte det övergrepp eller trakasserier.
Det känns ju som något väldigt grundläggande att säga, men när vi har uppfostrats och avtrubbats med alltifrån Berts dagböcker till Sven-Ingvars kramgoa låtar – deras föregångare, deras efterföljare, deras likar – så är det uppenbarligen inte så självklart. Därför fortsätter män att ta sig rätten att objektifiera oss, ha åsikter om våra kläder och om våra kroppar.
Häromdagen såg jag en bild på Instagram av en minst sagt annorlunda dricksskål tagen på Joe and the juice. Bilden föreställer två egenhändigt gjorda bröst med företagets logga och mellan dem står texten: Show me your tips. (Det går nästan att höra höhö-skratten från när snubbarna kläckte den.) I dagarna uppmärksammades ett uttalande från en polis då ett fall av sexuellt ofredande lades ned på grund av att kvinnan hade så stora bröst att det var oundvikligt att nudda dom. På en badstrand i Nice tvingas en kvinna under hot med pepparsprej att klä av sig för att hon enligt polisen hade för mycket kläder på sig.
Varje dag tvingas tjejer leva med rädslan för risken att våldtas, misshandlas, trakasseras bara för att hon är en hon. Varje dag möts hon av bilder på hur hon bör se ut och i Saudarabien, Iran och Frankrike är det alltså till och med lagreglerat.
Skyl dig, kvinna.
Klä av dig, kvinna.
Försvinn från mitt ansikte, man.
