”Populärkulturer är utmattande. Helt ärligt är jag mer än utmattad av att bevittna svarta kroppar lemlästas i ett av världshistoriens värsta folkmord, för att underhålla en publik i en trygg biosalong. Jag är mer än utmattad av vita filmrecensenters totala oförmåga att se kritiskt på våldet i filmerna, och i stället prata om hur ”realistisk” en blodscen ser ut.” Det skriver Wendy Francis i sin sommarkrönika och efterlyser icke-vita berättelser och erfarenheter utan piskor och lemlästade kroppar.
Det var söndag och sista dagen på min semester. Jag satt övermätt hemma på soffan utan någon som helst mening med livet och med vetskapen om att morgondagen var en arbetsdag. Jag höll fjärrkontrollen i min ena hand och bläddrade frenetiskt igenom kvällens filmutbud av sommarfilmer. Just denna söndag var jag sugen på en långfilm och fastnade vid Django Unchained. Det var just den filmen som jag året innan lite undermedvetet dragit mig för att se – kanske på på grund av allt blod som jag hört att filmen innehöll, eller faktumet att jag tycker att Leonardo DiCaprio har ett märkligt och obehagligt ungt ansikte. Redan i öppningsscenen presenterades bilder av slavar med djupa piskmärken över deras ryggar. De rörde sig sakta vaggandes fram på led efter varandra under solens hetta, ihopkedjade för att inte någon skulle ha möjlighet att springa iväg från slavägaren. Det trötta ledet av svarta kroppar leddes fram av en vit man i kostym som lättsamt red på en häst.
Django Unchained utspelar sig i den amerikanska södern omkring 1858 och handlar om huvudkaraktären Djangos kamp för att frigöra sig från ett liv som slav, genom att samarbeta med prisjägaren Dr King Schultz. Mer behöver jag nog egentligen inte säga om filmen för att ni ska få en idé om den smärta jag bevittnade. Filmen var oerhört brutal och för det mesta är det bara en stor mängd blod, dödande och rasism som jag minns av filmen. Och det är inte helt ovanligt att filmer som skildrar slaveri, i synnerhet i USA, hyllas för att visa den ”sanna” bilden av denna brutala och hänsynslösa epok.
Ett underliggande argument är att sådana filmer är kunskapsfrämjande och därför ska fortsätta produceras – som att vita människor är i behov av att se svarta människor lida på vita duken, för att kunna visa empati för slavarnas erfarenheter. Gone With The Wind, The Maid, Roots, 12 Years a Slave är samtliga filmer där svarta människor framställs som inkapabla att ta hand om sina egna liv eller upplever fasansfull tortyr och smärta under långa, utdragna våldsscener. Dessutom konsumerar vi filmerna utan några större tankar om vilka konsekvenser detta har för hur vi uppfattar icke-vita människors livssituationer i verkligheten.
Det är ofta slavfilmer, och andra filmer där mycket våld mot svarta förekommer, anses viktiga. Med viktiga menar jag filmer som haft stor betydelse rent scenografiskt, ekonomiskt eller startat samtal bland den vita publiken. Detta gäller också vilka svarta filmer som prisats på stora filmgalor. The Color Purple, Django Unchained och 12 Years a Slave är alla så kallade slavfilmer som blivit nominerade för Bästa film på Oscarsgalan. Två andra ”viktiga” filmer är Selma och Precious som båda är filmer som fokuserar på svarta kvinnors psykiska lidande. Ytterligare en film är The Blinde Side som i korthet handlar om en vit övre medelklass kvinna som tar sig an en ung svart pojke. Han är dessutom en lovande amerikansk fotbollstalang som genomlevt en barndom full av trauman. Filmen har alla ingredienser för ett typiskt ”white women saviour”-narrativ och är dessutom baserad på en sann historia.
Allt känns igen. Allt går på repeat eftersom Hollywood inte har förmågan att förmedla berättelser om icke-vita människors liv. Branschen är alldeles för homogen. Så fort svarta, icke-vita, queer eller transpersoner får möjligheten att ta plats på film, är ämnet oftast våldtäkt, drogmissbruk och allt som oftast vår egen död. Vi dör ofta på film, vi är alltid först att dö i skräckfilmer och alltid sist att hitta kärlek. Hollywood älskar en död svart kvinna.
Populärkulturer är utmattande. Helt ärligt är jag mer än utmattad av att bevittna svarta kroppar lemlästas i ett av världshistoriens värsta folkmord, för att underhålla en publik i en trygg biosalong. Jag är mer än utmattad av vita filmrecensenters totala oförmåga att se kritiskt på våldet i filmerna, och i stället prata om hur ”realistisk” en blodscen ser ut. Jag är mer än utmattad av den vita publikens ständiga behov av att prata av sig om slavfilmer med sina svarta vänner och höra hur ”viktig” eller ”korrekt” våldet var utifrån deras ögon. Att säga att en film gjort ”ett starkt intryck” på dig och sedan fortsätta det dagliga livet med antiblackness fungerar inte i mina ögon.
Förstå mig rätt, jag påstår inte att våldet mot svarta kroppar inte existerat eller inte existerar i dag, tvärtom är detta en verklighet som vi talar alldeles för lite om. Vi måste prata mer om Trayvon Martin, Sandra Bland, Eric Gardner, Shelly Frey, Marshawn McCarrel, Rekia Boyd och många, många fler för att inte glömma de senaste brutala dödsskjutningarna av Alton Sterling och Philando Castile. Men faktum att samtalet om vitas våld mot svarta enbart behandlas i filmer gjorda av just vita människor, säger en hel del om vems perspektiv och erfarenheter som diskussionerna centraliseras kring.
Vilka är det som tillåts förmedla berättelser på vita duken och vilka får inte det? ”Ingen går på bio för att se en svart kvinna i huvudrollen”, sa en filmlärare till mig en gång. För honom var det mer bekvämt för publiken att se en svart kvinna som antagonist eller som en förtryckt, nertystad biroll än som en individ med tankar och känslor. Men för att understryka: svarta kvinnors liv är varken som i Catwoman eller Waiting to Exhale. Vi finns på riktigt.
Och var är alla svenska filmproduktioner med icke-vita karaktärer? Då menar jag inte roller där vi får spela en bordellmamma i filmer som Beck och dyka upp i 5 minuter utan någon längre dialog. Eller agera ”bad boy” i filmer som Vinterviken. Icke-vita berättelser är mycket mer än ”hedersvåld” i Vingar av glas. Icke-vita berättelser är mer än våldtäkter i Säg att du älskar mig. Det går naturligtvis att argumentera för att dessa filmer fungerar i utbildningssyfte och att filmerna gjort det möjligt att nå en publik som annars inte skulle tagit del av denna del av historien. Det kanske till och med stämmer, men så länge vi fortfarande har ett allvarligt problem med att gestalta icke-vita kroppar i mainstreamfilm efter negativa ras- och könsstereotyper, och dessutom förlitar oss på att Hollywood ska utbilda världen om vår historia, kommer samma trötta berättelser förblinda oss. För vår världshistoria är mer komplex än vad som hinns med under 90 minuter. Att tro att människor på ett mirakulöst sätt ska kunna förstå sig på rasism eller normbrytande kroppars livssituationer, genom att se på när skådespelaren Kerry Washington får sin rygg sönderpiskad eller när Gabourey Sidie blir våldtagen och misshandlad i filmen Precious, är att förminska såväl historia som våldet icke-vita kroppar dagligen utsätts för.
Det spelar stor roll vilka berättelser vi konsumerar och vilka kroppar som faktiskt får möjligheten att förmedla dem. Jag har insett att jag inte går på bio för att jag inte längre roas av idén om den muslimska terroristen med långt mörkt skägg, eller känner njutning i att se svarta kvinnor ”räddas” av vita europeiska män. Jag är i stället i stort behov av nya berättelser, nya röster och skildringar av historia som vi alltför sällan får möjligheten att se eller höra. Varför inte en kärlekssaga med svarta skådespelare i huvudrollen och som inte fokuserar på fysiskt lidande? Eller en berättelse om svenska desiungdomar** som gillar hästar och åker snowboard?
Dessa berättelser bara ligger och väntar på att någon ska plocka upp dem och ge dem plats, utan våld och ständigt lidande. Genom dessa nya, eller snarare dolda berättelser kommer vi kunna expandera hur vi ser på mänsklighet och rent grundläggande försäkra oss om att den vita blicken lär sig att identifiera med icke-vita berättelser och erfarenheter, utan piskor och lemlästade kroppar. I amerikanska skräckfilmer dör vi alltid först. I svenska filmer syns vi knappt alls. Det är på tiden våra berättelser tog plats – riktig plats. Det är på tiden våra berättelser belönas och pratas om.
