Att 22 personer har mördats i norra Stockholm och ännu fler på andra håll i Sverige är symptom på ett sjukt samhälle och en effekt av ojämlika livsvillkor, avhumanisering och strukturell diskriminering. Det framhöll Macarena de la Cerda och Ilyas Hassan, talespersoner för Förorten mot våld, vid en pressträff i fredags.

– Det skiljer sig avsevärt beroende på vart man bor, detta måste erkännas och tas på allvar. Vi kräver ett erkännande från regeringen att detta är en nationell kris och en effekt av de socioekonomiska skillnaderna och den strukturella diskrimineringen, säger Ilyas Hassan.

Förhoppningen är att organiseringen mot våldet ska fortsätta och att rörelsen blir nationell, att fler ser det som ett gemensamt problem att unga dör av dödligt våld i Sverige. En skillnad mot tidigare manifestationer är att denna var partipolitiskt obunden, att inga politiker och tjänstemän fått tala, bara lyssna. Det var ett medvetet val att låta lokalbefolkningen och lokalt aktiva organisationer komma till tals, något arrangörerna tidigare upplevt inte brukar vara fallet.

– Vi är många, vi är enade, vi kommer från olika håll, men vi vill samma sak, säger Macarena de la Cerda.

Bakom kraven som presenterades på fredagen samlas 20 organisationer som är aktiva lokalt i Järvaområdet. Och de första kraven är akuta och nationella:

• En haverikommission med representanter som speglar samhället, som utreder vad som gått fel.

• En krisbudget för att stödja drabbade områden akut, där de boende och det lokala civilsamhället bestämmer hur stödet ska utformas utifrån lokala behov.

• Ökade satsningar på psykologer och kuratorer i de drabbade områdena.

• Nationella åtgärder för att komma åt flödet av vapen.

Macarena de la Cerda konstaterar att såväl vuxna och ungdomar som barn behöver stöd för att hantera situationen:

– Inga barn ska behöva växa upp med vänner, släktingar eller grannar som blir mördade. Nu när detta är fallet för så många så behövs det stöd för att hantera det trauma och den skräck som sprider sig i de områden som är drabbade. Det som erbjuds i dag är tyvärr inte tillräckligt.

Lokalt har organisationerna som sluter upp bakom kravlistan börjat formulera vad som behöver göras lokalt, ett arbete som är tänkt att utmynna i medborgarförslag som ska överlämnas till beslutsfattarna. Kraven är inte färdiga, men handlar enligt Ilyas Hassan bland annat om att utreda stadsdelen och det arbete som utförs där:

– Att 22 mord har skett under de här två åren är rent ut sagt katastrofalt. Vi kräver att tjänstemännen och de ansvariga och i stadsdelen utreds. Vad har de gjort för att lösa situationen? Vad har de gjort fel? För något rätt har de inte gjort hittills, när morden bara har ökat i antal. Tjänstemän som jobbat i flera år och misslyckats med sitt arbete bör avgå.

Exempel på ytterligare krav är att tillskapa en krisbudget för avhopparverksamheter som verkar i området, en budget som ska bli konstant, så att den som är beredd att lämna ett liv i kriminalitet kan få stöd direkt. Ett annat lokalt förslag är praktikplatser för ungdomar, som ska gå att kombinera med studier och kunna leda till heltidsarbete och försörjning.

Förorten mot våld pekar också på behoven av långsiktiga nationella insatser.

– Nummer ett är representation. Maktlösheten och frustrationen som leder till våldet bottnar bland annat i att beslutstagare inte ser ut som oss, har inte våra perspektiv eller erfarenheter. De har inga erfarenheter av att bo i socioekonomiskt utsatta områden, och därför menar vi att de inte har kompetensen som krävs för att jobba i de här frågorna, säger Ilyas Hassan.

Därför kräver de 20 organisationerna bakom kravlistan bättre representation i alla beslutsfattande led och att metoder för att åstadkomma det utprövas. Jämlihkhetsdata nämns som ett verktyg för att granska och följa upp åtgärder när det gäller representation.

Jobb, bostäder, skola lyfts fram som centrala frågor där det finns stora grundläggande behov att tillgodose för att motverka socioekonomisk utsatthet och våld, men Macarena de la Cerda betonar att än viktigare är ökat deltagande och demokrati:

– Maktlösheten och frustrationen som leder till våld bottnar också i att vi inte släpps in i de demokratiska rum som finns för att påverka våra liv. Vi kräver ett förstärkt stöd till samhällsinformation från våra myndigheter. Satsningar på hur man når myndigheter och nämnder. Låt beslutstagare komma ut ur sina kontor och träffa oss medborgare. Ett sätt kan också vara att livestreama från stadsdelsnämnden.

de la Cerda lyfter också fram att militariseringen av förorten måste upphöra:

– Vi ser att de ökade polisiära insatserna i Järva inte leder till färre brott. Dessutom signalerar det till barn och unga att samhället ser er som kriminella som ska vaktas. Det ökar känslan av stigmatisering. Även polisen säger i dag att de inte kan fixa allt själva utan att det behövs sociala insatser för att öka tryggheten i våra områden. Vi måste prata mer om positiv säkerhet i form av sociala insatser, inte negativ säkerhet i form av övervakning.

Därför är ett av de långsiktiga kraven att de psykosociala aspekter som leder till våld utreds, och att resurser satsas – inte bara akut utan även långsiktigt – så att psykologer kan verka i området, inom skola, omsorg och fritidsverksamheter.

– Det ekonomiska våldet och den strukturella rasismen som våra områden utsetts för leder till att våra områden inte lider bara fysiskt men även psykiskt, konstaterar Ilyas Hassan, som också lyfte stigmatiseringen av de som lever och växer upp i förorten:

– Synen på att alla som bor i området kommer att bli eventuella kriminella måste upphöra. Stöd barnen så att de kan uppnå sina mål. Sedan tror vi det är viktigt att man slutar upp med så kallade må bra-pengar, det vill säga projektpengar som är kortvariga. Vi menar att de inte löser de problem som finns långsiktigt. Man behöver se över sitt arbete för att kunna få bukt med den utveckling vi ser i dag.