Språkrörsvalet och flyktingpolitiken är två av de viktiga frågor som Miljöpartiets kongress hade att ta ställning till i helgen. Feministiskt perspektivs EU-krönikör Linnéa Engström var på plats. Hon svarar på fyra frågor om kongressen och tror bland annat att Miljöpartiet även fortsättningsvis kommer att upplevas som mer ideologiskt än pragmatiskt.
Du har deltagit på kongressen, vad var de viktigaste besluten?
– Några lokalavdelningar hade krävt en flyktingamnesti. Detta förslag föll dock efter debatt på lördagskvällen, troligtvis för att det ligger för långt från regeringens nuvarande linje i migrationspolitiken. Det var ett viktigt beslut, jag ställer mig positiv till en amnesti förutsatt att varje individs asylskäl prövas enskilt. Men i nuvarande situation hade det tyvärr blivit praktiskt politiskt väldigt svårt att driva detta krav.
– Valet till språkrör och partisekreterare är också viktiga val, det är tunga poster som sätter ett stort avtryck utåt för partiet. För mig personligen var kongressen viktig för att få uppleva gemenskapen och den gemensamma världsbilden.
Hur ser du på valet av språkrör och processen bakom?
– Processen att ta fram nya språkrör kändes snabbt påkommen och delvis framdriven utifrån. Dock upplever jag att vår riksvalberedning känner Miljöpartiet väl och gjorde ett fantastiskt arbete trots den svåra situationen. Det är väl ingen överdrift att säga att det är krisartat för Miljöpartiet att sitta i regering.
– Det politiska läget i riksdagen samt de snabba förändringarna i omvärlden har gett oss en exceptionellt svår situation att regera i. Starka krafter när ett hat mot Miljöpartiet och vår ovana att konfrontera detta har gjort situationen ytterst svårnavigerbar. Andra gröna partier i Europa vittnar om liknande situationer. De gröna har överlag haft svårt att överleva regeringskoalitioner. Två lyckade undantag är de finska och tyska gröna som efter svåra eftergifter tagit sig uppåt igen och byggt en något annorlunda profil och medlemsbas.
– Jag stöttar Isabella och Gustav som språkrör. De är nu valda och har hela kongressens förtroende bakom sig. De ska nu hantera den svåra uppgiften att försöka fortsätta regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Det ultimata hade förstås varit att lite långsammare fasa in två nya språkrör. Risken är dock att vi hade blivit tvungna att sitta med samma spekulationer kring personer i ytterligare ett år till. Det hade blivit för ogörligt i en redan ansträngd situation.
En del av besluten, exempelvis om flyktingpolitiken och Vattenfall, innebär att realism går före idealism (en partilinje Isabella Lövin förespråkat). Tror du att kongressbesluten gjort det lättare eller svårare att vinna tillbaka väljarstödet som MP förlorat de senaste veckorna?
– Jag tror att MP även fortsättningsvis kommer att upplevas som ett ideologiskt parti och val snarare än ett pragmatiskt. Trots att gröna frågor och feminism är hard-core politics – det lönar sig att investera i det rakt av – så upplever väljarna fortfarande att det är ”något extra” utöver plånboksfrågor. Kan vi få tillväxt att handla om grön ekonomi och klimatfrågan samt att det är lönsamt i att investera i jämställdhet då kan vi öka förtroendet för vår politik.
– Vad gäller migrationspolitiken så sätter omvärlden också spelreglerna. Att hävda något annat är ohederligt då Sverige tagit emot absolut flest flyktingar av alla i EU. Visst vi kan ta emot fler men ett samhälle måste hålla ihop och värna respekten för de som arbetar med mottagande. Vår migrationspolitik har haft svårt att klara ”mötet med verkligheten” och jag tror att det fortsättningsvis kommer att vara plågsamt.
Något mer du vill lyfta med anledning av kongressen?
– Miljöpartiet måste klara av att sitta regering, trots ett synnerligen svårt läge och både hot och hat mot våra företrädare. Om vi klarar det, då har de gröna i Sverige ett gott utgångsläge för då har vi visat att vi klarar av att göra tuffa val och ändå stå rakryggade tillsammans.
