Svenska queers och vänsterpersoners solidaritet är selektiv och medier osynliggör grova människorättskränkningar. Det menar Erica Idén Gustafsson, vars kritik mot den svenska sexköpslagstiftningen förstärkts av Amnestys rapport om konsekvenser av liknande lagstiftning i Norge.
För drygt två veckor sedan släppte Amnesty International sin omfattande forskning om sexarbetares situation världen över, tillsammans med sin policy om att verka för full avkriminalisering av lagar rörande sexarbete.
Forskningen gjordes i fyra länder; Papua Nya Guinea, Hong Kong, Norge och Argentina. Amnesty undersökte hur dessa länders lagstiftningar påverkar sexarbetare och det omfattande våld och kränkningar av deras mänskliga rättigheter som de får utstå. Forskningsresultatet är tydligt; polisen och rättsväsendet är obestridligt skyldiga till majoriteten av det våld och den otrygghet som sexarbetare erfar.
Kanske det mest chockerande beskedet är Amnestys utvärdering av situationen i Norge, alltså Sveriges grannland och det landet som Sverige liknar mest; både gällande lagstiftning, rättsväsende, politiska strömningar och kultur.
Norge adopterade den svenska modellen kring sexarbete, alltså sexköpslagen, år 2009. Deras regering har under de senaste årtiondena ökat polisarbetet och kontrollen av den kommersiella sexmarknaden genom lagstiftning. De har expanderat lagen kring ”främjandet” av kommersiellt sex; att hyra lokaler eller att arbeta med andra är brottsligt. Norges regering har som främsta taktik mot människohandel fokuserat på att utplåna företeelsen sexarbete. Detta trots att flera tunga FN-organ och anti-traffickingorganisationer uttryckt oro över konsekvenserna av att inte särskilja säljandet av sex med samtycke och trafficking, att detta i själva verket inte reducerar trafficking utan leder till människorättskränkningar.
Det vedertagna påståendet att sexarbetare inte kriminaliseras eller bestraffas till följd av sexköpslagen, eller att skadorna och stigmatiseringen minskat, har visat sig vara inkorrekt. ”Ingen annan samhällsgrupp lever med sådant polisövervakande, fastän de inte begår ett brott”, uttryckte en norsk socialarbetare.
Oslopolisen har anammat ”preventivt polisarbete” gentemot sexarbete i form utav ”stressmetoder”. ”Operation Hemlös” pågick under fyra år mellan 2007 och 2011 och bestod av systematiska och snabba avhysningar av sexarbetare från deras arbetsplatser och/eller hem. Fastän ”Operation Hemlös” avslutades 2011 vittnar sexarbetare i dag om ökad övervakning av polisen, frekventa räder, avhysningar och andra former av bestraffning.
Gatubaserade sexarbetare blir ofta stoppade av polisen, anhållna och/eller deporterade, avhysta från sina hem, botfällda eller avhysta från offentliga platser. Sexarbetare vittnar om att polisen frågar om och varför de har kondomer på sig. Oslopolisen hävdar att innehav av kondomer kan ses som bevis för säljandet av sex.
Föga förvånande är att sexarbetare inte rapporterar brott till polisen. Polisen kontaktas i stort sett enbart om det finns en fara för ens liv. I en undersökning bland kvinnor som sålde sex från 2012 uppgav endast 16 procent av de 123 tillfrågade att de fått hjälp av polisen efter att ha blivit utsatta för våld. ”Vissa kunder skadar en… för att de vet att vi är för rädda för att vända oss till polisen,” vittnar en nigeriansk gatubaserad sexarbetare om till Amnesty.
Nästan alla sexarbetare såg möjligheten att få jobba med andra som det huvudsakliga sättet att kunna öka sin säkerhet. Men förbudet mot ”främjande” innebär att sexarbetare begår brott om de jobbar tillsammans med någon annan, såsom en städare, receptionist eller säkerhetsvakt.
Trots att den norska regeringen erkänner den ökade utsattheten för sexarbetare så hävdar de att detta är en önskad effekt av lagen. ”Ingen har sagt… att vi vill att prostituerade ska ha det bra samtidigt som vi försöker förinta prostitution,” uppger en sakkunnig på det norska justitiedepartementet. (På engelska i rapporten: ”No one has said at a political level that we want prostitutes to have a good time while we also try to stamp out prostitution”, reds anm)
Istället för att prioritera sexarbetares mänskliga rättigheter har den norska regeringen fokuserat på kriminalisering; att genom lagstiftning förinta företeelsen av sexarbete och därmed sexarbetares existens.
I Sverige så backas sexköpslagen av politiker, feministiska opinionsmakare, och allmänheten i stort. Lagen infördes 1999 som ett resultat av politikers lobbande, starkt påverkade av en radikalfeministisk analys kring företeelsen sexarbete. Sexköpslagen ses av vår ”första feministiska regering” som en (feministisk) seger, obestridlig i sin rättfärdighet. Detta trots att endast en statlig utvärdering har gjorts under de 17 år som lagen existerat i Sverige. En utvärdering som inte berörde effekten av hur sexköpslagen, (i kombination med andra lagar som riktas mot sexarbete, såsom kopplerilagen) påverkat livssituationen för sexarbetare, den grupp som direkt påverkas av lagstiftningen.
Svenska Dagbladet publicerade förra veckan en artikelserie, ”Den nya prostitutionen”, som behandlar polisens arbete mot säljandet av sex i Sverige och politiker som uttrycker stöd för utökat arbete mot sexköp. Det berättas bland annat om hur Stockholmspolisens prostitutionsgrupp riktar in sig på thailändska massagesalonger, där de utger sig för att vara kunder som vill köpa sex för att bevisa att sexarbete förekommer. Chefen för prostitutionsgruppen, de politiker som intervjuats samt artikelförfattaren själv, blandar konsekvent begreppen ’prostitution’ och ’människohandel’, de talar om vuxna som säljer sex och barn som utnyttjas, som att de har samma andemening.
Tidskriften Ottar publicerade förra veckan en artikel med uttalanden från två svenska EU-parlamentariker, Anna Maria Corazza Bildt (M) och Malin Björk (V), som handlar om EU:s resolution att stärka kampen mot människohandel. De svenska parlamentarikerna särskiljer inte heller sexarbete från människohandel. De uttrycker stöd för den svenska sexköpslagen och att fokuset måste ligga på att minska efterfrågan, något de båda tycker att sexköpslagen gör på ett effektivt sätt.
Ingenstans står det om Amnestys omfattande forskningsrapport, som i själva verket fullkomligt motbevisar antagandet om sexköpslagens positiva inverkan. Svenska politiker och makthavare propagerar för att utöka kampen mot sexköp i enlighet med sexköpslagen, samt vidhåller intentioner om att sprida lagen utomlands, samma vecka som gedigen forskning om sexköpslagen och dess faktiska förödande effekter publicerats till allmän beskådan.
Att propagera för kriminalisering och lagstiftning och att genom straff, eller hot om straff, minska symptomen av förtryckande strukturer, såsom patriarkatet, kallas på engelska carceral feminism. Det beskriver en hängivelse till en lag- och straffbaserad agenda och en avvikelse från välfärdssamhället till fängelsestraffssamhället som det genomdrivande systemet för feministiska målsättningar.
Den intersektionella feminismen har kritiserat den här agendan och dessa tillvägagångssätt. Att genom staten och lagstiftning försöka få bukt med samhällsproblem som är rotade i olika förtryckar- och maktsystem utan, eller med otillräckliga, sociala stödinsatser, samt utan fokus på välmåendet för de som påverkas av lagstiftningarna, ses som felriktat och skadligt.
Att rättssystemen världen över lider av stora brister och att polisstyrkor gravt missbrukar sin maktposition är inte okända faktum. Särskilt inte för queers och/eller de politiskt aktiva personer som befinner sig på vänsterskalan. I Sverige har vi sett massmobilisering bland aktivister mot nya, inhumana asylregler som antagits av regeringen. Protester organiseras mot polisens övervåld och tvångsdeportationer av flyktingar som godtyckligt förvisas från Sverige. Denna rörelse drivs av ett starkt engagemang för att bekämpa orättvisor och människorättskränkningar mot de mest marginaliserade personerna i samhället.
Bland vänsterorienterade medier råder det ingen brist på kritisk analys av polisens arbete, politikers ryggradslöshet eller den allt mer högervridna mediarapporteringen. Men om detta, om sexarbetares utsatthet under rådande (svenskexporterad) lagstiftning, hörs inte ett pip. Att en hundrasidorsrapport totalt har förbisetts, som utförligt redovisar hur lagstiftningen, som både svenska politiker och feminister håller så varmt om hjärtat, visat sig vara inhuman, i strid mot mänskliga rättigheter samt bidragande till att öka marginaliserade människors utsatthet, är under all kritik.
Att stormedia misslyckas med att prioritera och lyfta fram forskning om marginaliserade gruppers utsatthet är kanske att vänta. Att media väljer att lyfta fram polisen och politikers röster och osynliggöra dem det handlar om är praxis snarare än undantag. Men att aktivister, vänsterskribenter, feminister, antirasister, queers och andra som är del av motståndsrörelsen mot staters och polisers övervåld, väljer att inte lyssna på sexarbetares röster, eller sprida den ovärderliga information som Amnesty publicerat, känns som ett oförlåtligt svek.
Var är ni som modigt höll upp banderollerna under Prideparaden 2013 med slagorden ”Har pridepolisen hjälpt till att deportera hbtqi-flyktingar?” och ”Queers still not loving the police”? När ska migrerande sexarbetare inkluderas i kampen för allas rätt till asyl? När kommer queers och vänsterpersoner ifrågasätta den rättsbefogenhet som polisen innehar i hanterandet av sexarbetare, som vilar på en lagstiftning som helt grundlöst hyllas som en feministisk seger?
Jag skäms å den svenska queer- och vänsterrörelsens vägnar och kan inget annat än vädja till dem som säger sig kämpa för marginaliserade grupper att de också börjar kämpa för sexarbetares rättigheter och mot de lagstiftningar som bevisats bidra till de rättskränkningar denna grupp kontinuerligt tvingas utstå.
