Det är samma vecka som Donald Trump har vunnit valet. En dag innan nazisterna skall demonstrera i Stockholm. Revolutionen Nina Simone utlovade känns långt borta. Men Nina – a story about me and Nina Simone börjar inte i drömmen om en revolution, utan i känslan av en. Josette Bushell-Mingo öppnar pjäsen, sjungandes: Singin’ about a revolution / Because we’re talkin’ about a change / It’s more than just evolution / Well you know, you got to clean your brain. Musiken är stor och lycklig. Glamoröst och självsäkert börjar hon berätta om hur det var när Nina Simone spelade under medborgarrättsrörelsens tid. En svart massmobilisering genom musiken. Människor svimmar. Människor klappar med. Människor skriker Martin Luther King och Malcolm Xs namn och… där någonstans, alltmedan Bushell-Mingo fått oss i publiken att hoppa och dansa i den revolutionära extasen tar hon ett steg tillbaka och den storartade hoppfulla stämningen bryts av med ett melankoliskt piano och sedan; tystnad.

Vad hände egentligen med revolutionen som du lovade Nina?

Den revolutionära festen på scenen är över. Det är så tyst så att vi nästan kan höra våra egna hjärtslag. Bushell-Mingo frågar oss; varför är rasismen fortfarande kvar? Varför mördar de oss? Varför är vi så desperata att våra slagord måste handla om att svarta liv ens betyder något. Laquan McDonald dödades med 16 skott. Buschell Mingo stampar hårt med foten. En, två, tre, fyra, fem gånger. Det är fortfarande elva skott kvar. Men det är inte bara i USA som de skjuter oss. När Bushell-Mingo nämner Trollhättan går det en susning genom publiken. Det är lättare att anklaga USA än att anklaga Sverige för rasistiska mord. Men genom en vacker, öm och tvivlande monolog skriver Bushell-Mingo fram sambanden mellan kolonialismen och rasismen, mellan barnen som dödas i Trollhättan och barnen som dödades i Alabama, mellan det inre självhatet och polisens rasistiska repression. Det är en extremt viktig politisk intervention, där kritiken mot USA:s rasism inte längre kan användas som ett exempel på hur bra det är här, utan istället visar på att allt är sammanlänkat.

Tittar på henne

Bushell Mingo spelar sig själv, som en tvivlande revolutionär, förtvivlad och förbannad över att ingenting fortfarande har förändrats. Men hon spelar också sångaren, aktivisten, och i pjäsen hjälten Nina Simone, som genom fantastiska tolkningar av Nina Simones sånger, återberättelser av hennes liv och ljudklipp från när hon talar, återuppstår från de döda. Jag vet inte om det är fler hjältar vi behöver. Men det är en hjälte Nina Simone är i föreställningen, en hjälte som beskrivs som någon som redan från barndomen stod upp mot de vitas rasism och fortsatte att kämpa hela livet. Medborgarrättsrörelsen är där, som kontext, men i bakgrunden. I centrum står Nina Simone, som en dag räddar Bushell-Mingo från sitt internaliserade självhat och från humorprogrammens blackfaces genom att titta på henne, just på henne, från tv-skärmen. Denna dualism, mellan nutid och historia, tvivlaren och den revolutionära ikonen, hade inte kunnat fungera utan Rosa Maggioras otroliga scenografi, där filmklippen, bildcollagen, de dansande skuggorna gör scenen så mycket större än ”bara” en skådespelare och ett otroligt band.

Det är fortfarande elva skott kvar. I en föreställning som ibland övergår till en konsert glömmer vi aldrig de skotten. Trots att det egentligen främst är Nina Simones musik som är i centrum finns alltid de elva skotten i bakgrunden av alla melodier. Det ger musiken en ännu större styrka, den försöker inte bara efterlikna Nina Simones artisteri. Men även om pjäsen handlar om så mycket mer än Nina Simone är det något speciellt för alla oss som vuxit upp med hennes sånger, älskat henne, gråtit över brustna hjärtan med henne, att få uppleva hennes återuppståndelse på en scen. Rösten hos Bushell-Mingo är så lik, och inte minst smärtan, intensiteten och mörkret i vilken de ljusa tonerna sjungs fram. När de politiska, och i Sverige kanske mest kända sångerna, Ain’t Got No/I Got Life, Mississippi goddam, Revolution spelas, får bandet oss att jubla och dansa och sjunga med. Men ännu större musikalisk upplevelse för mig är de lågmälda sångerna, kärlekssången mellan svarta i I Loves you Porgy, och Four Women, en sång vars text borde ha uppmärksammats så mycket mer eftersom den på ett så briljant sätt gestaltar alla postkoloniala teorier om hur rasifierade kvinnor exotiseras och reduceras till sina kroppar.

Musiken är Nina Simones musik. Den otroliga mixen mellan klassisk pianism och blues och jazz. Det är på samma gång en estetisk som politisk vision. När Bushell-Mingo på sin ironiska brittiska ifrågasätter att Nina Simone älskade Johann Sebastian Bach, ”Bach, ett namn som låter som en hund som skäller”, svarar Bushell Mingos Nina Simone med vikten av att blanda influenser, att inspireras av vita och av svarta teoretiker och att göra det till något nytt, för det är det de vita skräms av mest. Det är en intressant analys, som på ett vackert sätt tolkar Nina Simones musikaliska bedrifter istället för att som så många andra fokusera på hennes besvikelse över att hon aldrig fick vara klassisk pianist på Concert Hall, som hon drömde om. Den musikaliska hybriditeten blev Nina Simones livsverk, hon skrev sånger, tolkade, översatte och inspirerades av allt från kristen gospel, andra svarta jazzstjärnor som Billie Holiday, av den sydafrikanska folkmusikern genom vännenMiriam Makeba, som var en del av samma sociala rörelse, men också klassisk musik, Johann Sebastian Bach och den vita politiska sångtraditionen i USA. På samma gång som föreställningen hyllar hyrbiditet i musiken är den mer skeptisk till den i kampen. Och på många sätt förstår jag. För att hon beblandade sig med ”vit musik” har Nina Simone fått kultstatus, även i den nu vitt approprierade jazzen. Men andra stjärnor, som Billie Holliday, som jag dyrkar lika mycket, ses fortfarande av den vita jazzkulturen allt för ofta som en ”enkel sångare”.

Hur det hade känts

När Josette Bushell-Mingo talar om rasismen återkommer hon till att det här är berättelsen om en svart fråga. Inte någonting annat, inte en palestinsk, asiatisk eller judisk fråga. Det är en svart fråga. Många jublar när hon säger det. Jag känner mig kluven och inspirerad på samma gång, fast mellan fantasin om att vi ska kunna bygga en större antirasistisk rörelse där vi solidariserar oss med varandra, och medvetenheten om den rasism som gör solidariteten svår och ibland omöjlig. Men hur övertygande det än ropas ut upplever jag det mer som en intressant fråga, där en kluven och förtvivlad Bushell-Mingo diskuterar vilka antirasistiska strategier som är möjliga efter så enorma nederlag. De elva skotten som är kvar, återkommer. De mördar oss. Och det berömda filmklippet med en Nina Simone som önskar att hon hade skjutit tillbaka, krossad av det stora nederlaget och våldsamheten i att alla medborgarrättrörelsens ledare mördades. Bushell-Mingo tar filmklippet på allvar. Inte som en revolutionsromantisk gest om att vi borde ha skjutit de vita då, utan som en öppen fråga, varför skjuter vi inte tillbaka nu. I en monolog som faktiskt inte alls känns forcerad överväger skådespelaren att skjuta de vita i publiken. Hur hade det känts, vad hade det inneburit? Och det fantastiska är att hon inte gör det till en moralisk fråga, inte en fråga som fokuserar på de vita, på deras skuld, på vårt samvete, utan en politisk och privat fråga, hur hade det känts för oss, vilka hade varit konsekvenserna.

Bushell Mingo skjuter inte. Men hon gör oss medvetna om det våld som ständigt pågår. En svart revolution är fortfarande nödvändig. Vita människor kan på på teater utan att riskera att bli mördade för sin hudfärg. Men rasifierade barn kan inte gå till sin egen skola i Trollhättan utan att riskera att dö. Bushell-Mingo skjuter inte. Men för Laquan McDonald är det efter fem skott fortfarande elva kvar.