Svenska institutet och RFSL arrangerade konferensen som handlade om hbtq och idrott. Vad var syftet med konferensen?
– Syftet med expertmötet var, genom att sprida de metoder som vi i Sverige använt för att jobba med heteronormer och cisnormer, och inkludering, bidra till att stärka de som inte har lika mycket erfarenhet. Syftet var också att skapa en mötesplats för personer som ibland kan vara ganska ensamma i det här arbetet.
Konferensen handlade om hbtq och idrott och folk var inbjudna från Ukraina, Polen, Baltikum och Ryssland. Vilka frågor var det som diskuterades under konferensen?
– Vi pratade om hur situationen ser ut för hbtq-personer i de olika länderna, med fokus på läget i idrottssfären. Vi identifierade olika behov i de olika länderna, och tog fram strategier utifrån det.
Kan du säga något om vad de inbjudna gästerna berättade om hur läget i deras respektive länder ser ut vad gäller hbtq och idrott?
– Situationen har förstås att göra med hur det ser ut med lagstiftning och politiken i stort. Till exempel i Ryssland är det bara fokus på idrott i aktiviteterna, med tanke på propagandalagen. Men det är intressant att de kommit så långt ändå. I Polen, Ukraina, Estland och Lettland var arbetet med hbtq och idrott i sin linda. I Litauen finns det en mycket drivande person som själv är den enda öppna hbtq-idrottaren i landet, Ieva Ruzgytė, och jag är säker på att det kommer att hända spännande saker där framöver.
Du berättade bland annat om arbetet med att hbtq-certifiera Svenska amerikansk fotbollförbundet (Saff). Vilka reaktioner fick du på det?
– Vi hade besök av Henric Hedberg som är styrelseledamot i Saff och de var väldigt intresserade av vad han hade att säga. De, och andra som hör om dem, kan ha svårt att få ihop machostämpeln och hbtq-arbetet. Men de är grundade och förklarar alltid så bra och då brukar folk förstå. Att de förstått att de kan gå först och påverka andra och att de inte har råd att förlora spelare genom de stängs ute av en machonorm.
Var det någon aspekt eller berättelse som berörde särskilt mycket?
– Artem från Rysslands berättelse om hur det är att leva som hbtq-person i Ryssland och det enorma behov de har av att andra länder stödjer deras arbete. Det var tungt att lyssna på men jag är samtidigt så glad att han kom hit.
Hur kommer konferensen följas upp, har ni bildat något nätverk eller liknande?
– Ja, vi har bildat ett nätverk och vi kommer att fortsätta att hålla kontakten. Eventuellt blir det ett seminarium om hbtq och idrott under Baltic Pride i Tallinn i juni nästa år. Jag hoppas verkligen det eftersom jag tror samtalen vi hade under de här dagarna skulle kunna intressera fler.
