”Jag vill ha sex med dig”. Till de orden pekar de fyra scenkonstnärerna ut mot publiken, och det går inte att gömma sig längre. Men vem vill gömma sig? Med rörelser som leker med könsrollerna och som publiken får härma blir det humoristiskt, lustfyllt och genant på samma gång. Det är också nu som det feministiska och normkritiska ÖFA-kollektivets ”What happens in Kärrtorp stays in Kärrtorp” levererar som bäst.

Interaktivt och normbrytande

ÖFA-kollektivet välkomnar på Turteatern i Kärrtorp med att be alla ta av sig skorna när vi kliver in i föreställningssalen. Tätt ihop på pallar slår vi oss ned. En lugn röst meddelar att vi är i trygga händer, och att vi nu ska klä i oss våra togor, de färgglada lakanen som ligger utplacerade på varje plats. Vi får lära oss om fruktbarhetsguden Dionysos och om klädedräkten togan, vi får också veta att det som kommer att ske i rummet också stannar i rummet. Idén om en pakt växer fram och spänningen växer i takt med den. ÖFA-kollektivet bjuder på en interaktiv föreställning där åskådarna på många sätt driver handlingen framåt.

Samma upplägg hade de förra året då de firade sitt tioårs-jubileum och i samband med det satte upp föreställningen ”What happens in Uppsala stays in Uppsala”. Nu gäller alltså samma sak, men i Kärrtorp.

Känslan bland publiken är till en början något försiktig, men med tiden vågar folk slappna av och släppa loss. Det blir en intim föreställning med blossande kinder, fniss, och närkontakt.
Det syns tydligt att alla reagerar olika på idén om den intima interaktiva teatern. Vissa, om än ganska få, ställer sig avvaktande föreställningen igenom och deltar minimalt i övningarna, medan de allra flesta släpper loss rejält och styrs av nyfikenhet och experimentslusta.
ÖFA:s Siri Hjorton Wagner, Nadja Hjorton, Lisen Rosell och Amanda Apetrea vet vad de gör – och de vet hur de ska få publiken att slappna av. Den intimitet som skapas mellan oss i rummet är mysig och öppenhjärtlig.

På samma gång får publiken emellanåt chansen att hämta andan, luta sig tillbaka och bara titta på. Vid de tillfällena utmanas könsrollerna tydligt tack vare normbrytande dans, rörelser och uttryck.

Uppmaning att riva murar

En bit in på föreställningen radar de fyra från kollektivet upp sig och turas om med att framföra vad som skulle kunna kallas för ett brandtal:

”När vi går där allihop tillsammans så kommer vi se in i alla ögon som vi möter, vi ler, men inte särskilt snällt. Och vi kommer bekräfta dom och dom kommer gå hem till sig och sitt och berätta om ett gäng jävla galningar i togor som de kom i vägen för. Eller de kommer inte gå hem, de kommer hänga med oss och dra på sig färgglada lakan och gå med i vår karneval. Vi kommer skapa ett öronbedövande ljud som brakade och ekade ända upp bort till Rosenbad.”

Med trotsig övertygelse i både blick och röst fortsätter de:

”Låt inte någon sätta sig på dig, sätt på varandra istället. Och när kaoset börjar bubbla här, låt inte det som händer i Kärrtorp stanna i Kärrtorp. Öppna upp, riv alla murar och se varandra i ögonen. Det som händer i Kärrtorp kan hända överallt.”

Ett syfte med föreställningen enligt kollektivet själva, är att få folk att släppa loss, och som de uttrycker det: ” Om vi inte förändrar världen så kan vi i alla fall förändra rummet vi är i. Vi kanske kan få det att gunga”.

Efter den här dryga timmen råder det inga tvivel om att de har rott sin önskan i land. Till tonerna av Whitney Houstons ”I Will Always Love You” skrålar publiken i eufori och glädje, och gruppkramarna tycks inte ta slut. Det måste definitivt betraktas som en bedrift att inom loppet av en timme göra publiken rödblommig och pirrig av lust, få människor att dansa ända ut i teaterfoajén och visa vilken positiv kraft det kollektiva faktiskt sitter inne med. För att sedan för fulla halsar tillsammans sjunga tryckarmusik, mitt på ljusan dag. En upplevelse utöver det vanliga, det är bara att tacka och ta emot.