Hans familj sargades under diktaturen i Uruguay. Militärerna och högerpolitikerna som mördade hans farfar sitter i fängelse, men under helt andra förhållanden än de som fängslade familjemedlemmar tvingades erfara. Nu vill Pedro att Ana Valdés ska lära honom svenska.
Pedro kommer på besök imorgon. Han är vacker och begåvad, vill lära sig svenska. Jag frågar honom varför och han säger, varför inte? Jag har sett alla filmer av Ingmar Bergman, min syster har studerat i Sverige och jag har hälsat på henne några gånger. Klart jag vill lära mig tillräcklig för att prata med hennes vänner!
Han är son till en vän som var försvunnen i Buenos Aires under militärdiktaturen. Lyckligtvis överlevde hon och till skillnad mot alla trettiotusen försvunna skickades hon till Uruguay som fånge. Pojken, lille Pedro, gömdes undan av en granne och slapp det öde som drabbade många barn som såldes eller gavs bort till barnlösa militärer.
Mormorn åkte till Buenos Aires och efter några månader hittade hon pojken och tog honom till Montevideo. Mormorn, Elisa Dellepiane, var gift med senatorn Zelmar Michelini, som flydde från Uruguay till Argentina under diktaturen och mördades där av ett uruguayskt kommando, en del av Plan Condor. De äldsta av deras tio barn blev fängslade och de yngsta bevakades av polisen och armén under många år.
Ingen hämnd
De påminner lite om Kennedyfamiljen, de är vackra, begåvade och kom från den uruguayska överklassen. Men till skillnad från de traditionella politikerna som försvarade överklassen och jordägarna blev Michelini anhängare till Breda Fronten, Frente Amplio, och vägrade att acceptera det civil-militära styre som tog över Uruguay mellan 1973 och 1985. Från hans plats i riksdagen anklagade han militärerna för tortyr och maktfullkomlighet. När riksdagen stängdes och de politiska partierna förbjöds fruktade han för sitt liv och åkte till Buenos Aires med några av sina barn.
Han mördades tillsammans med en annan uruguaysk senator, Hector Gutierrez Ruiz. Pedro liknar den morfar som han aldrig såg, han gråter varje gång som någon nämner honom. Michelini har blivit en ikon och de militärer och högerpolitiker som beordrade hans mord finns bland de få medlemmar av den uruguayska diktaturen som sitter i fängelse.
De sitter i ett lyxfängelse där de kan ta emot besök, där de äter mat som tillagas hemma hos dem och de har tillgång till tv, datorer och böcker. Vi som har suttit som politiska fångar här kommer ihåg våra egna fängelser, där vi levde utan kontakt med omvärlden och där vi blev torterade och trakasserade.
Ingen av våra bödlar ska vara i ett liknande fängelse och utsättas av samma behandling som vi var utsatta för.
Jag frågar Pedro om han inte vill hämnas, hans familj förstördes under dessa grymma år. Han ler mot mig och säger, ”nej, ingen hämnd, men det är klart, undermedvetet kanske jag vill lära mig svenska för säkerhets skull, om diktaturen kommer tillbaka, det är bra att ha ett land att fly till”.
