Medierådets beslut att belägga Flickan, mamman och demonerna med 15-årsgräns innebär att yngre barn inte får släppas in på offentliga visningar även om de är i vuxens sällskap. Filmbolaget TriArt överklagade beslutet till förvaltningsrätten och fick i början av april åldersgränsen sänkt till elva år, vilket skulle möjliggöra att barn i alla åldrar tillåts se filmen om de är i vuxens sällskap.

Medierådet överklagade dock i sin tur till kammarrätten, som inte ville pröva fallet på nytt, vilket ledde till att ytterligare en överklagan gjordes – denna gång till Högsta förvaltningsdomstolen. I väntan på beslut gäller ännu 15-årsgränsen.

– Jag känner mig så löjlig. Jag ska ju vara THE expert på barn och berättande och har till och med fått guldmedalj av Teaterförbundet. Var är de nu? Var är Dramatikerförbundet och Svenska filminstitutet? De som ska skydda konstnärerna har jag inte sett röken av.

Medierådet själva hävdar att det främst är två scener som gör att de bedömer filmen som olämplig för barn. Till exempel den scen som skildrar mammans försök att hänga sig.

– Då ska man veta att filmer som ”Hungergames”, där barn dödar varandra, har elvaårsgräns och ”En man som heter Ove” där Rolf Lassgård försöker hänga sig hela tiden också är tillåten från elva år, kontrar Osten.

Hon anser att Hollywood-producerade filmer, där män ofta är våldsverkare och skurkar, är en brutalgenre som samhället accepterar och att det skaver när en kvinna är ”hemsk” och opålitlig. Det finns även en rädsla för ambivalens och för psykisk sjukdom, menar hon. Hur pass resursstarkt filmbolaget är spelar också in.

– När åldersgränsen för Harry Potter fick stark kritik sänktes den efter en vecka. Hollywoodfilmer, som av kommersiella skäl kräver elvaårsgräns, får igenom sina krav. Men jag har inte sådana resurser. Medierådet kan driva det här ända in i kaklet, jag har inte en chans att följa dem.

Att de tre psykologer som utvärderat filmen ställer sig bakom en 15-årsgräns är en gåta för Osten. Hon anser att barn är mycket orienterade i berättartekniker och estetik. I hela hennes vuxna liv har hon gjort upp med vuxnas fördomsfulla syn på barn, slår hon fast, och understryker samtidigt det viktiga i att vuxna börjar se på barn som de komplexa varelser de är.

– Men det kanske är en generationsuppgörelse? Min pjäs Medeas barn (från 1975) stoppades ju i Örebro i höstas, av föräldrar vars barn gick i skolor som köpte föreställningen som del av undervisningen. Alfons Åberg bannlystes från ett dagis efter att ett barn blivit rädd. Klassamhället har skärpts och lämnar en obehaglig bismak av att ”inte vilja se någon annans nedkissade unge”. Att vi bara vill ha rar och rumsren underhållning för våra egna egna barn. ”Annars tar vi dem ur skolan”.

Men kan det inte finnas en relevans i att barn ska slippa konfronteras med svåra ämnen i för tidig ålder?

– Jag tänker att Medierådet kan ge rekommendationer som man gör med spel. ”Vi tycker 18 år här”. Så får föräldrarna själva avgöra. Det finns ett liknande förslag redan, men det ska inte gälla för min film. 15-årsgränsen står fast och barnfamiljer avvisas från biograferna. Jag har varit på Grand för att se själv och pratat med vaktmästarna.

Många förknippar nog Suzanne Osten med succén Jösses flickor – befrielsen är nära från 1974. Pjäsen blev ett mycket omtyckt inslag i samhällsdebatten och spelades tre år i rad på Stockholms stadsteater. Föreställningen har också gett, då- och nutida, feministiska demonstrationståg slagvisor som ”Vi måste höja våra röster för att höras”.

Men hennes mest feministiska pjäs enligt henne själv är Tjejsnack från 1971. Osten, som vid tidpunkten var verksam som regissör inom fria grupper, jobbade även på ungdomsgård och hade tröttnat på att tjejerna var så osjälvständiga och bara följde killarna. Tillsammans med journalisten Margareta Garpe skrev hon Tjejsnack med tjejerna på ungdomsgården som referensgrupp.

– Men de intresserade sig ju bara om killarna var med. Därför bjöd vi in både killar och tjejer och jobbade med dem tillsammans. När det var dags för snack körde vi ut killarna.

Problematiken med följsamma tjejer är en klassfråga, enligt Osten. Själv har hon, som vit medelklass, tagit sig fram genom plattformar där en kan hävda sin plats genom tal och skrift.

– Jag tycker mycket om akademien, det är ordning och reda. Men många har inte den möjligheten. I dag är jag glad att samtalet om privilegier har utvecklats och att klockan inte kan vridas tillbaka till mitt helvita 60-tal. Att rasifierades utanförskap synliggörs.

Tjejsnack spelades på ungdomsgårdar i Stockholm vilket intresserade dåvarande chefen för Stadsteatern, Vivica Bandler, som bjöd in Osten att göra en föreställning på stora scenen.

Osten samarbetade på nytt med Garpe och tillsammans ville de skapa bred uppslutning bakom kvinnofrågan. Resultatet kom att bli Jösses flickor.

– Vi ville inte hamna i en ideologiskt snäv debatt utan bjöd in kvinnor från alla politiska håll och kanter. Det kan jag sakna inom feminismen i dag. Att vi går samman, glömmer motsättningar och sluter upp bakom en stor och viktig fråga.

Ja, hur ser du på feminismen i dag?

– Jag är inte sån att jag tycker det var bättre förr och jag förstår inte problemformuleringar om ”det svåra i att det finns många feminismer”. Däremot tror jag vi behöver hitta några frågor som förenar. Identitetspolitiken är ohyggligt viktig, men den är svår att göra politiska krav av.

Samtidigt poängterar Osten att hon inte menar att sälla sig till den retorik, som bland andra gymnasieminister Aida Hadzialic gett uttryck för, att ”klassfrågan måste komma först”.

– Samma visa ljöd ju när vi lyfte feministiska frågor på 70-talet och vi visste redan då att det inte stämde.

– Det tycker jag låter som en bra väg. Att vi tillerkänner alla människor samma rättigheter. Det handlar även om kunskapsområden. Du läser en massa nytt på ditt håll och jag på mitt, sen utbyter vi erfarenheter. Och så stoppar vi nåt som omedelbart behöver stoppas.