”Det är lätt hänt att vi i vardagliga samtalssituationer utrycker oss slarvigt om att det ingenting görs men detta är inte sant. Feminister arbetar inom och utom politiska partier i globala nätverk och det är med stor tacksamhet när jag nu håller dessa nya böcker i min hand”, skriver Tiina Rosenberg i en reflektion över vad Maud Eduards, Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom har att säga om feministisk politik.
Det är feministisk samling på Södra Teatern där två nyutkomna böcker lanseras. Maud Eduards, professor emerita i statsvetenskap har skrivit om Feministiskt initiativ medan genusvetaren Kerstin Alnebratt och statsvetaren Malin Rönnblom analyserat feminism som byråkrati. Samtliga uppträder i likadana blommiga klänningar och flankeras av livslevande källmaterial: Maud Eduards av Gudrun Schyman, Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom av Marianne Laxén, en finländsk veteran inom nordisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik.
Vad feministisk politik egentligen innebär är frågan på allas läppar. De alternativ som denna kväll erbjuder är statlig jämställdhetspolitik – företrädesvis men inte enbart – knuten till den socialdemokratiska välfärdsstaten och Feministiskt initiativ som i drygt tio år nu erbjudit de röstberättigade i Sverige ett självständigt feministiskt alternativ. Det är den parlamentariska feminismens afton, låt vara att såväl statsfeminister och medlemmar av Feministiskt initiativ också kan betecknas som aktivister inom sina respektive verksamhetsområden.
Maud Eduards som studerat Feministiskt initiativ i Simrishamn under mandatperioden 2010–2014 har Gudrun Schyman vid sin sida. Samtalet på scenen berör främst det utrymme som ett nytt och än så länge litet feministiskt parti fått, alternativt tagit, i det politiska samtalet i Sverige. Gudrun Schyman betonar feminismen som en självständig och unik politisk inriktning oberoende av höger–vänsterskalan. Marianne Laxén, som i kvällens estradsamtal får representera statsfeminismen, är ett levande exempel på den statliga jämställdhetspolitik Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom studerat. Hon förkastar inte höger-vänsterskalans relevans för politik och betonar att det inte kan finnas jämställdhet utan en bredare förståelse av jämlikhet.
Det finns många lärdomar att dra av dessa nya böcker, men ett har de gemensamt. I Sverige finns det en ovanligt levande diskussion om den feministiska politikens praktik och potential. Den svenska socialdemokratin skiljer sig från övriga socialdemokratier under efterkrigstiden genom sitt feministiska och jämställdhetsinriktade inslag. Många fyrtio- och femtiotalister gick in i partiet och formligen tvingade socialdemokratin att ta in jämställdhetspolitiken, även om exempelvis Olof Palme enligt egen utsago aktivt stöttade jämställdhetsinsatserna.
I dessa tider då socialdemokratin och arbetarrörelsen inte står högt i kurs är det viktigt att påminna om den socialdemokratiska välfärdsstatens historiska betydelse för Sverige. Det finns mycket som kan och bör kritiseras men många av oss skulle inte sitta här och ha råd att snacka feminism utan en uppväxt i socialdemokratiska stater. Det är samtidigt viktigt med feministisk aktivism av olika och helst regnbågsfärgade och antirasistiska kulörer. På den punkten har Feministiskt initiativ axlat rollen som politisk uppstickare. Den rosa politiken har renodlat flera sidor av feminism som inte finns i de traditionella partierna och inte heller i arbetarrörelsen eftersom dessa bygger på andra traditioner. Samtidigt måste jag erkänna att jag har svårt att se hur feministisk politik skulle kunna sträcka sig längre än till socialliberalerna på den borgerliga politiska planhalvan.
När det vankas nya böcker om feminism och politiska insatser för alla människors rättigheter får vi syn på allt som faktiskt görs. Det är lätt hänt att vi i vardagliga samtalssituationer utrycker oss slarvigt om att det ingenting görs men detta är inte sant. Feminister arbetar inom och utom politiska partier i globala nätverk och det är med stor tacksamhet när jag nu håller dessa nya böcker i min hand. Att orka gå i gång på statliga utredningar (och de är många) och följa feministisk kommunalpolitik på Österlen ger inblickar i politikens vardag som består av ett oändligt tålamod att orka nöta in budskapet om de sexistiska strukturernas snara sammanbrott.
Författarna tycktes dock inte vara nära något sammanbrott utan på utmärkt humör och allt tyder på att det blir fler böcker. Däremellan behövs det mer feministisk politisk praktik. För annars finns det ju inget att skriva om.
