Nationalismen, fantastiska Sverige och de ”svenska värderingarna” stod högt i kurs när partiledarna talade i Almedalen. Men vad är det som inte sagts från scenen? Feministiskt Perspektiv har gjort en snabb ordräkning av partiledartalen. Ord som ”feminism” och ”jämställdhet” nämndes bara sparsamt, och diskriminering var i princip helt frånvarande. Bara Stefan Löfven nämnde ordet och då utan närmare specifikation.
Årets Almedalsvecka är över, och med den analyserna av vad som egentligen sades i partiledartalen. Många har påpekat vikten av ”svenska värderingar” och olika former av lovtal till Sverige var frekvent förekommande – ”nästan alla har plötsligt kommit ut som nationalister”, skrev till exempel Margit Silberstein på svt.se i en artikel med rubriken ”Partierna leker med elden”. Hon frågar sig om den ”nationalistiska yran” kommer att hålla i sig efter Almedalen. I samma artikel konstaterar statsvetarprofessor Marie Demker att svenska politiker är ovana vid temat och att de har ett ”stort ansvar för att den inte löper amok och polariserar ännu mer”.
När detta är det djupt problematiska fokuset kan en ana att det är en hel del annat som inte får plats – och så är det också visar Feministiskt Perspektivs ordräkning.
”Feminism”, ”feminist” och ”feministisk” nämndes totalt fyra gånger från scenen. En gång nämnde Stefan Löfven feminister som blir hotade på nätet, Isabella Lövin tog upp den feministiska utrikespolitiken och Jonas Sjöstedt tog upp pensionssystemet som en feministisk orättvisa – samt menade att det blir mer feminism och rättvisa när regeringen samarbetar med Vänsterpartiet.
Brexit istället för jämställdhet
Inte heller ”jämställdhet” var ett frekvent förekommande ord med endast totalt åtta omnämnanden från scenen – och när det förekom var det i en specifik kontext. Jan Björklund meddelade att han hade tänkt att prata om bland annat ”jämställdhet i förorterna”, men det blev nu inte av, eftersom han skrivit om sitt tal och nu ägnade hela talet åt EU och konsekvenserna av Brexit.
Annie Lööf ägnade en ganska stor del av sitt tal åt att prata om könsstympning – och sade sedan att ”vi ska sätta ner foten för jämställdhet”. Stefan Löfven menade att Sverige ”tar kampen för jämställdhet”, medan Jonas Sjöstedt återigen satte fokus på pensionssystemet, där ”rättvisa och jämställdhet” ska råda. Isabella Lövin nämnde ”jämställdhet” tre gånger: en gång som en beskrivning av något Sverige har, en gång som del av feministisk utrikespolitik och en gång som del av Agenda 2030-målen.
”Diskriminering” och det explicit omnämnda arbetet mot detta var i princip helt frånvarande i Almedalsparken. Endast Stefan Löfven tog upp det i sitt tal, i samma mening som jämställdheten. Sverige ”tar kampen”, utan närmare specifikation, också mot diskriminering.
Antirasistisk kamp frånvarande
Kanske är det inte den rasistiska diskrimineringen som avses. ”Rasism” eller antirasistisk kamp var i princip helt frånvarande i talen. Stefan Löfven beskrev vid ett tillfälle hur Sverigedemokraternas ledning hetsade sin ”rasistiska svans” – och menade i samma mening att denna hatretorik är ”det mest osvenska som finns”. Fortsättningsvis menade Löfven att ”i Sverige hatar vi inte på nätet. I Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp. I Sverige håller vi ihop.” Detta får förmodligen ses som en del av kampen om orden och makten att beskriva vad som är ”svenskt” och ”svenska värderingar”, snarare än som något slags beskrivning av sakernas tillstånd. I övrigt förekom rasism vid fyra tillfällen från scenen. Annie Lööf beskrev Donald Trumps retorik som ”rasistisk” och Jonas Sjöstedt beskrev hur rasistiska idéer växer i ojämlika samhällen. Flest gånger togs ordet, men inte innebörden, upp av Jimmie Åkesson som menade att Miljöpartiet tyckte att det ”varit för få kampanjer mot rasism”, samt använde ordsammansättningen ”så kallad rasism”.
Hbtq-personers rättigheter, homofobi och transfobi var i princip helt frånvarande i partiledarnas tal. Den enda som nämnde något av detta explicit var Ebba Busch Thor, som i ett stycke som i första hand handlade om terrorattacken i Orlando, också pratade om brott med homofoba motiv mer generellt och att detta är oacceptabelt.
Afrofobi nämndes inte alls
Sexism i mer allmänna termer förekom vid två tillfällen från scenen: det var också en del av Annie Lööfs beskrivning av Donald Trumps retorik, och Jonas Sjöstedt beskrev några unga tjejer som startat en Facebookgrupp mot sexism. Avsevärt högre i kurs stod, inte helt överraskande, rätten att slippa sexuella trakasserier och sexuella ofredanden. Den redan omnämnda Facebookgruppen handlade också om detta, berättade Jonas Sjöstedt. Jimmie Åkesson tog upp detta sex gånger, Anna Kinberg Batra fem. Moderatledaren introducerade ett nytt förslag från M om ett nytt brott, grovt sexuellt ofredande, som också ska kunna leda till utvisning om den dömde inte är svensk medborgare. Jimmie Åkesson satte in övergreppen bland annat i följande kontext, där han uttryckte sin förvåning över att de andra partiledarna inte sett alla dessa problem tidigare och inte förrän nu börjat prata ”om värderings- och kulturkrockar, om könsstympning och hedersförtryck, om sexuella övergrepp och trakasserier, om våld mot blåljuspersonal”.
Bland de ord som inte alls nämndes från scenen fanns ”afrofobi” och ”tillgänglighet”. ”Islamofobi” förekom en gång, som en del av Annie Lööfs beskrivning av Donald Trumps retorik och ”antisemitism” tre gånger – samtliga hos Ebba Busch Thor, två gånger i en beskrivning av hur ”vänstern” blundar för detta. ”Klass” nämndes en gång var av Annie Lööf, som inte vill låta ”en ny underklass växa fram” och av Stefan Löfven, som vill bygga så att ”människor ska mötas över klassgränser”. Ett funkisperspektiv kan skönjas vid två tillfällen: Jan Björklund nämner neddragningarna av LSS och att regeringen borde skämmas över detta – Stefan Löfven konstaterar att ”funkis-rörelsen” är på plats i Almedalen.
Jämlikhet i olika kontexter
Något mer frekventa ord var ”jämlikhet”/”ojämlikhet” (totalt 18 gånger) samt ”rättvisa”/”orättvisa” (nio gånger) – men fördelningen var ojämn och kontexterna varierande. Ebba Busch Thor menade vid två tillfällen att jämlikheten är hotad i Sverige, eftersom ”Sverige befinner sig mitt i en värderingskris”. Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt nämnde ”jämlikhet”/”ojämlikhet” åtta gånger var – med något olika budskap. Sjöstedt menade ett flertal gånger i princip att jämlikhet inte längre är något som S jobbar med att uppnå – medan Löfven fokuserade på att Sverige har jämlikhet, att ojämlikhet är dåligt och att ekonomer också tycker det – men också att ”öar” av ojämlikhet börjat växa fram i Sverige och att detta ska motverkas: ”Ska Sverige gå framåt, då måste vi gå tillsammans. Då måste det bli slut på skjutningarna, bilbränderna och knarkhandeln. Då måste vi sätta stopp för attackerna mot polis, brandmän och ambulanser. Då ska inte religiösa extremister kunna vinna makt över det offentliga rummet, bestämma var kvinnor får vara eller hur de får klä sig, eller radikalisera unga i deras närhet.” Av de nio gånger som ”rättvisa” nämndes stod Sjöstedt för åtta av dessa. Isabella Lövin pratade vid ett tillfälle om ”rättvis handel”.
