Inlägg i feministisk grupp på Facebook:

”Egentligen tycker jag om högtider, men ändå inte.
Jag gillar inte att det är så många fler kvinnor, barn och mammor som behöver hållas om lite extra
eller i värsta fall till och med plåstras om lite extra, för att patriarkat, mansplaining och alkohol passar mycket dåligt ihop.
Särskilt under ett par korta dagar då människor ses för att de är ’familj’, utan att ha släppt, bearbetat eller jobbat med det som skaver.
’Glad’ påsk Puss puss/ Elin 2016-03-24”

Familjen tar vid där de senast var. De invanda rollerna.
Och istället för att i tur och ordning se varandra i ögonen
och av ärligt intresse höra hur deras liv har varit, vilka insikter som landat eller idéer som fötts…

Så är lillasyster fortfarande lillasyster, även om hon flyttat till storstan och blivit doktorand. Vad har hennes kunskaper för värde?

Och mamma är alltid mamma, som fixar och donar, även om hon gått igenom stora livsförändringar med utflugna barn,
jobbiga hormoner och den där knölen i sin armåla, som hon ännu inte orkar prata öppet om.

Och Storasyster är med, och ler lite nervöst. Hon hoovrar kring sin make som står för snapsskratten som hörs högst.

Hon vet, att om han tar en snaps för mycket och hon påpekar det, så händer det.
Och hon vet att tar han en snaps för mycket och hon tittar på fel sätt, eller sitter fel, eller om barnen är för högljudda,
eller om hon säger något korkat till sin bror som sitter med honom, så händer det.

Hon hoovrar, och ler, och ställer socialt kompetenta frågor, men hon hör inte svaren, för hennes inre är nattsvart och paniken FÅR INTE synas utåt.

– Syrran! Du är alltid så överspänd, kommer det från storebror. Alldeles stissig! Sitt ner för faan.

Anders ger Cecilia en menande blick.

Ett litet nervöst skratt från storasyster, som säger Okej, och en kort stund sätter hon sig hos barnen för att småprata

Lillasyster som just blivit klar med sin doktorsavhandling om könsneutrala pronomen har blivit ifrågasatt av storebror,
eftersom han en gång läst en artikel på avpixlat, hon blir tillsagd av storebror att hjälpa mamma duka av.

Mamma som underligt nog varit borta en stund och nu återkommit med små rödkantade ögon.

– Är du okej mamma? Är allt bra? frågar lillasyster när de står och torkar disk i köket.

– Äsch, det är ingen fara med mig. Klimakteriet du vet. Jag är trött och sover dåligt.

Snart kommer även storasyster ut i köket, sätter på kaffe och plockar fram koppar och fat, assietter till påsktårtan.

De talar lågmält och från matsalen hörs höga skratt och buffliga skämt, om alkohol, sex och kvinnor.

Ibland drar Mattias in sin 9-åriga son i samtalet om kvinnor. Som om han ska lära sig något av situationen.

Elin suckar och hör för sitt inre röda bönors ”slut på rumban” samtidigt som hon visualiserar den där obrytbara kejdan,
av skitstövlar. Och de kvinnor som möjliggör processerna.

Storasyster hoppar till vid minsta ljud.

Lillasyster orkar inte tala om hur kränkt hon känner sig efter ifrågasättandet,
förminskandet och osynliggörandet av en för henne stor prestation.

Ingenting är löst, och kanterna skaver ännu mer.

– Jag måste ha luft!!!! Tänker lillasyster och rusar ner för trapporna,
ut på gruset och drar djupa andetag med ögonen fästa på månen.

Hennes andedräkt ångar och ryker.

Hon ser något röra sig i ögonvrån och snor runt snabbt som en vessla.

Vid hörnet av huset står storasyster och stressröker en snabb cigarett.
Tyst och ljudlös som alltid. Men nu rinner tårar.

Elin går fram till sin syster. Det enda som hörs är gruset under hennes fötter.

Lillasyster och storasyster omfamnar varandra och gråter i varandras armar.
Utan förklaring eller analys.

Efter kaffet, städning, läggning av barn och en stel påskdagsfrukost är det dax för lillasyster att sätta sig på tåget till sin egen storstad igen.
En storstad där hon har familjen hon själv har kunnat välja.

Systrar och bröder ickebinära utan epitet som inte delar Elins blod, men som spricker av stolthet över hennes prestation.

Systrar som gapar högt och bröder som kan det här med att validera andras känslor och kvinnors prestationer.

Allting skaver och ingenting är löst.

Storasyster kör familjen hem. Han är bakis. Hon är tyst, men tack vare ordlösa kramar från sin syster natten före, vågar hon hoppas.

Även tyst motstånd är motstånd. I hennes huvud är ett virrvarr av ekonomiska kalkyler, hus till saluskyltar, skolbyten.

Ledsna barn. Bo hos mamma en tid? Tankar som snurrar. Tankar som snurrar som helikopterblad. Hoovrar i hennes inre.

Det skaver för mycket! Hon måste hitta en lösning.

Mamma står kvar i sitt tomma kök och lyssnar till vardagliga ljud.
Pendylens ekande tickande, fåglarnas kvittrande i äppelträdet utanför huset.

Det solgula huset där hennes tre, nu vuxna barn växte upp.
Där hon och Åke byggde upp något hon trott skulle bära för alltid, innan han bytte ut henne mot en yngre kvinna och flyttade till Spanien.

Sonen, Mattias, är den enda som bor kvar i staden. Skild med två barn.
Och de där barnen är hennes ljus och glädje. Varannan vecka och ibland ännu mer får hon åter huset fyllt av barnskratt och bus.

Farmors små fina skrutt. För pappa måste jobba. Tur att farmor finns.

Och i farmors armhåla växer en knöl. Och i farmors mage skapas ett mörkt hål av rädsla.
Det skaver och det sipprar vätska från knölen sedan biopsin. Så mycket så hon måste ha en dambinda i armhålan.

Lillasyster.

Storasyster.

Mamma.

Allt skaver, så de kopplar upp sig.

Lillasyster har gjort analysen av familjen och väljer att gå in i ett separatistiskt forum där hon kan spy över patriarkatet och mäns ovilja att se.

Storasyster letar sig in på forumet för misshandlade kvinnor och skriver att hon tror att hon har bestämt sig.

Att med lite hjälp från mamma, så klarar hon nog att lämna den här gången. Hon ber om råd för strategier och vad som ska packas.

Mamma går in i stödgruppen för kvinnor i hennes ålder med knölar av varierande art och storlek.

Hon vågade inte berätta den här gången heller. Mamma gråter och öser ut sin sorg.

”Pojkarna var så elaka mot Elin och kunde inte visa respekt för hennes stora prestation, trots att de var på disputationsmiddagen ett par veckor tidigare.
Istället skulle Mattias hålla på och förminska henne med korkade påståenden som att ’hen betyder höna’ tills Elin fick en panikattack.
Och jag är rätt säker på att Anders är elak mot Cecilia. Hon är så nervös, som en rädd kanin liksom. Och det var samma visa som varje år.
Vi kvinnor som servar, gör allt, lagar mat, och de sitter bara där som svällande grisar med fulare och fulare påståenden för varje år som går.”

Mamma får styrkekramar, erbjudanden om stöd, och redan samma kväll sitter Lena i Gunnels kök.

De sitter med var sitt glas vin in på småtimmarna och skrattar åt allt möjligt.
Sina liv, männen de älskat och förlorat.

Och de gråter, över knölar och ovisshet. Över barn och barnbarns väl och ve.

De skrattar åt sina brister och pratar om allt det där som skaver, om männen, som bad dem att bygga sina liv kring deras.

Arbeta mindre? ”Men älskling. Vi kan gott leva på min pension. Barnen är ju så små. De behöver sin mamma.”

Dra åt helvete Åke! Nu kanske jag aldrig kommer behöva de där jävla pensionspengarna som du tog med dig till Spanien ändå,

Men FUCK YOU Åke, för all den oro, ångest, egoism och traditionella könsroller som tvingat in mig i en fälla som gör att jag inte kommer överleva på min kommande pension.

Jävla Åke, som tvingade mig uppfostra Mattias och Cecilia, in i traditionella könsroller.
Att spela spel. Ytterligare en generation individer som långt om länge kommer fortsätta leka med de roller de tilldelats,
beroende på hur de sett ut mellan benen vid ögonblicket de föddes.

I förvirring fortsätta lida.

Den enda Gunnel ser som räddad är Elin. Hon var så liten när Åke gav sig av.
Hon blev Mattias och Cecilias lilla docka som de inte tänkte på att uppfostra till något annat än en lycklig liten människa.

Och trots det vet Gunnel att Elin stod i mörkret och hyperventilerade i helgen.

Varför är det så jävla mycket som skaver???

Gunnel gör ekvationen känslomässigt nu när hon summerar sitt liv.

Elin har redan gjort resan teoretiskt.

Cecilia gör resan på alla plan.

Men det kommer ta lång lång tid innan hon kommer våga sova i sitt nya hem, med lampan släckt.
Det kommer ta lång tid innan hon kommer sluta reagera som en räddhare. Det sitter i kroppen.
Och hon är så oändligt trött. Det kommer ta tid innan hon inser att hon inte längre behöver anpassa sig till de regler,
som HAN ställt upp inför hennes existensberättigande. Hur handdukarna ska hänga, hur hon ska sitta, stå och gå.

Det kommer ta år innan hon vågar sitta utan att ha ryggen mot väggen.

Det kommer ta tid för barnen att våga vara lättsamma och glada utan de känslomässiga tentaklerna ute varje gång de kommer innanför dörren.

Ibland är det tur att vi inget vet om våra framtida kamper. Annars kanske vi kapitulerat innan vi försökt.

Om Gunnel får leva, Cecilia, tryggas, växa och blomstra och Elin bli sedd av de kvinnor som funnits med hela livet, kommer möten ske.

Möten som inte skaver. Möten som får människor att växa.

Mattias och Anders då? Det är svårt för den som aldrig upplevt friktion att komma till insikt.
I ett samhälle som är uppbyggt på kullager skapade för att deras livsresor ska vara mjuka och lätta.

Det kräver svåra sorger, mod och hårt arbete för att män av deras kaliber ska våga ta en titt inåt, våga se, samhället, sitt ansvar, sina privilegier.

Det krävs män med ännu större empati och medvetenhet för att våga släppa på de privilegierna. Lämna företräde och utrymme.

Mattias har redan blivit lämnad. Nu har han sina barn varannan vecka. Jävla kärring. Hon menade att HAN inte tog ansvar?

HAN – MATTIAS? Med egen jävla bilfirma och folk gillar faktiskt honom. Nu är hon med Benke, den där jäkla pappersvändaren.

In på Facebook. Scrolla.

Män som ser honom. Som vågar se hur feministerna förstör samhället!

Jävla Elin som har mage att säga ”hen”. Vad i helvete. Hans egen lillasyrra?

Han sa henne ett par sanningens ord och avslutade med att kalla henne feminazi,
den allra värsta sortens anklagelse!!!!

Och då kontrade den lilla vänsterhoran med att ”ordet feminazi är påhittat av extremhögern,
och används för att sprida den högerextrema propagandan”.

Ännu en av gammelmedias lögner. Eller hur?

Som den där kärringen Malena Enman eller vad hon nu heter? Mona muslim, Eller Sara Larsson.
Henne har man ju hört om.

Hon skulle behöva straffknullas, unga tjejer som hon skulle behöva lära sig sin plats och hon ser bra ut.

Han skulle inte ha nåt emot att straffknulla henne.

Han går in på hennes profil från sitt skojkonto och lämnar ett par väl valda ord.
Nu nollställer han flödet och ser en artikel från Avpixlat om muslimer som våldtar svenska kvinnor.

Han tänker flyktigt på Elin som liten. Ser för sitt inre hur han sträcker upp henne i luften,
mot äppelträdets högsta grenar så hon kan gripa det finaste äpplet med sin knubbiga lilla hand.
Äckliga jävla muslimer. Om nån gör så mot min syrra…

”DELA”

2016-04-15

Anders. Han tittar på sina händer. Spänner knogarna, flexar om vartannat. Ibland ställer han sig upp och hoppar.

Gör lite situps och armhävningar. Det måste kännas i kroppen. Gärna bränna.

Dörren öppnas. Ok. Äntligen hän-r nåt! Han torkar av sina svettiga händer mot häktets grå joggingbyxor.

– Du ska på nytt förhör.

Anders förs genom korridorerna på häktet. Hans advokat sluter upp och promenerar med dem sista biten.

I förhörsrummet finns en kvinnlig och en manlig polis. Det är kvinnan som är förhörsledaren, han har träffat henne förut.

Advokaten ber att få byta ett par ord med sin klient, vilket han får.

Snabbt och tyst informerar han Anders om att Cecilia har överlevt operationerna och att brottsrubriceringen därför kommer sänkas.

Anders har redan i förhör, nekat till att minnas någonting. Det slog bara slint har han sagt.

Men i verkligheten minns han allt glasklart. Två dagar efter att de hade kommit hem från Gunnel, när Anders kom hem från jobbet på skolan där han är vaktmästare,
mötte han en sammanbiten Cecilia i hallen. Hon berättade att hon fått nog av hans lynniga och våldsamma beteende och skulle ta barnen och flytta hem till mamma en tid.

Barnen satt redan i bilen och väntade och allt var packat.

Anders minns sin svarta vrede, som trots det färgade synfältet rött.

Han minns hur han gick ut i köket och tog första bästa Globalkniv ur det specialdesignade stället.

Mantrat snurrade; om jag inte ska ha henne, så ska ingen det, om jag inte får ha henne så ska ingen det.

Hon ska inte tro att hon kan slippa undan mig, den lilla horan. Om inte jag har henne ska ingen annan ha henne.

Hon är på väg ned för trapporna och när hon gått ut igenom porten rycker tillbaka henne i håret och sticker kniven i hennes magtrakt liksom ur en konstig vinkel.

Han står bakom henne, men med hennes nacke vilande mot sin vänstra axel, eftersom han håller i hennes hår därifrån.

Ändå kommer hugget framifrån. .

Det är en märklig känsla att skära först genom den lila dunjackan så fjädrarna sprätter ut
och sen nå en annan konsistens, först sticka genom huden, som att spräcka nåt slags hinna,
sen mer som att skära i kött man ska steka. Men det här skriker och gör motstånd.

Sen hör han andra skrik. Sina barns skrik från bilen. Desperata barn som sett allt.
Han ser hur hans Amandapanda har sin mobil tryckt mot örat medan hon fortsätter skrika och titta på honom genom bakrutan.

Det är som om hela världen står stillla.

Han tittar ner och ser blodet, Cecilia, blodet, fjädrarna som börjat blåsa runt på marken kring Cecilia.

Fjädrar som börjat färgas röda och lila tyg som blivit svart.

Cecilia är en döende svan.

Anders släpper kniven och börjar springa. Genom tingsparken, förbi Ica, bort från allt.

– Nej jag minns inget alls, upprepar Anders enträget. Anders advokat begär en paragraf 7- undersökning.

Inom honom snurrar tankar och känslor. Men sånt är inget för män. Sånt vet han inte hur han ska hantera.
Ord ekar, tekniska termer, advokaters röster och han orkar inte lyssna. Han borde lyssna. Men han orkar inte.

Inom honom bubblar hatet upp på nytt. Han kommer få sitta i fängelse. Hon överlever!!!
Det var HON som försökte lämna HONOM!!!
Det här är hennes fel! Om hon bara hade gjort som han sagt, och inte förargat honom så ofta genom sina brister,
så hade han aldrig behövt tillrättavisa henne.
Om hon bara hade anpassat sig mer.

Det Anders inte ser, och heller aldrig kommer se, är att Cecilia anpassade sig.
På gränsen till självutplåning.

Cecilia har vaknat. På sängkanten sitter en rödgråten Gunnel och pillar på droppställningen.
Barnen har precis pussat färdigt och följt med morbror Mattias hem till kusinerna.

En morbror Mattias med märkligt ambivalent framtoning på senaste tiden.

Han växelvis spänner knogarna och växelvis stirrar framför sig, gapar och stänger munnen som en fisk.

Det är som om han tänker väldigt intensivt på någonting men inte vet vilken slutsats han ska dra. En ovanligt tyst Mattias är det.

Elin kommer inspringande med andan i halsen klädd i en kamelfärgad ullkappa, vårkall och med en pust av frisk vårluft skyndar hon fram till sängen.

– Förlåt att jag inte kunde komma tidigare, säger hon medan hon tar av sig halsduken.
Jag var här förra veckan i flera dagar, men då var du fortfarande nedsövd.

Hon slänger sig i sin storasysters famn, men försäkrar sig först om att Cillas slangar ligger i ordning.

Jag älskar dig så mycket! Och har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.

Gunnel håller sin förstfödda i handen, och stryker sitt yngsta yrväder över det kalla håret.

Cecilia har lagt en matt hand på Elins rygg.

Långsamt sätter sig Elin upp efter att ha lämnat stora våta fläckar på Cecilias vita landstingsnattlinne.

Hon tar sin mammas hand. Försiktigt, för att inte göra illa henne där nålarna sitter fasttejpade.

Nästa vecka ska mamma få nåt slags dosa inopererad i huden,
så de inte måste sticka henne på samma sätt när hon ska få sina cellgifter.

Än så länge är det droppställningen som gäller.

De sitter där under en tystnad som inte behöver förklaras.

Tre kvinnor, med olika krig och berättelser.

Tre kvinnor som på varsitt sätt frigjort sig från patriarkala bojor och vågat ta första steg.

Cecilia har lång rehabilitering framför sig. Flera års kamp.

Gunnel har fått behandling, en prognos och ett spirande hopp.

Elin känner vemod och tacksamhet över all den kunskap hon samlat på sig inom sitt område.
För det kommer nu kommer kunna vara till stöd för hennes egna kvinnor och så småningom till så många många fler.

De sitter där, skadade, förgiftade och tårögda.
Men för första gången, på många många år,

finns där inget som skaver.

Där finns istället ett värmande systerskap som handlar om allt annat än blod.
Det handlar om en förståelse som bara kan födas ur kärlek, lidande och motstånd…