Ett småduggigt Kungsträdgården fyllt av folk som ville hylla dem var det fotbollshjältarna, och de andra OS-medaljörerna kom till på söndagskvällen. Regnet till trots var stämningen på topp, folk stod troget och väntade på just sina medaljhjältar: Förutom fotbollslandslaget deltog också simmaren Sarah Sjöström, skytten Marcus Svensson, brottarna Sofia Mattson och Jenny Fransson liksom hoppryttaren Peder Fredricson. Glädjevrål från publiken och lyckliga miner från scenen. Silvermedaljörerna från fotbollslandslaget var först ut och TV3:s konferencier Filip Stiller intervjuade straffkonstnären Lisa Dahlkvist, kvinnan som satte inte bara en avgörande straff utan två under OS-turneringen.

Stina Blackstenius och Jessica Samuelsson som också spelar i samma klubblag, Linköping.

Caroline Seger: Vi har festat hårt och länge.

Målvakt Hedvig Lindahl, avgörande i straffdrama mot USA och mot Brasilien.

Först i kvartsfinalen då Sverige slog ut världsmästarna och de dittills regerande olympiska mästarna USA och sedan hemmanationen Brasilien. Hon fick frågan: Hur blir man så kylig som du?

– Jag vet inte, jag tror man föds så, svarade hon.

På frågan vad som är hennes starkaste minne berättade Lisa Dahlkvist att det var i samband med matchen mot USA.

– Det är där proppen går för oss, svarade hon.

En annan av straffhjältarna, målvakt Hedvig Lindahl, intervjuades också och hon förklarade att det liksom smällde till i mobilerna och på sociala medier efter de slagit ut USA.

– Att det har varit så stort här hemma i Sverige är jättekul för oss.

Lagkaptenerna Lotta Schelin och Caroline Seger fick frågan om hur de firat silvret:

– Hårt och länge, svarade Caroline Seger som dokumenterade firandet från scenen med en mobil. Hon har under OS filmat många inslag som visats i appen Blågult inifrån.

Men det var när förbundskapten Pia Sundhage stegade fram till Filip Stiller som det största vrålet bröt ut. Ett vrål som steg ytterligare när Filip Stiller frågade publiken om de ville höra Pia Sundhage sjunga. Det ville de och folk jublade när Sundhage började sjunga The Times They Are a-Changin’ av Bob Dylan.

När firande var över och spelarna skulle gå av scenen ropade folk: ”Lotta vinka”, och Schelin vinkade.

Kort därefter sade hon att förlusten i finalen fortfarande svider en del.

– Det är klart att jag är jättestolt över att vi har tagit medalj. Det är alltid tungt efter en finalförlust så det får man ge lite tid, jag kommer nog att vara än mer stolt med tiden, säger Lotta Schelin till Feministiskt perspektiv i den mixade zonen bakom scenen.

– När man är så nära är det klart att det är tyngre. Man är besviken samtidigt som man är glad för vi gjorde en sådan bra match och visade att vi kunde spela fotboll och att vi presterade på topp när det gällde. Det var egentligen perfekt förutom det där med guldet, fortsätter hon.

Var det så att ni ställde om matchplanen ordentligt från semifinalen mot Brasilien?

– Pia och de andra är duktiga med de taktiska detaljerna, inför varje match går vi igenom det noga och vet vad som krävs av oss. Varje match är en ny match så det är klart att det finns en del förändringar, men i slutändan var det nog vi som också ville, att vi skulle göra det.

Lisa Dahlkvist i segergest.

Vinka Lotta, ropade publiken till Schelin.

Nilla Fischer spelade gitarr.

I OS-finalen som Sverige alltså förlorade med 1-2 mot Tyskland var det Stina Blackstenius som stod för det svenska målet. Stina Blackstenius som bara för ett drygt år sedan blev ett namn på mångas läppar när hon var en av nyckelspelarna som förde Sverige till ett guld i U19-EM i Israel.

Hur är det att göra en sådan resa på så kort tid?

– Det är två stora händelser i mitt liv på bara ett år. Det är fantastiskt kul att få uppleva det här och med de här tjejerna. Det är hur kul som helst.

Har du kunnat smälta att du gjorde mål i en OS-final och dessutom är den yngsta någonsin att göra det?

– Det känns stort och väldigt roligt att få göra mål i en så viktig match och i en så stor match som det var. Lite tråkigt tyvärr att det inte ledde till något just det målet, men så klart är det jättekul.

Du gjorde mål i både matchen mot USA och i finalen, efter att ha blivit framspelad satte du bollen kallt i mål. Hur håller du lugnet i en sådan stund?

– Jag hinner inte tänka så mycket, det blir ganska mycket på känsla. Det går så himla snabbt – som tur är hinner man inte tänka så mycket i de situationerna.

– Det här är väldigt väldigt roligt och viktigt, ur ett historiskt perspektiv har vi inte tagit medalj tidigare på tjejsidan. Det behövs, vi spränger gränser, säger Pia Sundhage själv på frågan hur det känns nu ett par dagar efter finalen.

Olivia Schoughs glädje smittade.

”Vill ni att Pia Sundhage ska sjunga?” Ja, vrålade publiken.

Caroline Seger filmade allt och alla.

Kosovare Asllani gjorde stark comeback i landslaget i juni.

Under OS i Rio har många kommenterat att damsidan har stått för de flesta medaljerna, åtta av elva sammanlagt. Det är fler medaljer än kvinnor någonsin tagit för Sverige i ett och samma OS. Det tidigare rekordet var fem medaljer som togs i Sydney 2000. Detta trots att pengarna som går till damidrott fortfarande är avsevärt lägre än vad som går till herridrott. Skillnaderna är stora inte minst inom fotbollen där det ofta motiveras med att intresset för damfotboll är så litet. Förutom invändningen att det är svårt att bli intresserad av något som ofta inte sänds på tv visade också OS-finalen att påståendet inte stämmer: 1 829 000 tittare följde finalen i genomsnitt i fredags, som flest tittade 2 265 000 personer på matchen vilket var tittarrekord under OS i Rio.

”Går inte att luta sig tillbaka”

Det är lätt att hoppas på ett definitivt genombrott för damfotbollen och att publiken, den så kallade tolfte spelaren, nu kommer att strömma till både arenor och kräva direktsändningar från damallsvenskan. Men supportrar och damfotbollsintresserade höjer ett varningens pekfinger mot att tro att det kommer att gå av sig självt. Och förbundskapten Pia Sundhage vet bättre än att tro att framgång automatiskt föder intresse när det gäller damfotboll:

– Det behövs framgångar men det räcker inte bara med det. Marika Domanski Lyfors vann VM-silver 2003. Det var ganska länge sedan, det som krävs är att man jobbar hela tiden, hittar nästa steg, att aldrig lägga sig till ro och tro att nu är det bra, det behövs mycket mycket mer, säger hon och hänvisar till tiden som förbundskapten för USA:s fotbollslandslag:

– Jag har en kommentar från lagkapten i USA när jag var därborta, vi pratade om hur vi mår och om förutsättningar och hon sade att ”vi har kämpat oss till det här, slutar vi kämpa så går det bakåt”. Och det är min erfarenhet också, att man måste ta vara på den vinsten man får och förädla den. Prestation från idrotten, man eller kvinna, det ska inte vara någon skillnad.

Även efter hemma-EM 2013 var det många som trodde på och hoppades på genombrott men det kom på skam, kan det gå bättre nu?

– 2013 var också ett bra år. Det var underbar stämning i Sverige och i Stockholm i finalen, trots att Sverige inte spelade finalen. Men det går inte självmant, vi kan inte bara luta oss tillbaka och tro att det löser sig. Det är inget självspelande piano, man kan få en skjuts i en framgång men man måste också ha en strategi för hur det ska bli bättre för, i mitt fall då, fotbollsspelare som är tjejer.

Du sjöng The Times They Are a-Changin’, vad är det för tider du ser som förändras just nu?

– Det är många tider som förändras, hela samhället. Men från ett fotbollsperspektiv är det det faktum att vi inte tagit medalj tidigare och nu hade vi bestämt oss att det här ska bli bra. Med tanke på att VM inte gick så bra förra året så ska vi göra det det här året.

– En medalj är viktig för alla killar och tjejer, de som står däruppe vet att de är förebilder. Och jag tycker att vi har väldigt bra tjejer som förebilder, som är ambassadörer inte bara för fotboll, damfotboll, utan för kvinnor. Lyssna på varje intervju, det är bra saker som sägs. Återigen tänk tillbaka, vi tar mer plats och vi kräver mer plats och det är väldigt roligt.

Stina Blackstenius, kall i avsluten och yngsta någonsin att göra mål i en OS-final.

Pia Sundhage tog OS-guld med USA 2008 och 2012 och nu silver.

Lotta Schelin håller i silvermedaljen som är Sveriges första i OS-fotbollen.

Från ”modefluga” till folkrörelse

På scenen i Kungsträdgården talade Pia Sundhage om det som under detta OS blivit känt för en bredare publik – om att när hon började spela fotboll så blev hon tvungen att kalla sig Pelle för att få spela. I boken Damelvan skriver journalisten Jennifer Wegerup att det inte fanns några flicklag i trakten i Ulricehamn där Pia Sundhage växte upp. Tränaren för pojklaget, Kent-Olof Johansson, frågade om hon ville träna med dem. ”Men vi måste låtsas att du är kille, annars får du inte vara med, så är reglerna. Vi kallar dig för Pelle.” Därefter tränade Pia Sundhage i tre år med Marbäcks IF åren 1967-1970. Det är den historiska kontexten som också sätter ljus på det stora som just har hänt.

– När vi började sade man att damfotbollen är en modefluga, så sade man på 1970-talet. Sedan växte det till en folkrörelse, säger hon och just åren mellan 1968 till 1972 växte också antalet damspelare från några hundra till närmare 10 000. Förra året var nästan 88 000 kvinnor över femton år registrerade som fotbollsspelare i Sverige.

Pia Sundhage menar dock att för att idrotten ska bli jämställd krävs det att samhället i stort går i den riktningen.

– Det är en samhällsfråga. Ska man få någon jämställdhet kan det inte bara ske inom idrotten utan det måste ske i hela samhället för idrotten avspeglar samhället. Till syvende och sist handlar det om vad politiker gör och lyfter fram. Fotboll kan göra sitt. Vi måste hjälpas åt annars går det långsamt eller till och med bakåt.

Hur känner du över silvermedaljen i dag?

– Jag tror jag har det lättast av allihopa att känna att det här är en vinst, för jag har finalen 2011 med USA i minne, där vi förlorade mot Japan på straffar men vi spelade bra fotboll. Jag påminner mig om att fotboll är mer än en 2-1-vinst och vi spelade bra fotboll, om publikens stöd här i Sverige och det här välkomnandet. Då är man vinnare. Då är det guldkänsla.