Birgit Lindberg är svag för basister och Bill Evans, men mer skeptisk till frijazz och gitarrister. Ändå teamade hon upp med den gitarrspelande Anders Färdal för cirka tolv år sedan, han som i sin tur var rädd att få en ”pianotant” på halsen. Nu släpper de en skiva, den femte i ordningen för Birgit Lindberg som återupptog sin musikkarriär på allvar när de flesta andra blir pensionärer.
Kärlek vid första ackordet
En ruggig januarikväll är anrika jazzklubben Fasching i Stockholm en perfekt tillflyktsort. Musiken som Birgit Lindberg/Anders Färdal Quartet spelar bidrar till den trivsamma stämningen lika mycket som den dämpade belysningen och vinglasens klirr. Det är releasefest för skivan Damn that cat! och Birgit Lindberg och Anders Färdal har med sig Fredrik Jonsson på bas, Daniel Fredriksson på trummor och Fredrik Lindborg gästar på tenorsax. Det är klassisk, sofistikerad och svängig jazz, med Birgits okonstlade pianospel som den röda tråden. De framför standards blandat med egna kompositioner av både Anders och Birgit, och Birgit Lindberg har fruktansvärt roligt. För henne och jazzen var det kärlek vid första ackordet.
Det skedde någon gång på 50-talet, på Nalen i Stockholm, dit Birgit lockats av några kompisar. Hon var klassiskt skolad i piano och föräldrarnas förhoppningar om att se henne bli konsertpianist gick nu i kras. Birgit flyttade hemifrån och började spela i tidens jazzkretsar där hon snart gjorde sig ett namn.
Vad var det du fastnade för tror du?
– Jag har försökt tänka på det där, jag älskar ju klassisk musik, men jag har en mycket större frihet i jazzen. Den har sina former den också, men utöver det får jag spela som jag känner, det kan du inte göra i klassisk musik, utan du följer noterna.
Var det besvärligt att vara kvinna i jazzvärlden på den tiden?
– Nej, eller ja. När man tänker bakåt så var det ibland att det inte var vad jag gjorde kanske, utan det var det att jag var kvinna som gjorde det sensationellt. Men sånt får man skita i. Alla de här manliga musikerna jag mötte, de var ju nästan genomgående respektfulla. Det fanns en och annan skitstövel, men såna föll ju bort på nåt sätt, när de uppträdde illa. De menade på att man inte kunde spela jazz, förstår du.
Hoppade av – födde nio barn
Sedan förhöll det sig emellertid så, att det blev en väldigt lång paus för Birgit Lindberg.
– Jag hade haft lite tankar, kanske inte på att sluta, men jag ville ha nåt annat liv också. Att leva musikerlivet med full rulle på nätterna och sova på dagarna, jag är ju fostrad med helt andra värderingar, det låg väl där och gnagde. Och så längtade jag efter barn, så ohyggligt. Så när jag var uppe i Lycksele och hälsade på en väninna mötte jag en man. Och blev kvar. Hoppade av turnén och alltihopa. Det kanske inte var så genomtänkt, men... då fick jag ju en annan sorts liv.
Birgits barnlängtan var ingen underdrift, äktenskapet resulterade i hela nio barn. Saknaden efter musiken rådde hon bot genom att utbilda sig till musiklärare, och hon hittade ibland tillfällen att spela ute på.
– Jag satt och spelade till nån mannekänguppvisning, såna konstiga grejer. Det var ju ingenting som utvecklade en. Men så kom jag genom amatörtävlingar i kontakt med några flickor som sjöng jazz, och på så sätt blev jag involverad med några musiker från Umeå, så då blev ju livet bättre. Och så trivdes jag väldigt bra som musiklärare.
Men under 30 år var Birgit inte ”ute i svängen”, fram till dess att Anders Färdal dök upp i Umeå.
– Jag blev tillfrågad om att vara med på ett projekt, och jag sa att det är jag gärna. Sen sa de att det fanns en gitarrist som är jättebra. Inga jävla gitarrister! sa jag. Det blir ju sån krock i ackordsanalyser och sånt. Och han hade åkt upp och fick höra på flygplatsen att jag fanns, och han tolkade det som en gammal käring som undervisade i piano, ja, du förstår. Och så möttes vi och... ja, jag blev frälst. Och jag tänkte att det här kan jag ju inte släppa. Så jag skickade honom några låtar jag gjort och han ringde upp nästan omgående och sa, det här är så bra, det måste vi spela in. På den vägen är det.
När Anders Färdal dyker upp mot slutet av intervjun bekräftar han storyn.
– Jag trodde det var en pianotant som bara satt hemma och spelade, och inte skulle kunna samarbeta... Men efter åtta takter, vilken lättnad! Vi tänker på samma sätt när det gäller harmonier och melodier.
Jag frågar om Birgits låtskrivande.
Hur började det?
– Jag var utless! Det var en sån konstig regnig sommar och barnen hade blivit hyfsat stora. Jag satt där själv och så började jag pröva. Då kände jag mig inte så bekväm, utan jag blev osäker. Men det höll. En låt skrev jag efter att vi hade varit i Skellefteå och spelat med några andra musiker. Jag var så trött och låg där på soffan, och plötsligt får jag en hel melodi i huvet. En annan kom när jag var ute och gick, för jag hade ont i ryggen. Den gnolade jag på hela kilometrarna jag gick, för att testa.
Och titellåten till den nya skivan, fick vi veta under konserten, inspirerades av en tavla föreställande ”en katt som var, ja, dyngrak”. Trötthet eller ryggont hindrar heller inte Birgit Lindberg från att längta till varje spelning, som gott kunde vara fler. Det är svårare att vara jazzmusiker idag än på 60-talet tycker hon.
Om det då var mycket fokus på att du var kvinna, upplever du att det nu är mycket fokus på din ålder?
– Det har de ingenting för, slår Birgit Lindberg fast. Jag för en evig kamp, det har jag alltid gjort. Och det är inte för att jag blivit gammal, jag var gammal redan när jag var ung, och nu är jag ung fast jag är gammal.
Åldersfascismen går genom hela livet
Åldersfascism drabbar inte bara äldre menar Birgit, utan det gäller hela livet.
– Alltså, sexåringar ska bara vara ihop med sexåringar, ska du komma in på nån krog ska du vara 18. Allting är en del av det. De unga känner inte de gamla. Jag ser till att umgås med unga människor. Det är ju de som jag har något gemensamt med. Men andra gamla, rädsla kanske, jag vet inte. Jag tycker det är hemskt. Och det finns ju inte ett reportage där det inte står en ålder, en siffra, det är ju bara så. Det är sorgligt.
Hur är det i musik- och jazzvärlden tycker du?
– Jag kan ju bara utgå från mig själv och jag har det jättebra, med andra musiker är det inga problem med att jag skulle vara så mycket äldre, aldrig någonsin.
Jag kan tänka mig att folk, nu vet jag inte exakt hur gammal du var när du spelade in den första skivan där, men över 60 i alla fall...? försöker jag. Jag märker att Birgit inte har för avsikt att upplysa mig så mycket närmre om det.
– Ja... omkring där, säger hon och ser lite bakslug ut.
Ja, de flesta kanske tänker att nu är min karriär över, man närmar sig pensionen?
– Ja, men det är den grejen, plötsligt är vi den här siffran och den bestämmer. Ibland säger folk, åh, håller du på... en del säger det positivt, håller du på än? Ja, det är ju bra. Men så finns det andra, jag vet inte om de är avundsjuka? Jag har börjat tänka på det, att de inte får ut nånting av sin äldretid. Det var någon som frågade, speeelar du än, så här giftigt... Då sa jag bara, tycker du jag ska dö då?! Det är klart, många tror att det här är ett glassigt liv, men det har sina sidor också. Men att få göra nåt man älskar, det är ju det. För mig är det kärleken till musiken, det betyder så mycket för mig. Så får det vara jazz eller vad du vill.
