– Håller man sig på Möllan så blir det en viss grupp människor som kommer. Vi försöker att vara på andra ställen, som här, säger Reza Sharifi. Han sitter i en stol på Rosengårdsbiblioteket och är en av anordnarna till kvällens poesiuppläsning.

Tillsammans med Ulrika Linder och Andrés Diaz Garcia bildar han poesiföreningen Littosfären.
De har varit här förut, men torsdagskvällens poesiuppläsning är den första i år och anordnas i samband med världsbokdagen på lördag.

– Ge budskap, och få tystnad, läser en av kvällens poeter från sin mobil.

Det kan sammanfatta reglerna för kvällen på biblioteket; det finns inga regler. Här blandas språk och form, långa dikter med korta och gamla människor med unga.
Till skillnad från Poetry Slam, nogräknat i minuter som läsaren har på sig och vilken rekvisita som är tillåten på scenen, så vill Littosfären skapa kvällar där poeten får göra som den själv vill.

– Min vision är inget bombastiskt, utan avskalade, enkla kvällar, säger Reza Sharifi.

Biblioteket, som ligger i ett köpcentrum i Rosengård, lockar förbipasserande att komma in. Reza Sharifi poängterar att platsen är viktig.

– Vi söker oss ditt folk bor istället för som man ofta gör, att försöka locka folk som bor här någon annanstans.

Rute Brazil Dos Santos.

Flera personer skriver upp sig på en lista för att få läsa upp sina dikter och en text vid namn ”Tjockisar – förena er!” lockar publiken till applåder. En tjej från Staffanstorp läser sina engelska texter ur ett häfte, en annan man läser några rader av poeten Hafez på persiska.
Rute Brazil Dos Santos sätter på sången ”A Rosa De Hiroshima” och läser samtidigt upp den portugisiska texten.
Men först upp på scenen är Reza Sharifi själv. Någon i trion från Littosfären brukar alltid inleda kvällarna, vara ”offerpoet”, som Reza Sharifi beskriver det som, för att andra ska våga sig upp.

– Och jag fick aldrig berätta för dig alla de orden jag ville berätta om, läser han ur sin anteckningsbok.

För honom personligen är skrivandet en form av terapi. Han beskriver med ett leende poesin som att han ”vill kunna måla men kan inte det, så då skriver jag istället om att kunna måla”.
När han inte skriver poesi jobbar han på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn, och att just ungdomar ska kunna ta del av poesin är viktigt för honom. Han hoppas att de avskalade kvällarna gör poesin mer tillgänglig.

– När jag pratar med unga är det många som inte känner igen sig i poesi, de känner att det är för högtidligt. Men jag försöker bryta ner det. Det är viktigt, eftersom språket är en sådan makt i samhället.

Reza Sharifi.

Torsdagskvällen på Rosengårdsbiblioteket lider mot sitt slut och bibliotekarierna som är där på övertid ser nöjda ut. De berättar hur mycket de uppskattar poesiaftnarna.

När poeterna är klara hörs röster diskutera nya samarbeten i framtiden.