Snart tre år har gått sedan 15-åriga Denilson Barbosa mördades när han var ute och fiskade med två andra pojkar från guaraní-kaiowá-stammen. Mordet är fortfarande inte uppklarat. Denilson är bara ett av många offer för markkonflikterna i den brasilianska delstaten Mato Grosso do Sul.

Patricia Lorenzoni visade bilder från en kampanj för internationell bojkott av agroindustriella jordbruksprodukter från sagda delstat. Kampanjen lanserades i oktober förra året. Bakom den står ett hundratal brasilianska urfolks-, kvinno- och miljöorganisationer, fackföreningar samt kyrkliga institutioner. Bland de anslutna märks även det brasilianska antropologsällskapet. ”Köp inte! Ät inte! Sojan från Mato Grosso do Sul innehåller blodet från urfolkens barn” är budskapet.

”Lever under stenhård belägring”

De jure har guaraní-kaiowá rätt till sitt traditionella territorium även om andra intressenter har ägarpapper. De facto begår agroindustriella investerare land grabbing för att bedriva köttdjur- och köttdjurfoderproduktion. Guaraní-kaiowá lever i en spillra av sin tidigare mark, omgärdad och kluven av boskapsinhägnader och sojafält. För att klara livhanken nödgas ofta urfolken ha daglönarjobb hos de jordexploaterande godsägarna.

– Godsägarna har egna miliser som ofta agerar med de lokala politikernas, domstolarnas och delstatspolisens direkta eller indirekta stöd, berättade Lorenzoni. Urfolken själva talar om det här som ett folkmord, ett genocid. De är inte ensamma om det. En av Brasiliens mest framstående antropologer, Eduardo Viveiros de Castro, liknar guaraní-kaiowás situation vid den som råder på Gazaremsan. Han säger att i praktiken lever de under en stenhård belägring, en ockupation.

I vissa delar av Mato Gross do Sul är mordfrekvensen närmare fem gånger högre än för landet i stort. Till det kommer självmorden. Guaraníungdomar hänger sig från träden. De vet alltför väl att det inte finns någon plats för dem. Det har förekommit att tioåringar har tagit sina egna liv. Studier visar att på varje 100 dödsfall inom urbefolkningen är 40 barn under fyra år.

Världens största köttexportör

Mato Gross du Sols huvudsakliga exportprodukt är nötkött. Sedan 1990-talet har Brasiliens köttproduktion sjudubblats, men den inhemska köttkonsumtionen har bara ökat marginellt. Brasilien är numera världens största nötköttsexportör. I Sverige marknadsförs en del av de brasilianska kokadavren som ”naturkött” för att det är naturligt för kor att beta året om.
Den näst största exportvaran är soja. Alltså inte soja till tofu och vegoburgare, utan soja till kraftfoder för boskap. Cirka 80 procent av den soja som odlas på jorden nyttjas som kraftfoder inom köttindustrin. Brasilien är världens näst största sojaexportör. Den gröda som expanderar snabbast är sockerrör, som exporteras och saluförs som ”grönt” biobränsle.
Patricia Lorenzoni konstaterade att det kan tyckas motsägelsefullt att en miljö- och människoförstörande stordrift expanderar i accelererande takt samtidigt som det talas så mycket om hållbarhet och uppförandekoder för näringslivet.

”Politiken har abdikerat”

– Just själva medvetenheten om vikten av hållbarhet, den form som denna medvetenhet tar, är ett uttryck för en ordning där politiken abdikerat inför marknadsekonomin, säger Lorenzoni. Hela den här idén om ”corporate social responsibility” och om uppförandekoder bygger ju på att hänsyn gentemot människor, djur, miljö och biologisk mångfald blir en konkurrensfördel. I stället för att kräva politiskt ansvarstagande uppifrån så individualiserar vi ansvaret till den enskilda konsumenten, som i egenskap av kund ska sätta press på företagen. Det här är någonting jag vill se som ett exempel på kapitalismens förmåga att närmast kannibalistiskt införliva varje motstånd i sitt eget funktionssätt.