Behovet av stöd och uppmärksamhet för hbtq-personers utsatthet i Bangladesh är avgörande för att rädda liv på de som hittills inte flytt landet. Hbtq-aktivisten Shakhawat Hossein är på Stockholm Pride för att sätta fokus på den häxjakt som pågår på hbtq-aktivister i Bangladesh.
– Ge röster till dem som inte har en röst. Det är det största stödet som hbtq-rörelsen kan erbjuda oss just nu, sade han på ett seminarium på Pride House.
Homosexualitet är kriminaliserad i Bangladesh enligt en kvarvarande brittisk, kolonial lagparagraf 377. Detta i kombination med restriktioner och lagar som försvårar fri- och rättigheter att bilda föreningar, leder till att hbtq-rörelsen i Bangladesh inte kan registrera sina organisationer. Detta berättar hbtq-aktivisten Shakhawat Hossein som talade vid RFSL Newcomers seminarium Asylforum – HBTQI aktivism på Pride House på Kulturhuset i Stockholm.
Det finns fyra stora hbtq-organisationer i Bangladesh. Enbart en, som arbetar mest med hivrelaterade kampanjer, är registrerad och officiell. Shakhawat Hossein har grundat ”Boys of Bangladesh” som har kring 3 000 medlemmar, och som har omkring 7 000 följare på Facebook. Hossein är i dag journalist på en engelskspråkig tidning och har arbetat med hbtq-frågor i 13 år. Han växte upp i Saudiarabien under tiden hans far arbetade där. När han återvände till Bangladesh kom han i kontakt med sekulära rörelser genom kulturaktiviteter och hans liv och åsikter förändrades. Hans närmaste familjemedlemmar och arbetskollegor vet att han är homosexuell.
Eskalerande våld
Hossein berättar att tal om sex och relaterade ämnen är tabubelagda och innebär stor stigmatisering i det bangladeshiska samhället. Detta utgör ännu ett hinder för hbtq-rörelsen som försöker vara synlig i samhället och kämpa för sina rättigheter.
– Men trots allt kämpar hbtq-personer och säger ”vi är här”. Men synlighet medför mer öppet våld mot hbtq-personer. Den senaste tiden har våldet eskalerat. Folk får sparken från sina jobb, kastas ut från sina bostäder och mördas.
Fast har allt detta en socio-ekonomisk koppling, påpekar Hossein, som menar att homosexuella från högre samhällsklasser i samhället äger resurser som gör livet lättare för dem till skillnad från de fattiga hbtq-personerna.
– De rika har sina egna privilegierade privata utrymmen, de är mindre sårbara, har egen transport, tillgång till jurister, kan muta sig fri från svåra situationer. De möter inte de utmaningar som en homosexuell med små socio-ekonomiska resurser möter.
I övrigt menar Hossein att det är svårt att tala om hbtq-rättigheter i samhället när majoriteten är fattiga och måste arbeta hårt för att överleva, få vård och mat på bordet.
Därför uppfattas frågan av allmänheten ofta som lyx, och en västerländsk fråga.
Många tvingas fly
Det eskalerade våldet mot homosexuella och oliktänkande i Bangladesh har tillfälligt tvingat Hossein att fly landet till trygghet. Men Hossein betonar att de har inga planer att söka asyl och leva ett liv i flykt.
– Asylprocessen är avhumaniserande och gör människor sårbara och är enligt min mening inget värdigt liv för en människa. Men ibland är en tvungen. Jag kan inte se mig själv i den situationen, men vem vet, jag kanske tvingas till det ändå.
Våldet mot homosexuella i Bangladesh nådde en ny nivå när Xulhaz Mannan, grundaren av Bangladesh enda hbtq-tidskrift Roopbaan mördades, närmare sagt slaktades till döds, tillsammans med hans kollega, i sin lägenhet i april i år. De var nära vänner till Hossein. Han sörjer dem och har svårt att prata om det som hände.
– Vi är fortfarande i chock och inte återhämtat oss. Mannan fick meddelanden med dödshot från religiösa extremister och staten för att stoppa en demonstration som var planerad. Han gav inte sig och mördades brutalt av al-Qaida.
Backlash för rörelsen
Efter mordet på Mannan, som var en ledarfigur inom hbtq-rörelsen i Bangladesh, gick hela rörelsen under jord av rädsla.
– Rörelsen och allt vi hade uppnått gick förlorat, över natten gick situationen 20 år tillbaka. Våldet mot hbtq-personer och sekulära figurer fortsätter än i dag, här om dagen mördade extremisterna nio personer. Hbtq-personer är lättare måltavlor. De får varken skydd av staten eller samhället.
Bangladeshs regering och lagstiftning är sekulär. Staten hyser inget stöd för extremister som mördar oliktänkande och homosexuella men samtidigt ger lagen inte heller något stöd till den som begår så kallade ”onaturliga sexhandlingar”.
– Staten förnekar hbtq-personers existens i landet. Religionen, och i det här fallet islam, har inte någon direkt koppling till situationen. Det finns en viss pluralism i bangladeshiska samhället trots att majoriteten är muslimer. Annars skulle vår hbtq-rörelse inte komma så långt som den har kommit. Det är ett land med en kvinna som premiärminister, många kvinnor vid maktpositioner, hijab är inte vanligt på gatorna, många kvinnor förvärvsarbetar. Om religion var den dominerande och avgörande faktorn, skulle vi inte ha allt detta. Men religion har en indirekt påverkan på situationen. Islam utnyttjats av politiska partier för egna intressen.
Även i denna fråga är Hossein noggrann med att nämna den socio-ekonomiska aspekten av religionens påverkan och inblandning.
– Det beror på vem som tolkar islam. Vi nu ser en växande global progressiv rörelse som erbjuder progressiva tolkningar av islam. Att använda religion i maktkamp begränsas inte till islam. Tabu kring homosexualitet är starkt bland hindumajoriteten i Indien, lika starkt i Sri Lanka och många andra länder med olika religioner. Religion är en påverkande faktor men inte den enda.
Det handlar om överlevnad
Efter morden flydde många hbtq-rättsaktivister landet. Några har dock stannat kvar men lever med ständigt hot och behöver därför stöd för att överleva.
– Vad hbtq-personer och rörelsens aktivister behöver just nu är stöd för att överleva. Vi måste anta strategier som skyddar individerna. Ekonomiskt bistånd just nu för rörelsens aktivister är meningslöst, det måste finnas aktivister att ta emot och utföra projekt. De flesta har flytt och de som är kvar kämpar för livet och för att inte förlora sitt förstånd. De måste överleva först! Vad som krävs nu är stöd för att skaffa skyddade boenden och transport, och det kräver förstås pengar och resurser.
Hossein menar att det internationella stödet är viktigt och han är kritisk mot att media har försummat bevakningen av händelseutvecklingen i Bangladesh. Men också är han kritisk mot den globala hbtq-rörelsen som väljer prioritera andra ämnen och länder.
– Den globala hbtq-rörelsen måste uppmärksamma situationen i Bangladesh. Debatten fokuserar bara på vissa länder och media bevakar bara vissa länder. Ge röster till dem som inte har en röst. Det är det största stödet som hbtq-rörelsen kan erbjuda oss just nu.
