”Konstens uppgift inte är att vara konformistisk.” Det säger Pussy Riot-medlemmen Jekaterina Samutsevitj i en intervju av Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén för Hufvudstadsbladet i december 2012. Vid tidpunkten för intervjun var Samutsevitj villkorligt frigiven efter framförandet av Jungfru Maria – Guds moder – driv bort Putin i Moskvas Frälsarekatedral. ”Man måste våga utmana, också sina egna” konkluderade hon. Det är också fullt möjligt, och i dessa dagar alltmer comme il faut, att hävda en motsatt hållning till Samutsevitjs: att konsten ska vara enande, med den uttalade avsikten att befästa den egna gruppens värderingar.

Det är snart en vecka sedan jag såg generalrepetitionen av Malin Stenbergs uppsättning av Pussy Riot – en punkbön på Dramaten. När alla skådespelare maskerade i färgglada rånarluvor i slutscenen höjde sina nävar i luften kände jag mig alldeles tom. Jag såg mig omkring i salongen och såg resten av publiken som reste sig, samlade sina tillhörigheter. Somliga log mot sitt sällskap, andra sneglade mot scenen och skådespelarna, som samlats framför scenen. Någon konstaterade att det är en ”viktig pjäs”.

Två dagar senare bänkade jag mig så åter i Målarsalen med den fasta föresatsen att förstå. Beredd att revidera – en generalrepetition är vad den är – med vad det innebär av nervositet, oklara detaljer. Allt det nämnda kan sammantaget dämpa intensiteten, koncentrationen på scen. Men föreställningarna framstod för mig nu, som publik, ungefär lika livlösa som de olika Putinvariationerna i Ulla Kassius monumentala fond – stelnade i sin gjutna form.

Således återstod det endast att konstatera det jag kände första gången: detta må vara teater, men det är inte engagerande scenkonst. Det är en dramatiserad förevisning av innehållet i en habil reportagebok om ett intressant skeende i Rysslands samtida konsthistoria parat med ett återgivande av gruppens Youtube-klipp. Vilket sätter fingret på varför det som framförs på scenen ter sig som karikatyrer och tomma gester. Föreställningens dialog bygger på Masha Gessens Ord kan krossa betong och följer i allt väsentligt dess historiebeskrivning och samhällsanalys, utan att för den skull ge en bred bild av händelserna. Inte heller tillför den en analyserande blick till det återgivna – inga sceniska element motsäger eller tillför replikerna någon kritisk dimension. Vilket gör mig misstänksam: jag förväntas känna empati och kanske även samhörighet, men jag förväntas nog inte tänka.

I parallella universum

Jag vill understryka att jag inte skriver detta lättvindigt, av ren oppositionslusta eller lättja. Jag vill också framhålla flera fina skådespelarinsatser: Hulda Lind Jóhannsdóttirs försvarsadvokat går från kärvt kedjerökande karikatyr till lakonisk förtvivlan. Rasmus Luthanders pojkslyngliga porträtt av Petja blottar outtröttligt en lika delar naiv som beräknande opportunism. Karin Bengtssons Maria pendlar mellan adrenalinstinn upprymdhet och oro att åka fast (hon är ensamstående förälder) för att sedan, under fångenskapen, framstå som helgonlik i sitt engagemang för att förbättra förhållandena för ryska interner. Också Emma Mehonic och Maia Hansson Bergqvist gör energiska porträtt, som mattas av i takt med motgångarna. Båda försvinner ut ur bilden, den ena villkorligt frigiven, den andra ur sikte i någon av den ryska fängelsearkipelagens sjukstugor.

Föreställningen igenom tycks karaktärerna röra sig i parallella universum. Var och en med en helt egen agenda, uppdelade i två läger: för eller emot. En grupp mycket unga, radikala feministiska konstnärer i samklang med sin tid (aktivism som konst, sociala medier som en självklar parallell scen, hbtq-aktivism, internationalism) mot en konservativ, korrupt, rädd och maktfullkomlig allmän- och överhet. Vankelmodig är bara Bengt CW Carlssons Stanislav, Cats far. Han vet inte vilken fot han ska stå på för att rädda en dotter som inte vill bli räddad. Rättrådig allena är den förhärdade försvarsadvokaten Violetta Volkova.

De enda karaktärer på scen som vänder sig till varandra och samtalar om filosofi och sina respektive konstpreferenser är Bonnie and Clyde-paret Petja och Nadja (Petja: ”för mig är konsten helig” Nadja: ”för mig är konsten faktisk.”). Vilket ger återklang när Nadja under rättegången understryker att de inte är Baader-Meinhofligan. Det framstår som emblematiskt för den här normativiteten i föreställningen att även de under sitt sista samtal envist talar förbi varandra. Hon om dottern och han om aktioner och skrivelser.

Lider av lösa trådar

Nadjas utseende är ett återkommande tema i Petjas uppvaktning (liksom i den mediala bilden av henne) och utgör grunden i hans försök att manipulera henne att delta i aktioner inifrån fängelset. Den till en början vilda och skarpa Nadja framstår alltmer som ett offer för hans självhävdelsebehov. Sammantaget ett heterosexuellt drama av klassiskt snitt, barnaoffret inkluderat.

Föreställningen lider av alltför många lösa trådar: vilken funktion fyller den ofullbordade framställningen av Cats och hennes pappas relation? Eller porträttet av Nadjas självupptagne far? En annan tåt som stör betänkligt är den replik som hänger kvar i luften, då försvarsadvokaten Volkova tar farväl av Cat ”Vi tycks alltid gå åt olika håll”. Hurså alltid? Det framstår som helt obegripligt. Gemensamt för de här exemplen är att de alla rymmer psykologiserande undertoner.

Är det här månne, som det komplexa svaret på Varför Pussy Riot, aka det feministiska upproret, står att finna? Mellan den narcissistiske fadern, den självutplånande fadern och den frånvarande modern? Så långt går inte föreställningen (dessa trådar är som sagt lösa), men det ligger tyvärr nära till hands att irra iväg i de banorna: allt som framförs på scen spelar ju som bekant roll för mig som betraktare. Och det är, tråkigt nog precis så som tankebanorna går i Gessens bok, vilket kanske är förklarligt i en reportagebok (det psykologiserande), men inte desto mindre grumligt och oprecist.

Klart som korvspad

Ett viktigt element i uppsättningen är den kolossartade fondreliefen – inspirerad av en skulpturgrupp av konstnärerna Orlov, Rabinovitj och Slonim i Moskvas tunnelbana. I föreställningens fond syns partisaner – alla med Putins ansikte. En av de sittande figurerna håller i ett ryskt kors. Det är framför denna som punkbönen framförs (i verkligheten framfördes den på två platser: i Frälsarkatedralen, samt i en närliggande kyrka i närheten), liksom hela föreställningen. I första delen klättrar aktivisterna dansande på figurerna, juckar mot dem. I andra delen låses de tre medlemmarna ur Pussy Riot in i förhörsburen som kommer ur fonden. Också den alltmer berusade rättegångsdomaren tycks sprungen ur reliefen. Efter rättegången dväljs Nadja och Maria in i fonden. I den tredje delen sitter Nadja och Maria fjättrade vid de symaskiner som till ljudet av hundratals symaskiner fälls ur fonden. I sista scenen klättrar de maskerade aktivisterna återigen upp på reliefen och trär huvor över ett par av figurerna. Det som utspelas är alltså en kamp med och kring denna koloss. Mot fondens enhetliga, stelnade, monokroma putinvariationer står aktivisternas olikformiga kroppar, rörliga, klädda i klara färger. Det är klart som korvspad vilken sida vi förväntas vilja identifiera oss med.

Där Pussy Riots aktioner var effektiva hemmabyggen med ett klart och tydligt budskap i en komplex postsovjetisk verklighet stolpar sig teaterföreställningen om dessa aktivister fram till att bli mest en trivialitet. Den sociala verklighet som den transmediala punkexplosionen Pussy Riot är sprungen ur framstår för en som inte är insatt och inte vill hänfalla åt ryssförakt som obegriplig från början till slut. Men som tur är så finns ju internet.
Det är inte de enskilda delarna som inte fungerar, utan summan av delarna som inte går ihop. Det räcker inte att stryka en omtalad förlaga medhårs. Eller, vilket också är fallet här, sympatisera med huvudpersonernas uppsåt. Föreställningen behöver en egen blick, en egen riktning. Lite vanvördighet och analys, tack.

Sedan är det nog på sin plats att nämna att aktionsgruppen Pussy Riots konstsyn aldrig skulle tillåta dem att ställa sig på Dramatens scen, annat än möjligen för att basha en föreställning som för dem framstod som förljugen, eller helt enkelt icke-radikal. Pussy Riots konstaktioner är skitiga, icke-konformistiska, normkritiska på längden och tvären. Det är mer än vad jag kan säga om den här föreställningen, oavsett dess förmodat goda avsikter. Vilket röjer att Dramaten behöver Pussy Riot mer än Pussy Riot behöver Dramaten.