”Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället.” Det skriver Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist från föreningen Rung (resande, ung, ny och gammal) som vill ha en offentlig ursäkt och att nedtystandet upphör.
Mellan åren 1920 och 1995 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem i Sverige. Många av dessa tillhörde resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli dugliga medborgare.
Nu har både Ersättningsnämnden, som betalade ut ersättning till omhändertagna barn som vanvårdats, och Kommissionen mot antiziganism avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och går inte längre att kontakta. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande Kraftsamling mot antiziganism (SOU 2016:44)till regeringen.
Ingen av dessa instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna på etniska grunder. Att man genom sterilisering av vuxna och omhändertagande av barn försökte begå ett folkmord på resandefolket är det ingen som tagit hänsyn till eller lagt fokus på.
En av undertecknarna till den här artikeln, Kurt Magnusson, tillhör resandefolket och blev omhändertagen som fyraåring. Hans bild är klar: Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ”ras”, vi var ”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i ”Vitboken” trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota resandefolket.
I Vitboken, Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (Ds 2014:8), nämns omhändertagandet av resandebarnen som ett led i ett försök till utrotning endast i förbifarten. Vitboken är en bok som ska belysa de övergrepp och kränkningar av resandefolket och romer som skedde under 1900-talet, en bok som ska användas i skolorna, men utredarna lägger ingen vikt vid frågan om de omhändertagna resandebarnen utan där tas detta försök till utrotning endast upp som en parentes.
Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade.
Alla barn som omhändertogs av myndigheten mellan åren 1920 och 1995 har fått en ursäkt av staten och ungefär hälften har även fått ersättning. Men varken Ersättningsnämnden eller Kommissionen mot antiziganism har haft utrotningen av resandefolket eller omhändertagandet av resandebarnen som en prioriterad fråga, trots att det uppenbart handlat om ras och eliminering.
Det handlar inte om pengar, utan det handlar om ett erkännande om att det som gjordes mot alla de resandebarn som omhändertogs var fel. Det handlar om att man aldrig får blunda för det faktum att svenska staten använde ras som grund för steriliseringar och omhändertagande av barn.
Resandebarnen bör få en offentlig ursäkt för den behandling som de fick utstå. Dessutom måste man skriva in behandlingen av resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det bör man inte komma undan med att tiga ihjäl.
