Vi möttes en sommar för 16 år sedan och flörtade på avstånd. Landslaget hängde i Sydney och floppade i OS, jag satt i en minst sagt sliten hörnsoffa i familjehemmet på den sörmländska landsbygden. Jag föll, trots resultaten som gick emot landslaget, lite mer för var sekund.

Året efter åkte landslaget till Tyskland och vann EM-silver och jag och hängde i samma slitna soffa som året innan. Jag brukar säga att det var där vi förlovade oss, landslaget och jag. Fortfarande nyförälskade men tillräckligt nyktra för att inse att vi faktiskt hade en framtid tillsammans.

Det tog två år att planera bröllopet, men jösses vilken fest det blev. Alla var där – Victoria Sandell Svensson, Hanna Ljungberg, Malin Moström och Therese Sjögran. Även om det var tårar som följde efter den historiska finalen så var det vi. Och skulle så förbli. För alltid.

Jag tror fortfarande på det. För mig är varken giftemål eller kärleken till ett fotbollslag något man tar lättvindigt på – men DET lär ni ju ha fattat vid det här laget. Men det krävs många, långa, svåra timmar av parterapi för att vi ska kunna reda ut detta. Det krävs ganska mycket för att vi ska kunna vara lyckliga tillsammans igen.

Nej – Sverige är inte utslagna ut OS. Man lever och kan tekniskt sett fortfarande vinna guldet i denna turnering. 0-0 mot Kina i den sista gruppspelsmatchen räckte gott och väl. Sverige lever, men det är i stort sätt det enda positiva vi tar med oss ur detta gruppspel. Det och Fridolina Rolfös genombrott på den internationella scenen.

Annars? Ganska så lite att hurra över.

Landslaget har förändrats så mycket det senaste åren att jag undrar om det kan räknas som äktenskapsbrott?

Jag tror inte på landslaget längre, och stundom undrar jag om de ens tror på sig själva. Om spelarna tror på Pia Sundhage och om Sundhage tror på det hon gör?

Passningarna går fel. Löpningarna kommer inte. Tempot är på tok för lågt. Glöden saknas och viljan syns i alla fall inte genom tv-rutan. Sundhage fortsätter att byta i backlinjen inför varje match, vilket ger en försvarslinje som aldrig får möjligheten att bli samspelt.

I matchen mot Kina är det till viss del förståligt att briljansen inte finns där. För vad kan man egentligen förvänta sig när grupptreor går vidare och lagen kan spela på andra resultat? I natt syntes det lång väg att både Kina och Sverige var mer eller mindre klara för kvarten. Oavgjort gynnar dem båda – och då är det lätt att bevaka det resultatet i stället för att jaga ett mål man egentligen inte behöver med risken att släppa in ett som kan skjuta bort en från vidare spel i turneringen.

Men inte desto mindre talande var det att Sverige i vissa stunder förde matchen mot Kina – i de stunder där matchen tappade tempo och intensitet.

Det förvånar mig hur så pass bra fotbollsspelare kan bli så kollektivt dåliga när det är dags för mästerskap. De svenska fotbollsspelarna är inga dåliga fotbollsspelare. De är elitspelare som får betalt för att spela fotboll, de kan spela fotboll – baklänges i sömnen och med en hand knuten bakom ryggen. De är proffs som ägnat hela livet åt det de älskar mest. Men landslaget gör spelarna sämre än de är.

Det är nu spelare som Caroline Seger (som för övrigt var en av de bästa blågula spelarna på planen igår mot Kina), Lotta Schelin, Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer ska vara som bäst – åldersmässigt.

Det är nu Sundhage ska ha satt sin prägel på laget och skörda den frukt hon odlat. Och det är just precis det hon gör nu. Pia Sundhages landslag är inte bättre än såhär. Det har de visat gång på gång på gång.

Så – hur går vi vidare? Well, vi hoppas på ett mirakel i kvartsfinalen mot USA. Vi hoppas att landslaget är beredd att jobba på relationen som firar 16 år i dagarna. Vi hoppas att det växer mer frukt på trädet än vad ögat kunnat se. Vi ber för att skickliga fotbollspelare äntligen ska vara skickliga tillsammans.

Skulle Sundhages landslag – mot alla odds – slå USA kan vi se det som den första av de många, långa, jobbiga terapistunder vi har framför oss.