”Ett landslag att beundra, ett landslag att hylla, ett landslag att minnas. Under OS förändrades Pia Sundhages landslag. På köpet vann de en första, historisk OS-medalj - ett silver med smak av guld. Ge oss några veckor så är det där vi kommer att landa.” Det skriver sportjournalisten och Alva Nilsson vars hjärta ännu värker efter finalförlusten mot Tyskland.
Låt oss börja där. I silvret. I den bittra finalförlusten mot Tyskland.
Av någon märklig anledning bytte Pia Sundhage taktik inför avspark i finalen mot antagonisten Tyskland. Sundhages landslag ställdes mot Silvia Neids. Och Neid vann den taktiska matchen. Tyskland punkterade den svenska bussen. Det gav större luckor i försvaret. Luckor som Europamästarna utnyttjade. Ett skott utifrån innebar 1-0. Ett självmål 2-0 och även om Stina Blackstenius – vilken talang hon är, vilken lirare hon är på väg att utvecklas till, vilken stjärna hon kommer att bli – reducerade så var Sverige inte riktigt nära att vinna matchen. Vissa pratar om otur, andra om att Sverige skapade chanser och kunde kvitterat.
Ja. Men nej. Genom att flytta bussen, hoppa upp i positionerna och släppa in två bollar fallerade Sveriges framgångsrika taktik – den som tagit dem till en OS-final. I stället för att stressa blev Sverige stressade, slarvade i passningsspelet och tycktes inte ha en bättre plan än ”få bollen” på mål när man väl anföll. Vilket påverkade avsluten. Och även om matchen var både spelmässigt och resultatmässigt nästan helt jämn så var Sverige inte riktigt nära att vinna.
Efter att ytterligare en förlust mot Tyskland var ett faktum sjönk besvikna svenskor ner i gräset och tårar rann över hopsjunkna kinder. Det var en förlust, en av de värsta i spelarnas karriärer. En av de bittraste i svensk damfotboll historia. Det gör ont. Det måste få göra ont. Man vann ett OS-silver, men det silvret vanns mot Brasilen. Guldet förlorades mot Tyskland.
Och kanske är det petitesser i sammanhanget, men jag blir mäkta irriterad på större medier som hade tävling i vem som kunde soppa undan finalförlusten snabbast. ”Gråt inte!” skrek en löpsedel dagen efter finalförlusten. ”Var inte ledsna, ni vann ett silver” sa någon tweet.
Men dessa spelare har just förlorat den största fotbollsmatch de kommer att spela. Jag hade fått spader och slutat jobba damfotboll på studs om spelarna varit nöjda med motiveringen att de faktiskt vunnit ett silver. Det gör ont. Det ska göra ont. I mitt bröst värker det fortfarande och jag kan erkänna hjärtesorgen utan att ignorera den fantastiska bedrift som Pia Sundhages landslag stått för.
För förvandlingen vi fick ta del av, på avstånd genom såväl OS-kval som huvudturneringen, var i det närmaste magisk. På en vecka gick det här landslaget från utskällda och uträknade (räkna in mig här, det är ok – jag vet vad jag skrev efter Kinamatchen och varför) till att försvara sig in i svenska folkets hjärta.
Det är alltid fint att se. När damlandslaget klampar in i folks hjärtan. Den här gången tog de några bestämda kliv bakåt, för att flytta fram positionerna. Och det resulterade i en historisk medalj.
Så, vad händer nu?
Inget, är jag rädd för. Det definitiva spelet kan inte vara Sveriges nya identitet. Det som tog Sundhages landslag till en OS-final får inte vara mer än en nödlösning som lyckades bättre än någon kunde förutse. Då är vi ute på hal is.
Och det är därför framtiden inte stavas Sundhage. Men det här är en annan historia som får berättas en annan gång.
Innan dess ska blågula hjältar, som landade i, och hyllades av, Sverige igår ta klivet tillbaka in i vardagen. Lotta Schelin ska spela in sig i Rosengård. Lisa Dahlkvist ska slå straffar i Örebro och Stina Blackstenius ska fortsätta utvecklas i vardagsmiljön i Linköping. Och vi ska titta på. Och långsamt smälta ett förlorat guld, glädjas åt ett vunnet silver och le åt ett landslag som tog flera kliv framåt – in i folks hjärtan – genom att backa.
