”Det skulle inte kunna hända. Och om jag inte hade sett det med egna ögon, om inte jag – och en hel fotbollsvärld med mig – hade bevittnat detta skulle jag aldrig tro på det. Men Sverige är i OS-final. Utskällda, uträknade Sverige ska slåss om guldet i de olympiska spelet i Rio.” Sportjournalisten och damfotbollsexperten Alva Nilsson om det magiska och mirakulösa i Brasilien.
Efter ett miserabelt och katastrofalt VM gav vi upp. Vi damfotbollsfantaster. Vissa av oss journalister. Andra supportrar sedan flera år tillbaka. En tredje del tyckare på Twitter (vissa av oss kvalar väl in på alla punkter?). Vi hade gett upp. Med en kollektiv suck dömde vi ut Pia Sundhages landslag. Spelet utvecklades ju inte. Man kryssade sig igenom VM i Kanada förra sommaren. Förlorade mot Tyskland i kvarten.
Visade en hel värld att man inte lägre hörde hemma bland de bästa, visade svenska supportrarna att utvecklingen gick bakåt snarare än framåt. Försvaret fallerade. Lotta Schelin lyckades inte näta. Lisa Dahlkvist var i en formsvacka som varat i flera år och Caroline Seger ledde inte laget. Nilla Fischer gick från att vara världsklass till att få kramp 70 minuter in i en match. Hedvig Lindahl såg osäker ut. Och Pia Sundhage? Hon visste nästan inte ens hur man la upp en matchplan.
Ett år senare ska samma gäng, samma landslag, samma utskällda grupp spela OS-final i fotbollens hemland Brasilien. Om ni inte förstår hur osannolikt och magiskt detta är kan ni sluta läsa nu. För jag lär inte kunna förklara det bättre.
I denna stund är jag inte klokare än någon hobbytittare, trots att jag följt de här spelarna sedan de drog på sig landslagströjan för första gången. Jag har följt det här laget sedan de tog sina första stapplande steg under Thomas Dennerbys ledning och jag har följt det här laget sedan Pia Sundhage började forma det.
Och jag kan ändå inte förklara vad som händer.
Jag vet inte mer än att jag, efter kvalet till OS (fatta att detta laget presterade så pass dåligt i VM att de missade att ta den vägen till OS, utan i stället tvingades kvalspela för att nå turneringen i Rio) konstaterade att de hade blivit cyniska och lärt sig prestera det som behövs – inte försöka och misslyckas med det man vill.
Men att det skulle leda hit? Att de skulle kunna göra det i en semifinal mot Brasilien, Martas Brasilien, det vågade jag aldrig ens hoppas på.
Att Lisa Dahlkvist kommit ut formsvackan är fint, att Nilla Fischer presterar som en världsback är beundransvärt och att Pia Sundhage äntligen blivit profet i sitt hemland är lite magiskt. Men den största resan har Hedvig Lindahl gjort.
Just det, Sverige spelar OS-final för att de vann mot Brasilien på straffar, precis som de besegrade USA från elva meter – det känns ändå viktigt att nämna i sammanhanget. Och i målet, som den stora hjälten, hittar vi Hedvig Lindahl. Utskällda och ifrågasatta Hedvig Lindahl.
Jag pratar med Lindahl då och då. Inte så att jag vet vad som försiggår i hennes hjärna, men så pass att jag stundom vet vad hon tänker när bollarna studsar åt fel håll.
Och jag unnar henne detta. Av alla blågula fotbollsspelare som tagit sig till OS-final är det Lindahl jag unnar detta mest.
Hon och det svenska kollektivförsvaret har chockat världen. Och allt jag kan göra är att önska dem lycka till i finalen (som spelas på fredag) för jag kan inte förklara detta. Men jag hoppas att detta fotbollsmirakel har 120 minuter kvar i sig. Jag hoppas att det här landslaget har det. För detta är magiskt. Detta är galet. Det här händer inte, och därför har det hänt – och därför kanske det kan hända igen?
