I morgon onsdag börjar Paralympics i Rio. Omkring 4 300 idrottare från 160 olika länder kommer att delta och tävla i 22 olika sporter, varav två är nya för i år: Kanot och triathlon. Andelen kvinnor har ökat med drygt nio procent från London 2012 och utgör nu 1 650 tävlanden. Här kan du läsa mer om tre av dem: Svenska Shahrzad Kiavash som tävlar i triathlon och Nicolina Pernheim som tävlar i judo, och Zahra Nemati från Iran som tävlar i bågskytte.
På Idrottsgalan i januari i år var det många som berördes starkt av prisutdelaren Shahrzad Kiavash berättelse. På scenen berättade hon då om hur hon för några år sedan blivit tvungen att amputera båda sina underben då hon drabbades av en allvarlig blodförgiftning och var nära att dö. Hon blev, beskrev hon, en skugga av sitt forna jag, tills dess att hon började med triathlon, en idrott som handlar om uthållighet och styrka och som inbegriper simning, cykling och löpning i rullstol.
Triathlonträningen blev en väg tillbaka och för ett år sedan, bara tre år efter den dubbla amputationen, tävlade hon i triathlon för första gången. Nu ska hon tävla i Paralympics i Rio. Hon har haft kort tid på sig för förberedelserna – det blev klart att hon skulle få åka först efter det att Internationella paralympiska kommittén (IPC) för en månad sedan beslutade att Ryssland inte skulle få delta efter avslöjanden om omfattande och systematisk dopning bland ryska idrottare. Men i måndags begav hon sig mot Rio och kommer där att tävla på söndag den 11 september klockan 15.00 svensk tid. Loppet kommer att gå längs den berömda Copacabanastranden.
”Allt kan hända”
Deltagarna kommer att tävla i fyra olika klasser. I klassen PT2 som Shahrzad Kiavash tävlar i finns andra som har gjort dubbla benamputationer, under eller över knäet, men också personer som har vissa neurologiska funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer. Shahrzad Kiavash skriver på sin blogg att hon på grund av den hastiga uttagningen går in i tävlingen med lägst rankingpoäng. Hon menar att det dock inte behöver säga något om slutresultatet samt att hon och hennes tränare åker dit för att lära: ”Men det är triathlon och allt kan hända. Min och vår målsättning är att vara på plats, se och lära så mycket vi bara kan och att se till att jag har alla förutsättningar till att göra mitt allra starkaste lopp någonsin. Vi ska också göra vårt allra yttersta för att representera Sverige på bästa sätt.”
Hon förklarar också att de tävlande kommer att starta i vattnet med en hand på en ponton tills dess att startsignalen går och att lårbensamputerade oftast får hjälp av funktionärer att ta sig upp och för att ta sig till en stol där de kan sätta på sig sina proteser innan cyklingen tar vid. Det är dock den enda gången tävlanden i PT2-klassen får assistans av funktionärer. Hon skriver också att hennes största utmaning har varit simningen: ”Det är inte för att jag är en dålig simmare men jag går in med mycket anspänning och mycket nerver. Hjärtat klappar och huvudet går i minst 150 knyck.”
Viljan att prestera på topp
En annan av de svenska idrottarna som kommer att tävla i Paralympics är judokan Nicolina Pernheim som Feministiskt perspektiv följde under det som räknas som inofficiella världsmästerskapet för synskadade förra året, World Games for the Blind, som hölls i Sydkorea. Nu ska hon tävla i Paralympics, judo har funnits med som sport i Paralympics sedan Seoul 1988 och i år kommer det att finnas sex olika viktklasser för kvinnor. Nicolina Pernheim kommer att tävla i 63-kilosklassen, och på fredag kommer hon att först kvala och om hon går vidare, senare samma dag tävla om medaljer i antingen bronsmatch eller finalmatch. ”Jag känner mig i bra form även om det är några veckor kvar tills den riktiga toppningen. Men jag kan lugnt säga att jag aldrig tidigare varit i så bra form som nu och aldrig tidigare varit mer redo för en tävling! Jag vill så sjukt gärna prestera på topp i Rio och visa alla hur bra jag faktiskt är.”, skriver hon på sin blogg.
Nicolina Pernheim har just firat sin 25-årsdag, och har redan hunnit delta i två Paralympics, i Peking 2008 och i London 2012. Hon började träna redan som fyraåring och har bland annat tagit EM-guld. Judon skiljer sig inte från judo för seende, och det är seende som hon tränar med, eftersom det är inte finns så många utövare av judo för synskadade. En av hennes målsättningar – förutom att ta medalj, är att ändra på det. I presentationen av henne på Sveriges paralympiska kommittés hemsida förklarar hon sina mål:”Att bli så bra som möjligt och ta en medalj på ett Paralympics. Jag vill visa att det går att bli riktigt bra på judo även om man inte ser. Med det hoppas jag att fler synskadade och blinda barn och ungdomar vågar börja träna judo.”
Liksom i triathlon finns det olika klasser att tävla i, inom judon beroende på grad av synskada. Nioclina Pernheim är blind och tävlar därför i gruppen B1. Inför Rio har hon varit på träningsläger i både Frankrike och England, för att få möta motståndare i samma viktklass är träningslägren utomlands en viktig del. ”I England deltog vi på UK förberedande träningsläger för OS och Paralympics. Det var grymt bra träning och jag fick ut riktigt mycket av det. Det kommer bli ett till två ytterligare läger i England inför Rio och jag är så otroligt glad att jag är välkommen dit och att alla är så fruktansvärt snälla och hjälpsamma! Nu närmast väntar fortsatt hård träning i några veckor innan det lugnar ner sig lite.” skrev hon på sin blogg i slutet av juli.
Zahra Nemati är redan historisk
En annan kvinna att följa under Paralympics är Zahra Nemati, bågskytte från Iran som är historisk i det att hon som första kvinna någonsin var fanbärare när hennes lands trupp gick in under invigningen av OS i Rio i början av augusti. Och nu, bara en dryg månad senare kommer hon att tävla igen, i Paralympics – den enda idrottaren i Rio att delta i båda tävlingarna. Hon började idrotta redan som åttaåring, då med taekwondo, tog svart bälte och kom med i landslaget. Men som 18-åring var hon med om en bilolycka och blev rullstolsburen, så hon fick tänka om. Några år senare började hon med bågskytte. 2012 blev hon den enda iranska kvinnan att ta guldmedalj i Paralympics i London – ingen kvinna i Iran hade tidigare tagit i guld i vare sig OS eller Paralympics. Efter segern i London sade hon:
– Jag ville visa Irans unga, särskilt flickor, att iranska kvinnor inte är sämre än några andra och att vi till och med kan vinna Paralympics och få medaljer. Jag ville bryta stereotyper och jag är väldigt glad över att jag gjorde det.
Hon har också förklarat att det är viktigt att hon med funktionsvariation tävlar med folk som inte har det eftersom det visar alla att det är möjligt.
– Jag hoppas att det är inspirerande för alla människor med funktionsnedsättningar, att det är en glädje att se mig tävla här.
