”Diskrimineringen av muslimer i ljuset av etnisk profilering” var rubriken för en kunskapskonferens som Diskrimineringsombudsmannen (DO) arrangerade förra veckan i Stockholm.
Vid sidan av föreläsningar och paneldebatt presenterades DO:s nya analysrapport Kedjor av händelser, där muslimers anmälningar om upplevd diskriminering i Sverige har analyserats av forskaren Moa Bursell.
En av slutsatserna i rapporten, som också efterlyser fler undersökningar med intersektionalitet som utgångspunkt, är att:
”Om stora grupper av individer som inte uppfattas tillhöra den etniska majoritetsbefolkningen upplever att de exkluderas, riskerar ojämlikheter som redan finns mellan majoritetsbefolkning och minoritetsbefolkningar att förstärkas. Upplevelser av att socioekonomisk ojämlikhet beror på diskriminering riskerar också att skapa spänningar och polarisering mellan olika grupper i samhället.”
Rapporten Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering presenterades av Mia Lövheim, professor i religionssociologi. En huvudsaklig slutsats från denna rapport är att ”nästan alla artiklar som innehåller representationer av muslimer på något sätt antingen direkt eller indirekt relaterar till våld, hot eller spänningar i samhället”. Enligt analysen utgör den ”direkta rapporteringen om krig, våld och militära insatser en väldigt stor del av materialet där oftast muslimer eller grupper kopplade till islam står som förövare”. Enligt rapporten finns också en del artiklar där muslimer presenteras som ”offer för antingen andra muslimers våld, eller för hot och våld i form av islamofobi och rasism”.
Kritiska röster på konferensen
Diskriminering av människor som är eller förmodas vara muslimer är ett aktuellt och viktigt område för DO i dag, skriver myndigheten på sin hemsida. Med dessa uppmärksammade rapporter om muslimernas situation i Sverige visar DO att myndigheten arbetar för att synliggöra diskrimineringen, men kunskapskonferensen i Stockholm fick både beröm och kritik.
Under lunchpausen stod en grupp av åhörare med muslimsk bakgrund kvar i salen, många aktiva inom sociala rörelser eller representanter för organisationer och föreningar. De diskuterade konferensens upplägg och var kritiska. En av kvinnorna, som inte vill framträda med namn, sammanfattade samtalet och kritiken för Feministiskt perspektiv:
– Initiativet till dagens konferens är väldigt bra, det är vi alla överens om. Det är viktigt att en statlig myndighet lyfter frågan om den rasistiska bilden som finns av muslimer i samhället. Däremot nämns det riktiga problemet inte en enda gång under hela förmiddagen i alla fall. Vi har inte ens hört föreläsarna som presenterade rapporterna nämna islamofobin som antimuslimsk rasism. Märkligt att inte säga varifrån stereotyperna om muslimer kommer ifrån. Det nämns inte att det finns en historisk koppling och varför de föreställningarna finns.
– Islamofobin är en form av rasism, det handlar inte bara om diskriminering. Vi muslimska kvinnor resonerar så: Skulle man prata om jämställdhet utan att prata om patriarkatet? Undvika att nämna att kvinnor underordnas systematiskt? Varför går det inte att prata om hudfärg och ras när det kommer till muslimernas situation och islamofobin?
Suheer Sherif som står bredvid håller med och tycker att hennes väninnas sammanfattning av kritiken stämmer.
– Visst är det bra och positivt med sådana konferenser och vi önskar oss fler sådana. Men vi tyckte att det var märkligt att föreläsarna undvek att nämna afrofobi, islamofobi, den postkoloniala och koloniala synen på den andre. Jag hade önskat analyser och kopplingar till tidigare forskning inom kolonialismen och orientalismen, för att de fenomen som vi upplever nu är inte frikopplad från historien, utan ett resultat av historien.
Varför tror ni att man undviker att prata historiska bakgrunder?
– Jag tror att det finns alla intentioner att synliggöra problemet. Men jag kan spekulera om att det finns en rädsla hos de statliga myndigheterna att prata i termer som islamofobi. De kan anklagas för att gå ”muslimernas ärende”. Det är såna diskurser som finns i samhället i dag, säger väninnan till Sherif.
Har ni förtroende för DO?
– Ja, självklart! DO har nu även en treårig satsning för att synliggöra diskriminering mot muslimer, säger Sharif.
Sherif anser att DO som myndighet arbetar bra när den synliggör individen men samtidigt saknas ett erkännande av kollektiva erfarenheter, menar hon och väninnan:
– Det är synd att det inte går att driva civilrättsliga ärenden i Sverige.
På andra sidan av konferenssalen sitter Banafshe Hejazi. Hon förväntade sig också att konferensen skulle handla mer och tydligare om islamfobin.
– Rapporterna om de två utredningarna som tar reda på just upplevelserna av diskriminering var intressanta. Jag var på en bra konferens hos Svenska kommittén mot antisemitism igår och där var antisemitism den råda tråden. Jag förväntade mig att i dag skulle islamofobin benämnas mer, beskrivas och problematiseras.
DO bemöter kritiken
Eva Nikell, utredare på DO:s utvecklingsenhet, kommenterar kritiken med förståelse men säger till Feministiskt perspektiv:
– Den typen av frågor som feminism, islamofobi eller kolonialism, alla de ism-frågorna, ingår direkt inte i DO:s uppdrag. När vi som myndighet pratar om diskriminering, så pratar vi om diskriminering som kan ske på grund av vissa föreställningar, det vill säga fördomar, stereotyper. Den historiska bakgrunden till dessa former av diskriminering ska andra institutioner, såsom Levande historia och liknande, forska i och förklara.
Martin Mörk som är chef för DO:s processenhet, tydliggör att DO:s uppdrag handlar om att främja lika rättigheter och möjligheter samt motverka diskriminering. Mörk håller med att orsakerna till diskriminering är komplexa och ofta kopplade till historien.
– Liksom är fallet med annan rasism är negativa föreställningar om muslimer kopplade till historien en bidragande orsak till vissa vanliga former av diskriminering, men det finns också i vårt samhälle strukturella former av diskriminering som inte har en sådan tydlig koppling. Det är viktigt att inte reducera förståelsen av diskriminering till att bara handla om negativa föreställningar, även om det är en central komponent i många fall.
Mörk understryker att konferensens fokus ligger på upplevelserna av diskriminering och inte direkt orsakerna till diskriminering. Men han tillägger:
– För att DO ska kunna utföra sitt uppdrag måste myndigheten ha kunskap beträffande orsakerna. Vi måste ha förståelse för islamofobi och antisemitism för att kunna känna igen dem när de kommer till uttryck i form av diskriminering.
Detta håller Katarina Rydberg, chef för kommunikationsenheten, med om och betonar att DO:s uppdrag som myndighet handlar om att motverka diskriminering med rättsliga verktyg.
– Syftet med konferensen har varit att våra rapporter och den kunskap som tagits fram presenteras. Vi är medvetna om att ett historiskt perspektiv är viktigt, vi börjar titta på detta när det gäller samerna. Vi ser en koppling till dagens upplevelse av diskriminering med ett historiskt perspektiv i samernas situation i Sverige, men i denna kunskapskonferens var syftet att sprida aktuell kunskap om det som händer nu. Vi måste fokusera på vårt uppdrag, för att vara framgångsrika måste vi avgränsa.
