Svenska kyrkans och Göteborgs stifts besökte Rumänien för att få större kunskap kring stödarbetet i Rumänien utifrån tre perspektiv: sysselsättning, utbildning och rehabilitering. Diakonen Sara Ivarsson från Göteborgs stift är djupt kritisk till den humanitära situationen för romerna.
– Vi säger att vi respekterar FN:s deklaration om mänskliga rättigheter men många barn saknar tillgång till hälsovård, skola och mat i Europa. Det är inte ok!
En av de boplatser som den svenska delegationen besökte var Bukarests fattigaste område Ferentari.
– Där bor stadens allra fattigaste, det är oftast romer som lever i extrem fattigdom i Rumänien. I Rumänien finns det barn som tvingas leva utan riktiga hus, familjer lever på gatorna, och bygger enkla skjul som skydd för kylan.
Sara Ivarsson nämner även staden Roman i norra Rumänien, i Moldova regionen. Där bevittnade hon en misär hon sällan har sett i Europa.
– Det var bland det värsta jag har sett. Det såg ut som helvetet på jorden. 1 400 människor som tidigare avhysts från sina bostäder och boplatser, placerade i ladugårdar utan några som helst resurser. I dag bor det 900 människor i dessa ladugårdar, många av dem barn och kvinnor. Det fanns sammanlagt 12 kranar med kallvatten för 900 människor, fyra i varje ladugård. Enstaka toaletter, om jag minns rätt så är det två stycken, ingen sophämtning, ingenstans att tvätta sig. Och det var ändå fortfarande sommar. På vintern, då temperaturen kan sjunka till minus 20 grader, eldar folk allt de finner, från plast till gummidäck för att värma sig. Barn andas in de farliga ångorna.
Engagerade bröder
Mitt i den enorma fattigdomen och misären i Roman finns dock de som ställer upp och försöker förändra. Katolska franciskanerbröder, som får stöd av bland annat Svenska kyrkan, erbjuder skolundervisning och yrkesutbildning i sitt kloster. De planerar att starta ett tvätteri där kvinnorna ska få arbeta, berättar Ivarsson.
– Bröderna jobbar även mot kommunpolitikerna och kämpar allt de kan. Till exempel ser de till att barnen går i den kommunala skolan. Varje år måste de kämpa för att tvinga kommunen att skicka skolbussen till området. Varje terminstart säger kommunen att ”bussen är trasig”, medan andra områden får skolbuss! De barn som inte kan gå i den kommunala skolan, för att de är för fattiga, inte har någon vuxen som ser till att de kommer dit, eller för att de blir för mobbade får gå i brödernas egen skola.
– Barnen behöver bra kläder för att ha under skolgången, något som bröderna ordnar, men de romska barnen mobbas ändå och behandlas illa. ”De luktar illa”, säger andra barn. Det är ju inte lätt att skötta hygienen när det är fyra kallvattenkranar i varje ladugård för flera hundra.
Migrantbyarna
Soraya Post (Fi) var med delegationen under besöken. I en krönika för Feministiskt perspektiv skriver hon att: ”I migrantbyarna är husen nya och stabila. Barnen har skor på fötterna. De verkar gå i skolan. I andra byar, där romerna har stannat hemma i väntan på att någon annan ska hjälpa dem, har de fastnat i misären”. Sara Ivarsson bekräftar bilden.
– Ja, det stämmer. I Buzău, till exempel, där många romer kommer till Göteborg och tigger, kunde vi se en del hus som var nyrenoverade, de hade dörrar, glasfönster och plåttak som skyddar mot kylan. En socialarbetare som själv är rom och tolkade för oss bekräftade att de husen tillhör de som åkt för att jobba som tiggare i Sverige. Han sade att de kommer tillbaka och använder det de har tjänat för att förbättra sina liv. Skillnaden syntes klart mellan levnadsstandarden för de som åkt och de som stannat.
– Socialarbetaren tyckte förstås inte att det var en lösning på de stora problem som drabbar romerna i landet och ansåg att påtryckningarna på rumänska politiker ska öka, ”påtryckningar utifrån är viktigt”, tyckte han.
Sara Ivarsson, diakon vid Göteborgs stift, besökte romska boplatser i Rumänien. Foto: Privat
EU:s ansvar
När det gäller påtryckningar tycker Sara Ivarsson att de i huvudsak ska komma från EU. Ett viktigt problem som Ivarsson pekar på är att många romer saknar identitetshandlingar. Något som ligger till grunden för avhysningar, men också leder till att regeringen i Rumänien ofta kan hävda att dessa människor inte är deras medborgare och avsäga sig ansvar.
– Många romer saknar bevis på att de äger marken de bor på, när man ska få personbevis måste man vara skriven på en adress och bevisa att man hör hemma där. Alltså ska du helt äga marken där du bor, och kunna bevisa det med skrivna papper för att du ska kunna få ett personnummer. Detta blir alltså ett moment 22. EU har gett pengar för att staten ska ordna identitetshandlingar till romerna. Men just nu verkar mycket av pengarna gå åt till att avgöra vem som äger marken, den som bor där nu, eller någon som bott där tidigare. Det finns sådana tvister som pågått i flera år. Eftersom Rumänien är korrupt är det tänkbart att den som har mest pengar går vinnande ur målet. Då borde många romer förlora dessa mål, och har fortfarande inga identifikationspapper. Har man inga identitetshandlingar räknas man inte som medborgare i landet, och har därför inte rätt till de medborgerliga rättigheterna. Man står utanför samhället, och ingen tar ansvar för att hjälpa.
Vad kommer Svenska kyrkan att göra med rapporten efter dessa besök?
– Det blir en bok som kommer ut inför julen. Boken som utges av Verbum förlag ska förhoppningsvis hjälpa människor att förstå romernas situation. Boken är tänkt att vara en hjälp i hur man kan hjälpa.
