– Det är lika bra att jag säger det med en gång, jag är inte så förtjust i begreppet intersektionalitet. Yvonne ”Hardcore” Hirdman levde raskt upp till sitt, för kvällen, nya epitet. Mireya Echeverrìa Quezada kontrade med att problemet är att intersektionalitet används på fel sätt.

– Det är ett verktyg och ett diskussionsunderlag, men feminismen behöver kopplas till en ideologi, feminismen i sig är för bred.

Tillsammans med Ingrid Holmquist, Maria Jacobson och Lisa Palm var de en del av den feministiska ”supergrupp” som ABF bjudit in med uppdrag att förstå, och om möjligt, ena feminister över generationsgränserna. Skillnaderna var många och målen länge otydliga, men till sist skymtades ett kollektivt intresse vid horisonten.

Underordningarnas underordning?

Redan från start var skillnaderna väl synliga, Unga Feministers Lisa Palm var tydlig med att det inte går att skilja på olika maktordningar medan Yvonne Hirdman var lika tydlig med att hon ser att genusordningen som underordningarnas underordning. Maria Jacobson höll sig någonstans emellan.

– Jag kan delvis hålla med Yvonne när hon säger att genusordningen mellan kvinna och man är primär, den har haft oerhört stor betydelse för vårt formande av världen, och framflyttandet av denna maktordning har varit framgångsrikt i svensk jämställdhetspolitik. Det kallas väl strategisk essentialism, om man ska man kämpa för kvinnors löner är det smart att vara kvinna, men det är ett problem att alla inte ryms i genusordningen, för mig är upplösandet av könen en viktig kamp.

Ingrid Holmquist menade liksom Mireya Echeverrìa Quezada att intersektionalitet nog skulle betraktas mer som teori än metod men framhöll också samverkan:

– Vill vi nå en bred grupp tycker jag att vi bör jobba med flera stycken (maktordningar reds anm).

Olika kamper för olika kvinnor

Igenkännandet var det värre med, även om exempelvis Hirdman och Echeverrìa Quezada stundtals befann i samma hörn under diskussionen om olika maktordningar.

– Olika maktordningar blir en fråga om empiri, en individcentrerad fråga, vilken underordning spelar roll för mig här? sa Yvonne Hirdman.

Mireya Echeverrìa Quezada höll med och menade att eftersom alla kvinnor inte utsätts för samma slags förtryck så har de inte samma intresse av att driva samma frågor.

– En kvinna med ekonomisk trygghet ser inte saker på samma sätt som en arbetarkvinna, när det gäller RUT-avdraget till exempel, men även rasism spelar in, alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, för olika kvinnor är det största problemet olika saker, det blir olika kamper.

Lisa Palm var mer inne på att uppvisandet av olikheter leder till att fler kan rymmas inom den feministiska kampen.

– Jag förstår inte varför flera maktordningar skulle göra feminismen mer individualiserad, den blir mer inkluderande, och jag ser att den feministiska rörelsen i sig synliggör strukturer även inom den egna rörelsen som till exempel rasism, klass och genus.

Vad vill feminismen idag

Kvällens moderator, ABF:s Lena Ulrika Rudeke, undrade vad feminismen vill uppnå i dag och vilka frågor som kan formuleras som politiska krav.

– Vi vill ju befria oss från burarna man och kvinna, sa Hirdman och fortsatte: sen har vi ju invandrarkvinnorna, de verkligt förtryckta, hederskulturfrågan som ingen, inte ens Fi vill ta i.

– När har vi inte tagit i den frågan? undrade Lisa Palm, problemet är att den ofta präglas av rasistiska föreställningar, vi pratar inte om ”invandrarkvinnor”.

Mireya Echeverrìa Quezada var inne på samma spår men kom till annan slutsats.

– Man ska vara jävligt försiktig med att förväxla att inte ta tag i en politisk fråga med att inte ställa upp på en rasistisk retorik. Det krävs en djupare analys, att en viss sorts kvinnor förtrycks beror inte bara på det här, vi kämpar för utsatta grupper genom att vara försiktiga. Men feminismen måste kopplas vidare till en ideologi. Att bara se problemen löser dem inte, Fi och Unga Feminister är populära på grund av att de är breda, men det är verkningslös politik.

Då kastade Yvonne Hirdman ut nästa brandfackla, svenska statens stöd till starkt patriarkala organisationer och grupper, men fick genast svar av Maria Jacobson.

– Vi har en lång tradition av bidrag till idrottsrörelsen som är en extremt patriarkal struktur, så det finns en del att jobba med på det området, jag har egna erfarenheter av att arbetet går långsamt i den klubb jag är aktiv, men det finns en fara i att placera problemet hos de andra, men det tror jag inte heller du gör Yvonne, sa Maria Jacobson.

Lisa Palm sa att en intersektionell, feministisk ideologi gör att många känner sig välkomna och att målet, att krossa patriarkatet, inte på något sätt är otydligt. Ingrid Holmquist menade att det inte går att driva alla frågor på en gång, men att olika intressen ger olika frågor.

– Och att krossa patriarkatet är svårt, jag har ju varit med rätt länge så jag vet, sa Holmquist.

”Ni är kvar i analysen”

Men Lena Ulrika Rudeke gav sig inte, hon ville ha konkreta politiska mål och ”nu godkänns inte abstraktioner som krossa patriarkatet”. Då fann sig plötsligt hela panelen lite famlande kring vad som faktiskt är problemet idag. Maria Jacobson menade att en del av problemet var att två av dagens stora problem, klimatkrisen och flyktingkrisen, inte ger oss tid för analys.

– Vi saknar åtgärder, samtidigt som vi måste agera nu.

Har kunskapsintresset trängt ut politisk förändring? undrade Lena Ulrika Rudeke.

Nej, inte direkt menade panelen som dock behövde pushas ytterligare för att börja konkretisera.

– Vissa grupper har så låga löner att de inte går att leva på, det är en sak att försöka formera stöd för, sa Ingrid Holmquist.

– På grund av att det politiska läget är det svårt att tänka längre än en rödgrön regering som kallar sig feministisk men som vill stänga gränser, sa Lisa Palm, men vi måste jobba förebyggande, med små steg, delmål.

– Ni är kvar i analysen, hur ska målen uppnås? frågade Lena Ulrika Rudeke till en panel som med hjälp av frågor från publiken till sist började hitta något som liknade gemensamma beröringspunkter.

Då kom identitetspolitik och beröringsskräck tillbaka in i debatten. Ingrid Holmqvist menade att den andra vågens feminism var identitetspolitisk, som svar på att exempelvis trans- och rasifierad feminism anses vara identitetspolitisk och därför mindre värd.

– Det handlade ju om mig själv, samtidigt som de andra, vi andra, en större grupp, det personliga, eller det privata, är politiskt, den tanken är ju identitetspolitisk.

Yvonne Hirdman gick tillbaka till 2002 när Fadime Sahindal mördades av sin pappa och Gudrun Schyman höll tal.

– Schyman sa att genusordningen är samma här som där, men det är skillnad på svensk jämställdhetskultur och kurdisk hederskultur, sa Hirdman och fortsatte, det är tanken om att alla är lika, att det är män mot kvinnor, som har gett hela den feministiska rörelsen beröringsskräck.

Maria Jacobson höll delvis med om beröringsskräck men ansåg att problemet till stor del handlar om jämställdhetsanalysen av våld.

– Den gör att vi missar hederskultur, våld inom samkönade par, men det finns massa organisationer som jobbar mot våldet, men det kan ju vara så att vita akademikerkvinnor inte stöttat dem ordentligt.

Det senare apropå frågan om vad feministerna gör mot hedersvåld. Även Mireya Echeverrìa Quezada kunde delvis hålla med Hirdman och Jacobson.

– Självklart att patriarkatet tar sig olika uttryck på olika platser och ställen, men vi måste kunna hålla igång en anti-rasistisk tankeanalys samtidigt.

Feministisk front?

Men det var först när publiken lyfte frågan om militarisering som en enad feministisk front började skymta fram.

– Vi bör avkräva ansvar från den regering som kallar sig feministisk, när det är kvinnor som har svårast att söka asyl, rent akut, och det har idag formulerats en analys som går att använda, sa Maria Jacobson.

– Det är ju lite osexiga frågor, hur vi fördelar resurser, och militariseringen. Hur Sverige är på väg in i Nato genom att använda sig av feministisk argumentation, sa Mireya Echeverrìa Quezada.

Även Lisa Palm var övertygad om att fler, framför allt unga, behövde engagera sig i den antimilitaristiska rörelsen.

Ingrid Holmquist och Yvonne Hirdman menade båda att det var ”lite back to basics”.

– Vi behöver ta itu med frågorna vi lyfte förr igen, löner, arbetsförhållanden, 6 timmars arbetsdag kanske… istället för detta prat om att sänka löner? sa Ingrid Holmquist.

– Något inom det maskulina är sjukt, det inte kvinnor som startar krig sa Yvonne Hirdman som avslutade med en uppmaning: vi var en homogen liten nation som hade klarat oss undan andra världskriget men det är ingen naturlag – se upp! Så vi inte måste slåss för fri abort snart igen!

Lena Ulrika Rudeke modererade samtalet över generationsgränserna.