Om regeringen utgår från förslagen i sexualbrottsutredningen i sin proposition till riksdagen kan Sverige få en sexualbrottslagstiftning baserad på frivilligt deltagande. Katarina Hörlin redogör för hur samtyckesfrågan reglerats i andra länder vars erfarenheter utredningen dragit lärdomar av.
Kanada lyfts ofta fram som ett föregångsland och där definieras samtycke såhär:
”The volountary agreement of the complainant to engage in the sexual activity in question.”
Alla handlingar med sexuell innebörd som genomförs utan samtycke är sedan 1980-talet straffbara. Brottet betecknas ”sexual assault” och i samband med att denna brottsrubricering infördes togs beteckningen ”rape” bort. Att allt från ofredande till grov våldtäkt samlas under brottsrubriceringen ”sexual assault” har inneburit pedagogiska problem, bland annat att allmänheten inte verkar uppfatta brottet som särskilt allvarligt.
Andelen nedlagda polisanmälningar och ogillande domar i våldtäktsmål är hög i Kanada.
Läs mer om den kanadensiska sexaulbrottslagstiftningen.
Också i Storbritannien finns samtycke med i ländernas sexualbrottslagstiftningar. I England och Wales är lagstiftningen formulerad så att samtycket måste ges frivilligt. Det finns påtagliga skillnader mellan våldtäktsrättegångar i engelsk och svensk rätt, konstaterar sexualbrottsutredningen:
”I England och Wales bedöms våldtäktsmål normalt av en jury. Det är i de fallen juryn som ska ta ställning till om en sexuell handling har genomförts med eller utan giltigt samtycke. Beslutet behöver inte motiveras av juryn.”
Läs mer om sexualbrottslagstiftningen i England och Wales.
Skottlands sexualbrottslagstiftning krävde fram till år 2002 att ”en kvinnas vilja var besegrad med våld och att det fanns bevis om motstånd ’ända till slutet’” för att det skulle räknas som en straffbar våldtäkt, enligt SOU 2016:60.
Genom ett vägledande avgörande år 2002 ändrade Skottlands högsta domstol gällande rätt på området. Tvångsrekvisitet ersattes i och med domen med ett samtyckesrekvisit.
Vid prövningen ska det beaktas om gärningsmannen gjorde något för att försäkra sig om att samtycke förelåg och i så fall vad. Domstolen ska i varje enskilt fall göra en helhetsbedömning av om kravet på ”reasonable belief” ska anses uppfyllt. Detta är en form av då gärningsmannen måste kunna redogöra för vilka åtgärder denne vidtog för att säkerställa att samtycke förelåg.
Antalet polisanmälningar och mål om våldtäkt i domstol har fördubblats sedan lagen ändrades. Ökningen antas bero dels på att det straffbara området för våldtäkt har utökats, dels på en större benägenhet att anmäla sexualbrott.”
Läs mer om Skottlands sexualbrottslagstiftning.
I Norges sexualbrottslagstiftning trädde följande en paragraf som kriminaliserar oaktsamhet vid sexualbrott i kraft år 2000, med påföljder på upp till 10 år.
Det krävs dock att gärningsmannen har varit grovt oaktsam, det vill säga att övergreppet genomförts efter användande av våld eller hotfullt beteende. Förövaren kan även ha varit grovt oaktsam ”i förhållande till att den utsatte har varit ur stånd att motsätta sig handlingen. Gärningsmannen ska ha uppträtt på ett sätt som medför att personen kan förebrås för sin brist på aktsamhet. Oaktsamheten ska vara så kvalificerad att den ligger nära en uppsåtlig våldtäkt”.
Vid sidan av de sexualbrott som förutsätter att gärningsmannen använt tvångsmedel finns ett kompletterande straffansvar för den som genomför en sexuell handling med någon som inte har samtyckt till det. Påföljden är då böter eller fängelse upp till ett år.
Huvudregeln är dock att det krävs uppsåt för straffansvar, enligt SOU 2016:60. En utvärdering, som gjordes år 2008, visade att bestämmelsen om oaktsamhet användes sällan, men att ”de fall som hade bedömts som grovt oaktsamma skulle ha lett till friande domar om inte den särskilda oaktsamhetsbestämmelsen hade funnits”.
Läs mer här om norsk sexualbrottslagstiftning.
Källor: Kapitel 4 ”Utländsk rätt” i SOU 2016:60, samt de olika ländernas lagstiftning.
