”Sex göder sex. Lust göder lust – även under eller efter klimakteriet.” I sin sista sexkrönika för i år noterar Sandra Dahlén att det finns en tystnad som behöver brytas om klimakteriet och ger handfasta tips till alla berörda.
Den snygga femmen viftar frenetiskt med en solfjäder i hörnet av soffan. Hon öppnar med: ”Man kan ju tro att jag försöker se chic ut men i själva verket handlar det om att hantera vallningar.” Jag är på julfest och genast kommer samtal om klimakteriet upp. Brudarna i soffan frågar mig, nästan anklagande: Varför är det så svårt att få information om klimakteriet? Varför är vi helt plötsligt så ointressanta som målgrupp?
Och så ser många möten med kvinnor och kvinnokroppar ut för mig just nu. Jag har passerat 40 med ett par år, och många runt omkring mig har gjort detsamma. Dessutom bjuder mitt yrke som sexualupplysare såklart in till vissa samtal. Men den här hösten pratar folk med mig om nya ämnen. Det är vallningar, mellanblödningar, flytningar, humörsvängningar, nedstämdhet, torra slemhinnor och plötslig viktuppgång. Och jag kastas tillbaka till mellanstadiet när slidans vätskor gjorde entré i våra liv och jag och mina klasskamrater började viska tyst om kroppen. Jag minns den förtätade stämningen när någon 10-åring skärrat berättade att hon fått mens. Vi runt omkring började stamma att men det ska väl inte ske redan nu?
Och nu sitter vi där igen, drygt 30 år senare, och det oh:as och nej:as och ställs så många frågor. Kan det verkligen börja så tidigt? Hur ser processen ut? Hur mycket ska man blöda innan man masar sig iväg till gyn? Hur berättar man för sin partner att man känner sig som ett gammalt instabilt avlopp utan att hen börjar se på en på samma sätt? Och hur vet man om man är fertil och ska fortsatta med preventivmedel eller inte? Och sexet, hur blir det med sexet? Vad kan göras åt den avsvalnade lusten och varför omgärdas allt detta av skam – varför pratar vi tyst just nu?
Jag får höra om privatimporter av hormonkrämer från England. Någon berättar hur hen övertalat sin läkare att skriva ut testosterongel som bara är för män. Och någon säger att hon börjar känna sig galen över att känna sig galen – vad är resultat av hormondippar och vad är vanlig galenskap? Och så finns det vi inte pratar med varandra om över ett glas – sorger över uteblivna eller avbrutna graviditeter. Och känslan av att livets slut känns så mycket närmare. Trots att alla detta berör befinner sig mitt i livet. Men kriskänslan hägrar hos många.
Då, på mellanstadiet, kunde det finnas någon progressiv virvelvind som ville fira mensen, som tyckte vi skulle vara stolta. Det mesta som i den vägen når 40-plussare i dag är Annika Lantz som i årets sommarprat lyfte hur fantastiskt det var utan mens. Men så kom bisatserna om torra och sköra slemhinnor. Och det skakas på huvuden. Det är så bisarrt, ”vi är inga gamla tanter” får jag höra. Det känns bara så osexigt det här. Och kanske är det så att någon som hela sitt liv velat slippa ses som sexig vid helt fel tidpunkt, i djupet av sitt skamligaste hjärta nu kommer att sakna objektifieringen.
Att ses som kvinna är fullt nog av underordning. Med klimakteriet blir det dubbelt, det blir gammal kvinna. Inom den queera världen är det såklart ljusare vid just denna punkt. Ålder har inte samma negativa laddning där, och kan oftare än i heterovärlden till och med vara något positivt. Så framförallt heterokvinnorna runt omkring mig börjar tala om milf-vågen (Mothers I would Like to Fuck). Borta är irritationen över det sexistiska i uttrycket. Istället hör jag ”Vi är ju unga och snygga – nu rider vi på milf-vågen!”. Och visst ska det ridas för den som vill hålla sig sexuell.
Sex göder sex. Lust göder lust – även under eller efter klimakteriet. Och i ett hörn på en pub får jag höra hur en kompis är sexhungrigare än någonsin – nu när allt lagt sig och klimakteriet är över. I ett gäng på en balkong poängterar en annan vikten av att ta en dag i sänder. Förändringar sker ofta över flera år och som det känns i dag behöver det inte kännas i morgon. Hon säger att sexet inte är som förut men att det blir bra, bara på annat sätt. Folk runt omkring suger i sig orden.
Som vanligt är vi olika och har olika kroppar. Det finns de som knappt märker av förändringar. Mensen tunnas ut och upphör. En del blir ju bara lättade – äntligen är just den irriterande delen av livet över. Men för dig som krisar, undrar, oroas och vill ha information har jag här sammanställt några av de vanligaste tipsen jag numera ger:
Ta gärna hormonprover så du vet om dina besvär verkligen är klimakterierelaterade.
Vid exempelvis mellanblödningar i början av klimakteriet kan man få en kort gestagenbehandling – som en liten kickstarter för att komma på rätt köl igen.
Mot vallningar, svettningar, sömnbesvär, nedstämdhet och till viss del även minskad sexlust är östrogen effektivt. Som så många talar om så ökar östrogenbehandling risken för bröstcancer – men det beror på hur och hur länge man får behandling.
Ett tips är att börja med växtbaserade ämnen som liknar östrogen, exempelvis Remifemin. Det är inte lika effektivt mot vallningar och svettningar men värt att prova.
Mot sköra och torra slemhinnor i slidan kan man ta östrogen lokalt, vilket alltså inte ger de negativa biverkningarna som omnämns i första punkten. Det finns olika receptfria preparat på apoteket.
Det finns även fuktgivande läkemedel för slidan med och utan hormoner på apoteket.
Vill du läsa om klimakteriet finns det en del information via Vårdguiden 1177 och RFSU (bland annat under Sex efter 50)
Ge dig inte förrän du hittar en bra gynekolog som tar de prover du vill ta, som kan svara på frågor, väga för och emot, och vill testa sig fram med dig tills att du hittar vägar som får dig i den balans du vill vara i.
Prata med sexpartners du lever nära. De behöver veta vad du går igenom, förstå hur det påverkar din kropp, sexliv och psyke – och därmed hur det påverkar er. Kanske hamnar ni i klimakteriet samtidigt men påverkas olika?
Prata även med andra om det du går igenom. Du kommer att upptäcka hur många som går igenom samma sak och behöver prata. Prata också med några som gått igenom hela klimakterieprocessen och hamnat i menopaus. Hur blir det efteråt? Vad har de för råd?
Och by the way – för 2017 önskar jag mindre skam. Precis som många av oss kämpat med att öppet få in mensen i vardagen behöver klimakterieförändringar luftas högt. Bara så kan skammen som så många känner försvinna.
