”Hänvisningar till den tänkta svenska jämställdheten eller till förmenta värdegrunder som stabila fenomen är förödande, ja rent av odemokratiska. Det gör att människor pekar bakåt, talar om grunder och fundament och skapar föreställningar om det goda och det onda.” Det skriver Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, som också ser gemensamma feministiska problem bakom skillnadsgörandet utifrån kön och menar att diskussionen förtjänar mer tid.
I Feministiskt Perspektiv den 21 april, poängterar Anna-Klara Bratt att det är bra att vi diskuterar vad som kanske kan kallas för handskakarhändelsen, och jag kan inte annat än att hålla med. När jag först nåddes av historien om miljöpartisten Yasri Khans vägran att ta en kvinnlig reporter i hand var min tanke, men käre nån det här måste vi ju kunna fixa. Hur svårt kan det vara?
Därefter har jag nåtts av många viktiga argument, som att skillnadsskapande mellan könen inte är bra, att det befäster en patriarkal ordning. Naturligtvis, skillnadsskapande är ett problem vi ständigt slåss med. Kläder, yrken, titlar, löner – är alla skillnadsskapande. Många gånger kan görandet av skillnad vara djupt kränkande. Att göra skillnad genom att ha olika sätt att hälsa kan bli ytterligare ett exempel i den långa raden. Snarare än att bara se det som ett problem hos en viss grupp undrar jag därför om det inte kan finnas ett gemensamt feministiskt problem här? Eller kan det vara så att vissa skapanden av skillnader, som att ha olika omklädningsrum i badhus, eller olika sätt att hälsa inte bär på diskriminering, inte är våldsamma, vilket är en möjlig förståelse som Aisha Susanne Lundgren, för fram i Feministiskt Perspektiv den 24 april. Ja, möjligen. Kan det få finnas tid att fundera över det? Diskutera det?
Andra argument är svårare, som de som ruvar på en berättelse om ett jämställt modernt kristet/sekulärt Sverige där handskakandet blir ett uttryck för svensk förträfflighet. En föreställning som leder till att ett ”vi” måste reagera på de Andras traditionella patriarkala sedvänjor från länder i fjärran. Jag har också mött krav på stabila svenska värdegrunder. Jag har slagits av att de här argumenten i sig har varit djupt och våldsamt skillnadsskapande. De har skapat en klyfta mellan ett föreställt svensk/kristet/sekulärt/jämställt vi och de muslimska Andra. Skillnad har gjorts igen av de som paradoxalt nog inte vill ha någon skillnad.
Under de här dagarna har jag också lärt mig något annat, om mig själv. Trots att jag, som identifierar mig som kristen/sekulär, har många muslimska vänner så har det bara hänt en gång att en muslimsk man inte tagit min framräckta hand. Det kan vara ett tecken på att problemet inte är så stort. Det kan emellertid också visa på något annat. Kanske har några av alla de muslimska män jag hälsat på varit pragmatiska och artiga och tagit min framräckta hand fast det inte är så de brukar hälsa. De kan ha anpassat sig till min hälsningsritual utan att jag ens fattat det.
Diskussionen om handskakning kan som sagt vara bra att vi för, åtminstone om vi klarar av att inte göra det till en fråga om stabila oöverkomliga skillnader. Istället kan den ge möjlighet att diskutera feministiska strategier och skillnadsskapandets många möjliga och föränderliga betydelser. Ska ett demokratiprojekt vara värt något så måste det ständigt utsättas och kräva omvandlingar. Demokrati är något som görs, inte något som liksom bara finns. Det är därför hänvisningar till den tänkta svenska jämställdheten eller till förmenta värdegrunder som stabila fenomen är så förödande, ja rent av odemokratiska. Det gör att människor pekar bakåt, talar om grunder och fundament och skapar föreställningar om det goda och det onda. Några tycks ha nått målet och behöver därför inte fortsätta tänka och förändras. Det hindrar människor från att aktivt ställa sig frågan hur gör vi nu då? Och det är väl ändå det vi skulle behöva prata om?
