Essäromanen är en revolutionsdröm som strukturerat och målmedvetet exemplifierar patriarkatets misär, samtidigt som teknologin presenteras som motståndarnas vassaste vapen. Den är skriven till dem som inte nöjer sig med lagom frihet, ganska bra och jämlikhet åt vissa. Laurie Penny skriver opretentiöst, självsäkert och på ett stringent sätt hur feminismen blivit alldeles för mesig. Till skillnad från debatten de senaste åren i Sverige, där det gärna diskuteras om huruvida feminismen gått för långt eller inte, om kvinnor och hbtq-personer ändå inte har det ganska bra?
Uppfuckade tjejer
Enligt Laurie Penny finns det många ”uppfuckade och störda tjejer” i världen. Som en konsekvens av patriarkatets samhälle konsumerar de inte bara läppstift, gymkort och peelingkrämer– utan också sig själva. Hunger är ett begär, och begär i sig är enligt Penny en social konstruktion. Kvinnor ses inte av patriarkatet som begärande varelser. En hungrig tjej är en skrämmande tjej. Hon konstaterar att tjejer och queera ungdomar får ätstörningsdiagnoser och självskadebeteenden som ett resultat av samhällets anpassningskrav. Exempelvis marknadsförs det sexuella kapitalet på den mediala börsen, där likes, kommentarer och delningar ökar kapitalets värde.
Om människan (och varumärket) inte marknadsförs på sociala medier ifrågasätts dens värde som människa. Penny skuldsätter den nyliberala världsbilden, då samhället gjort de undernärda och sjuka tjejerna till en fetisch som florerar på alla medier. Hon lämnar heller inte ute klassperspektivet, den kroppsliga begränsningen och hur skräcken för fett sträcker sig genom alla klasser, från styrelserummen till hemlösa kvinnor på gatan. Men ätstörningar är inte orsak till förtvivlan, det är symptomen. Hetsätning, självskadebeteende, överlaxering, svält, skärsår och brännskador är enligt Penny den kvinnliga förtvivlans tysta melodi. Genom att få kvinnor att sträva efter allt, efter perfektion, får patriarkatet självbelåtet kvinnor att mista hela stycket. På så sätt förblir kvinnans underordning av männen intakt.
Sexismens bojor
På ett kompetent och rättframt sätt presenterar hon bakgrunden, samt förklarar det jag länge konstaterat– att sexuell frihet för kvinnor är en lögn. Kontroll och skam är de två avgörande motpolerna som kvinnor slängs fram och tillbaka mellan. Hon skriver om hur sex, sexualitet, pornografi och sexarbete tyngs och manipuleras av den kontrollerande skammen som kommer ur sexism. Hon anser att det nyliberala patriarkatet ger oss val, men ingen frihet. Skam ser hon som ett verktyg för att skapa illusionen av valfrihet. Skam används enligt Penny fortfarande som en kontrollerande taktik över bland annat cis-kvinnor, trots att vi idag har teknologi att befria kvinnor och flickor från biologins bojor så som havandeskap. Sex och havandeskap behöver inte längre kopplas samman och skapa rädsla och skam. Det som fattas konstaterar hon, efter mer än hundra års kamp, är den kollektiva viljan att förverkliga den befrielsen.
Rop till upprop
Penny hävdar att fiktion skapar verklighet. Hon påstår att våra fantasier är könade, att pojkar förväntas drömma om att ta över världen, och att tjejer förväntas drömma om att förändra sig själv och ”blomma ut”. Hon vänder sig till männen och bekräftar det som ständigt och tröttsamt slängs i ansiktet på feminister: att män inte själva valt att födas in i sina privilegierade positioner. Just därför pekar Penny med hela armen på valmöjligheten som ligger i deras position: den att kunna agera, välja att ifrågasätta misogyni och sexuellt våld, välja att ställa sig upp och stödja kvinnor. Hennes stora fråga är: ”tänker du bli en av dem?”
Hon frågar läsaren om hen kan tänka sig en annan frihet, om hen är beredd att kliva över patriarkatets ramar och fråga efter en frihet som det styrande patriarkatet inte tillåter. Penny hävdar att det ibland inte räcker med de tröstande orden ”det blir bättre”. Hon uppmanar sina läsare till att använda dagens teknologi, kommunicera och bygga feministiska nätverk. För henne sker förändringen här och nu, och hennes tro på den feministiska revolutionen är mer pragmatisk än drömsk. Hon hävdar att ”den stora omskrivningen” redan är här.
