”Shameande feminism som denna avskyr jag och många med mig. Från det innersta djupet i hjärtats svåraste avgrunder. För om det är något som splittrar så är det när de som befinner sig högt upp i hierarkier vägrar inse när de är en del av problemet.” Det skriver Djuna Michelle Jangmyr, i ett svar på Lisa Magnussons ledare i Hela Hälsingland.
När Lisa Magnusson i sin krönika beklagar sig över en utveckling hon beskriver som ett slags inomfeministisk orientering mot konfliktsökande och tjafs så utgår hon också ifrån att det finns en feministisk kärna. Denna kärna är föreställningen om feminismen som framförallt vit, men också ciskönad och medel-/arbetarklass. De som representerar denna del av feminismen står för den goda striden, den som är ok. Alla andra, vi som säger ifrån inför allehanda maktstrukturer i feministiska rörelser, beskrivs som tjafsande upprorsmakare som njuter av att behöva påtala när något är problematiskt. Som om problemet inte i själva verket är att det alltid är samma grupper och personer som behöver påtala när något är skevt och osynliggörande, också i feministiska rum. Enligt Magnusson ska en numera också må dåligt när en har modet och orken att ta ställning. Önskvärt vore om alla bara kunde ta ställning på ett sätt som behagar. Känner inte feminister igen den uppmaningen som, typ, patriarkal?
Som en märklig parantes avrundas ledaren med en kritik av användandet av ”ACAB” (All Cops Are Bastards). En har så klart sin fulla rätt att vara kritisk men det jag reagerar på är att resonemanget bottnar i att Magnusson uppenbarligen har missat diskussionen bland feminister, där polisen kan läsas som ett uttryck för en övergripande våldskultur som hänger ihop med en ohälsosam maskulinistisk samhällsmoral i stort. Detta samtidigt som Magnusson helt bortser från situationen för alla de som inte har privilegiet att inte känna sig förföljda och hotade av polisens närvaro/funktion.
En mer chillad feminism efterfrågas, en feminism som helst bara ska sparka uppåt när det inte berör privilegierade feminister. Samtidigt markeras också en åtskillnad mellan vardagsslit och vardagsslit, som om det ”också” finns folk som befinner sig i vardagsslitet. Som om erfarenheter av att alltid känna sig ensam, utsatt, hånad och marginaliserad i olika sammanhang inte kan vara en del av just vardagsslitet. Som om det inte skulle vara nedbrytande in på kroppen att känna sig som en del av en rörelse eller miljö, samtidigt som en upptäcker att denna uppenbarligen inte gör tillräckligt för att ge utrymme för personer som inte har cis- och/eller vithetsprivilegier.
Vidare beskrivs ”cis” som ett akademiskt begrepp som redogör för normer om ”…biologiskt, sexuellt och socialt.” Att Magnusson inte känner till den faktiska innebörden i begreppet får stå för vederbörande, det är inte upp till mig att utbilda journalister. Det jag reagerar på är att Magnusson inte reflekterar över att det finns personer som har behov av att prata om cis även om de inte är akademiker, utan för att det beskriver strukturella och materiella missförhållanden (läs: cissexism/-misogyni, diskriminering och våld, villkorad tillgång till arbete och/eller resurser relaterat till trans). De som behöver ”tjafsa” om privilegier kopplat till cis och vithet, men som också ”…strider för lika lön, och för kvinnors pensioner.” Eftersom dessa många gånger hänger ihop. Det finns många som gör allt det. Som har flera erfarenheter simultant. Transpersoner och/eller rasifierade verkar med erfarenheter av klass, varför ska en behöva påminna om det 2016?
Problemet, menar jag, är att feminister som skriker om problemen med ”identitetspolitik” har fått föra sin cisnormativa, vita, fackföreningsförankrade identitetspolitik ostört, fram tills inte alltför längesedan. Grupper som råkar vara berörda, inte bara av pensioner och ekonomiska missförhållanden, utan också av andra faktorer, förtjänar bättre än att få sin röst avfärdad som tjafs. Den påtalade hårda tonen är en mycket mild effekt av en historia av marginalisering inom det som ska föreställa vara ”de egna leden”.
Shameande feminism som denna avskyr jag och många med mig. Från det innersta djupet i hjärtats svåraste avgrunder. För om det är något som splittrar så är det när de som befinner sig högt upp i hierarkier vägrar inse när de är en del av problemet.
