”Det var som att dra ut en propp.” Camilla Carnmo skriver om upprinnelsen till ett feministiskt initiativ med stor spridning och snabb utveckling som gjort henne starkare, modigare, gladare och friare. Den 20 maj tas eventet Skamlös utsläckning bort, berättar initiativtagarna, men två grupper finns kvar – en för fantastiska fantasier och en för aktioner.
1. Det var min kompis Lidia som bjöd in mig. Ni vet hur det kommer cirka en miljard inbjudningar på Facebook och en svarar ja eller nej utan att kolla eller bara struntar i det, men Lidia är bra så jag svarade ja. Skamlös utsläckning hette eventet. What va vad? Skamlös fattade jag men vad betydde utsläckning? Ingen aning! Men två härligt mångstaviga sammansatta ord var det, som tillsammans lät hemliga, spännande och betydelsebärande. Lockande. Och sedan var jag fast. Och inte bara jag. Det spontant startade eventet växte explosionsartat från en 900 sådär när jag hoppade på till över 6 000 personer på bara några dagar.
Skamlös utsläckning blev en frizon för kvinnor, eller närmare bestämt ickecismän. Här uppmanades vi att ta sjukt mycket plats, vädra våra mediokra idéer och vara megalomana! Storhetshärliga! Skamlösa!
Det var som att dra ut en propp. Facebook bara pling pling pling pling pling alldeles stupalöst med nya inlägg. Och när jag själv gjorde ett par inlägg blev jag fullkomligt kärleksbombad av tummar och hjärtan. Ljuvligt!
Folk skrev om storslagna projekt med eller utan förankring i verkligheten, hemliga drömmar och fantasier och inte minst var det befriande stor mängd humor. Galghumor. Som om vi bara gått och väntat på att få vräka ur oss sexistiska skämt fast åt andra hållet. Många återgav verkliga erfarenheter som kvinna fast med omvända perspektiv där de satte sig själva i den förtryckande härskarrollen. Här fanns ett tryggt rum att göra det i. (Nästan) inget tjat om manshat eller ”inte alla män”. Vi fattade. Det var en livsnödvändig ventil. Plötsligt blev luften lättare att andas. Skratt är förlösande.
Men inte bara humor och trams. Mycket allvar också. Utöver det allvar som hela tiden låg i botten. Vår enorma trötthet på vita heterocismän som tar över det offentliga rummet, alla kulturscener, tv–program, konsthallar och så vidare och så vidare och så vidare. Och då pratar vi inte om de geniala heterocismännen utan alla de andra som bara är lite sköna typer som får göra lite vad de har lust med för tillfället och få både medel och bidrag och hyllningar och plats och tid och applåder. Och så vidare.
2. Men hur började det? Och vem startade det? Och vad betyder utsläckning? Jag ringde Elliot Lundegård, en av de som var med från början.
– Jo det var min kollega här på Lava på Kulturhuset i Stockholm, Alice Kassius Eggers, som kom in på jobbet en morgon och sa ”Jag är så frustrerad över alla vita cismän som får så mycket pengar och pepp för sina konstiga projekt!”. Jag höll med så klart om att det är irriterande. Detta var 1 april och Alice hade läst en kulturartikel som hon trodde var ett aprilskämt. Men det var det inte. Det var så himla osannolikt alltihopa. ”Nu startar jag ett event!” sa Alice.
Och det gjorde hon. På tre veckor fick vi bara 44 anmälda. Jag blev frustrerad och skrev på eventets vägg att när vi blir 500 anmälda så gör vi en aktion. På ett dygn blev vi över 2 000 personer. Vi vet inte vad som hände eller hur det plötsligt hände, eller varför. Vi blev livrädda. För det är också intressant att vi har varit väldigt noga med att inte styra eller leda. Vi har gett er en rubrik bara. Men att stå där med sitt namn bakom ett event som har 6 000 anmälda, det är förstås läskigt. Det kom en massa ansvar med det, folk som undrade saker och en del verkade ha förväntningar på oss att vi skulle styra upp det hela. Men vi vill inte ha någon hierarki där vi bestämmer över en rörelse.
Den 20 maj tar vi bort eventet. Det har spelat ut sin roll. Men diskussionsgruppen och aktionsgruppen som vi startade när eventet blev så stort finns så klart kvar.
Och utsläckning! Vad är det?
– Alice håller på med hundträning där en använder det begreppet. Det används även inom psykologin. Utsläckning är en metod att stoppa ett oönskat beteende. Om en till exempel vill att en hund ska sluta jaga kaniner, då kan en släppa in flera hundra kaniner till hunden. Då tar en bort hundens jaktbeteende. Vi tänkte att det kan vara samma sak med skam och oss som lärt oss att bete oss som kvinnor. När en som ensam feminist kommer med idé kan en lätt bli sågad och skammad, men när en är 1 000 personer då blir det en aktion!
Vad ville ni uppnå med Skamlös utsläckning?
– Det handlar mycket om skam när en är uppfostrad till eller lever som kvinna. Det finns mycket skam i att ta plats. Om en gör något som en tycker är kul eller peppigt och så kommer det någon och avbryter och då känner en sig dum i stället. Till slut internaliseras den känslan så till den grad att en inte ens vågar försöka. Vi ville skapa en plattform för att i stället peppa varandra att ta den här platsen. Eventet handlade alltså från början inte alls om att ”vara sexistisk tillbaka” eller någon sorts ”tjejer mot killar”-retorik, men om att våga visa upp sina manus, projektansökningar, filmidéer och så vidare, och så vidare…, att ta den platsen utan att skämmas för att det kanske inte är ”tillräckligt bra”. Vi ville skapa en plattform för att i stället peppa varandra att ta den här platsen. Det är viktigt att vara ett kollektiv där vi stöttar varandra att inte skämmas. Förhoppningen är att det ska fortsätta finnas en rörelse med folk som går ihop och gör saker tillsammans och inte skäms för det. Och att folk tar ansvar för sina privilegier. Det allra viktigaste är att folk stöttar varandra!
– En anledning till att det blev stort är att det är queeraktivistiskt eftersom det inte utgår från en gemensam position utan från ett gemensamt problem. Cismän tar jättemycket plats utan att skämmas, medan vi har lärt oss att skämmas. Vi behöver inte komma överens om så mycket annat utom att vi har det här gemensamma problemet. Vi är inte samma, vi har inte samma position eller ideologi men vi har ett gemensamt problem. Och då blir det queeraktivism som fungerar. En kan väl säga att Skamlös utsläckning vänder sig till feminister som är vana vid att bli skammade.
4. Nu finns det två grupper. En för fantastiska fantasier och en för aktioner. Redan har det hållits ett möte. Folk har skrivit låtar. Någon skrev en text och en helt annan person tonsatte. Det bubblar och händer. Och det är ljuvligt skamlöst och alldeles verkligt fungerande. Själv har jag blivit starkare, modigare, gladare och friare av Skamlös utsläckning.
